Lilja 4-ever – Kim gav hockeyn en andra chans

Som 14-åring blev han den yngste spelaren genom tiderna att göra mål i en J20-match. Två år senare flyttade han till Leksand, vantrivdes – och slutade spela ishockey för att i stället satsa på gitarren.
Efter en krokig väg tillbaka spelade Kim Lilja sin första riktiga SHL-match i tisdags.
– Det jag har kommit fram till är väl att hockey, det är det som är livet, säger Luleåforwarden till hockeysverige.se.

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det hann bli två SHL-matcher utan speltid innan han i tisdags äntligen fick känna på hetluften. En diger skadelista gav Kim Lilja möjligheten att spela sex minuter och 29 sekunder i Luleås 2-4-förlust mot Frölunda. Trots att speltiden kan verka knapp hann 20-åringen både blanda sig i norrbottningarnas 1-1-mål i den andra perioden och uppsöka utvisningsbåset.
– Jag tycker att jag fick mycket speltid faktiskt. Jag hade inte förväntat mig det här, jag tyckte det var svinkul, säger den entusiastiske debutanten till hockeysverige.se.

Kim Liljas resa till SHL skiljer sig från många andras. Blott 14 år gammal spelade han som underårig TV-Pucken för Norrbotten hösten 2008. I december samma år skrev han svensk hockeyhistoria när han blev den yngsta spelaren genom alla tider att göra mål i J20 SuperElit i Luleås 11-3-seger mot Björklöven. Och det fortsatte att peka uppåt för den fysiskt sett brådmogne ynglingen. Som 16-åring var han ett väletablerat namn i U16-landslaget och flyttade från Luleå till Leksand för att gå på hockeygymnasiet i Dalarna.

Det var där det tog stopp. På dagen två år efter det där historiska J20-målet kom det överraskande beskedet: Kim Lilja hade beslutat sig för att sluta spela hockey.

”JAG KUNDE INTE KOPPLA BORT HOCKEYN”
I dag kan han skratta åt minnet, men vid tidpunkten var det allt annat än roligt. Att som 16-åring lämna föräldrar, lagkamrater och tryggheten i Luleå och flytta de 80 milen söderut till lilla Leksand visade sig bli en överväldigande upplevelse som han inte var förberedd på.
– Det var en jäkla omställning. Jag bodde i en liten lägenhet i en liten ort. Blinkar du en gång när du åker in i orten så är du förbi Leksands centrum, skrattar Kim Lilja och får bifall av lagkamraten och tidigare Moraspelaren Niklas Fogström som sitter på en träningscykel alldeles intill.
– Allt blev mycket mindre och det väldigt mycket bara hockey. Jag kunde inte koppla bort hockeyn och det gjorde att jag blev less och flyttade hem.

Kim Liljas egen tanke vid tidpunkten var att han med hockeyn ur världen skulle lägga all kraft på att göra musik. Under de ensamma timmarna i den lilla lägenheten i Leksand hade gitarren blivit en allt kärare vän. Kontakten med strängarna gav mer sinnlig njutning än kontakten med pucken på isen. Han trodde sig ha funnit sitt kall.

Men inte heller den här gången blev det helt rätt. Väl tillbaka hemma hos föräldrarna i Luleå började det krypa i benen och suget efter hockey gjorde sig sakta men säkert påmint. Det dröjde inte många månader innan han var tillbaka i Luleås omklädningsrum.
– Det jag kom fram till var väl att hockey, det är det som är livet, säger Kim Lilja med ett brett grin.
– Jag saknade sporten helt enkelt.

Det gick väldigt bra för dig väldigt tidigt. Kan det ha blivit för mycket press i en för tidig ålder?
– Kanske. Efter att ha fått så mycket uppmärksamhet och sedan bara välja att lägga av… Det kanske var lite därför, att man kände press. Man var 16 år och man måste prestera. Man får en jävla inbillning om att man MÅSTE allting. Det blev lite mycket.

Med den turbulenta tiden i bakspegeln konstaterar Kim Lilja att händelseförloppet har varit nyttigt för honom. Han tog ett steg tillbaka, undvek att bränna ut sig och känner i dag att han på så vis har gett sig själv en andra chans inom hockeyn.
– Det var skönt att få komma ned litegrann, ligga under ytan och sedan träna på och bara köra för skojs skull. Nu på senare tid har det bara gått bättre och bättre. I slutet av förra säsongen kände jag att jag börjar komma tillbaka till min gamla form.
– Nu är hockey roligare än någonsin. Speciellt nu när man har fått vara med här och känt på hur det kan vara. Suget blir bara större och större. Nu vet jag, nu finns det inget annat – det är hockeyn som gäller.

Du är inne på ditt sista år som junior och nästa säsong ska du ut i seniorlivet. Vad har du för förhoppningar?
– Åh… Det där är en fråga som jag kanske inte vågar svara på. Jag stannar gärna kvar i Luleås förening och blir utlånad någonstans, Asplöven eller Piteå. Annars tror jag inte att Kanada hade varit helt fel. Att spela på mindre rink tror jag skulle passa mig eftersom jag är så pass stor som jag är (191 centimeter).
– Men vi tar den här säsongen nu och så får vi se hur det blir. Jag behöver bolla lite idéer först.