Den stora minstingen jagar JVM-plats: ”Tror jag överraskat många”

Han hade aldrig tidigare testats i juniorlandslaget innan Juniorkronornas turnering i Lake Placid tidigare i månaden. Men så är inte Axel Blomqvist spelaren som kommer in genom ytterdörren heller. Vare sig det handlar om NHL-kontrakt eller juniorlandslagsspel har han hittat alternativa vägar till framgång.
– Jag är en spelare som är svår att stoppa, säger han till hockeysverige.se.

Känner du inte igen namnet Axel Blomqvist? Det kan bero på att han lämnade Sverige redan som 17-åring för två år sedan. Efter att ha blivit svensk U18-mästare med Rögle 2012 beslöt han sig för att åka i storebror Albin Blomqvists skridskoskär och flytta till Kanada för spel i juniorligan WHL. Bröderna spelade tillsammans i Lethbridge Hurricanes innan Albin tragiskt tvingades avbryta karriären och flytta hem till Sverige till en följd av sina hjärnskakningsbesvär.

För Axel har flytten till Nordamerika varit desto mer lyckad. Efter en lovande första säsong i Lethbridge fick han i fjol NHL-kontrakt med Winnipeg Jets. Men inte på det sedvanliga sättet. Han sajnades nämligen utan att ha blivit draftad av klubben.
– Jag trodde att jag skulle bli draftad, men blev aldrig det. I stället fick jag en inbjudan till deras träningsläger och där gick det väldigt bra. Jag fick till och med spela en träningsmatch mot Ottawa och möta Erik Karlsson och de där killarna, berättar Axel Blomqvist hemifrån Osby där han förbereder sig inför säsongen.
– Om jag blev överraskad att de sajnade mig? Nej, inte särskilt… Det gick ju bra på lägret. Jag tyckte att jag förtjänade ett kontrakt.

Nästan månad väntar ett nytt träningsläger med Winnipeg Jets. Innan dess ska den 19-årige skåningen, som mäter 198 centimeter i strumplästen och beskriver sig som ”en skridskostark powerforward som är svår att stoppa”, stärka sina aktier inför vinterns JVM i Toronto och Montréal. Vid turneringen i Lake Placid tidigare i månaden begick han landslagsdebut. Om knappa två veckor får han en ny chans att visa upp sig i blågult när Juniorkronorna spelar en fyrnationsturnering i Jönköping.
– Det var väldigt roligt att spela i Lake Placid. Jag var lite nervös i de första matcherna, men så fort jag blev bekväm funkade spelet bra, säger han.

Och precis som med NHL-kontraktet planerar han att ta bakvägen in i JVM-truppen. För trots den lilla erfarenheten han har av spel i landslagströjan tror han att han har goda möjligheter att ta sig hela vägen till Toronto.
– Absolut. I Lake Placid började jag som extraforward och avslutade i en kedja med Jacob de la Rose och Lucas Wallmark, så det gick verkligen framåt. Jag tror att jag har överraskat många.

Axel Blomqvist efter att ha vunnit J18-guld med Rögle. Foto: Bildbyrån

LED AV ATT SE STOREBROR MÅ DÅLIGT

Tanken är att Axel Blomqvist ska återvända till Victoria Royals, WHL-klubben som han trejdades till av Lethbride i fjol. Men i och med att han har en NHL-camp framför sig utesluter han inte möjligheten att spela AHL-hockey med Winnipegs farmarlag St. John’s Icecaps.
– Det lutar väl åt att det blir Victoria, men i och med att det är camp så kan jag sikta högre än så. Annars är målsättningen den här säsongen att komma med till JVM, det vore en dröm. Om jag åker till Victoria vill jag göra mycket poäng där och vara en ledande spelare.

Om Axel Blomqvist tar sig hela vägen till NHL kommer han att ha mycket att tacka sina äldre bröder för. Utöver Albin Blomqvist har han även den fem år äldre brodern Anton, som representerar Oskarshamn i Hockeyallsvenskan efter att tidigare ha spelat i Malmö. De äldre brödernas stundtals omilda behandling har hjälpt honom att bli den spelaren han är i dag.
– De har påverkat mig mycket. Jag hängde ju på dem när jag var liten och spelade hockey på lilla rinken i Osby varje dag efter skolan. Både Anton och Albin kom med i Skånelaget när de var yngre och då blev det ett mål för mig. Det har varit tävling och det har hjälpt mig mycket och säkert dom också.
– Framför allt Albin har varit till stor hjälp. Han är en stor förebild för mig. Han sitter uppe på nätterna och tittar på mina matcher och kommer med bra råd och tips. Han kan så mycket om sporten så jag lär mig mycket av honom.

Du spelade tillsammans med Albin i Lethbridge under din första säsong i Kanada. Hur var det för dig som lillebror, ny i ett nytt land, att se honom bli illa skadad?
– Det var otäckt. Han låg på sitt rum under en lång tid, mådde dåligt och var väldigt ledsen. Det suger att se sin storebrorsa må så dåligt.
– När vi åkte hem till jul stannade han kvar hemma och det var jobbigt att komma tillbaka till Kanada utan honom. Tidigare hade vi ju tillbringat 24 timmar om dygnet tillsammans och inte bara varit bröder, utan även bästa kompisar. Det var tungt, men jag kunde inte göra något annat än att köra vidare.

Det ryktas att du är en olidligt dålig förlorare, att du inte ens kan ta ett nederlag i ett brädspel för barn utan att bli riktigt arg. Stämmer det?
– (skratt) Det är väl ett problem jag har, skulle man kunna säga. I alla fall i sådana sammanhang. Jag hatar att förlora och är en riktigt dålig förlorare, så har det varit ända sedan vi var små.
– När jag och Albin var små och spelade tennis, eller vad som helst, kunde jag bli helt tokig när jag förlorade – vilket jag ofta gjorde då eftersom han är två år äldre – och ibland blev det riktiga slagsmål. Jag minns nån gång när vi stod och kastade sten på varandra (skratt).
– Men Albin har ändå alltid varit den snälla storebrodern som lät mig vara med han och hans kompisar, så jag ska inte klaga.

Det lär inte Albin eller Anton heller göra. Speciellt inte om deras stora lillebror tar sig hela vägen till JVM.