Sök
Fredrik Emvall.
SHL

Slitvargen som gav LHC karaktär – Old School Hockey Fredrik Emvall

I dag får en av Linköpings stora trotjänare sin tröja pensionerad i Saab Arena. Vi talar om den blivande general managern Fredrik Emvall. I ett specialporträtt av Old School Hockey får 38-åringen lägga ut texten om sin framgångsrika karriär, som kröntes av ett VM-guld med Tre Kronor 2006.

De är svåra att finna i dagens transfertäta ishockey, trotjänarna. I takt med att pengasummorna i sporten har blivit större och större har också lockelsen att byta klubb ökat när gräset varit grönare på andra sidan häcken.

En spelare som trotsade lockropen under större delen av sin karriär var forwarden Fredrik Emvall. Han lämnade visserligen moderklubben Tingsryd för spel i Linköping 1999, men behöll efter det samma klubbadress ända fram till 2010 då han beslutade sig för att avsluta karriären.

I dag belönas Fredrik Emvall för sin lojalitet. När Linköping tar emot Modo på hemmais kommer hans tröja nummer 33 att hissas till taket i Saab Arena.
Old School Hockey genom hockeysverige.se reste ner till Linköping för att få en pratstund med Emvall om hans fantastiska hockeykarriär, som bland annat inkluderar ett VM-guld från 2006.
– Jag är från Väckelsång som ligger en och en halv mil utanför Tingsryd. Men Tingsryd som hockeyort? Det finns bara hockey där nere, säger Emvall och fortsätter:
– Jag gick och kollade mycket på hockey även om jag inte hann se dom riktigt stjärnorna med målisen Christer Andersson i spetsen. Han spelade ju OS i Sapporo 1972 bland annat. Sedan har du även (Bengt-Göran) ”Mysing” Karlsson.
– Hockeyn var i prio ett i Tingsryd när jag växte upp. Det var bra förutsättningar med mycket istider samtidigt som det var många barn som spelade hockey där.

IDOLEN? STOREBROR PATRIK!

Foto: Arkivbild

I Tingsryds A-lag, när Fredrik Emvall kom upp dit säsongen 1992/93, spelade redan hans storebror Patrik Emvall.
– Han betydde mycket för mig. För det första fick jag i regel alltid vara med honom då han spelade med sina kompisar. Framför allt hemma på gatan. Klart att det kom att betyda mycket. Sedan var han min idol då jag växte upp.

Hur upplevde du steget upp i Tingsryds A-lag?
– Det var en internmatch på våren 1992. Vi var fyra eller fem 76:or, vi var en ganska bra årskull, som fick vara med på den internmatchen. Jag kommer ihåg att jag gjorde väldigt bra ifrån mig.
– Jag tänkte inte mer på det utan köpte nya fotbollsskor och skulle spela fotboll den sommaren. Då ringde Torgny Bendelin, som tränade A-laget. Han ringde på söndagen och frågade om jag ville vara med på sommarträningen som började på måndagen.
– Självklart nappade jag på det. Sommarträningen var grymt tuff i början. Man var ju inte van med att träna så mycket som vi gjorde då. Klart att allt ute på isen gick mycket snabbare, men vi var också ganska många yngre killar som var med. Det var många från Tingsryd som spelade i A-laget som man redan kände. På det viset var det egentligen inga konstigheter att komma upp i A-laget.

Vad kom Torgny Bendelin att betyda för dig?
– Nu hade jag bara Torgny i ett år, men jag tror i grund och botten att han betydde mycket. Han satte ribban på det här med träningsmängden, att man alltid ska vara förberedd och allt det här. Han var väldigt noggrann med dom sakerna samtidigt som det alltid var bra fart på träningarna.

Redan första säsongen för Fredrik Emvall i Tingsryds A-lag är han med och avancerar från division 2 till division 1. Emvall spelar sju matcher, gör ett mål och totalt tre poäng.
– Under sista matcherna den säsongen spelade jag inte. Vi var faktiskt med i Flygvapnet Cup (B-junior-SM) ungefär samtidigt. Det här var året efter TV-pucken. Så jag kan inte säga att jag var jättedelaktig i själva avancemanget.
– Efter det rullade på och jag spelade som ganska ordinarie i A-laget.

I laget fanns Patric Larsson, pappa till NHL-stjärnan Oliver Ekman Larsson.
– Det är svårt att säga om det finns några likheter mellan Patric och Oliver som spelare. Patric är en jäkla skön kille, men det var så pass länge sedan vi spelade tillsammans.
– Patric var en bra spelare, men ibland hade han lite kort stubin. Det brann lite för honom ibland (skratt), men, som sagt var, en skön kille och en bra back.

Vad saknades under dina år i Tingsryd för att ni skulle kunnat ta steget hela vägen upp till elitserien?
– Hela alltet. Vi var ändå lite bygdens lag. Alltså vi var många från Tingsryds egna led som spelade i A-laget under åren som jag var där. Ser du till arena, ekonomi och allt det där så var Tingsryd en för liten klubb för att nå hela vägen då.
– Det var ändå kul att ändå kunna tampas med dom bästa lagen i division 1. Trots allt var vi bland dom kanske 15-20 bästa lagen i Sverige vid den här tiden.

GENOMBROTTET LEDDE TILL LINKÖPING

Foto: Bildbyrån

Efter drygt fem säsonger i Tingsryd får Fredrik Emvall ett stort genombrott säsongen 1998/99. På 38 matcher skjuter han 26 mål och gör totalt 42 poäng. Siffror han inte ens varit i närheten av tidigare.
– Polletten ramlade ner och det är väl tur att den gör det någon gång, säger Fredrik Emvall med ett leende och fortsätter:
– Jag tränade grymt bra den sommaren samtidigt som Pasi (Mustonen) hade kommit in som tränare. Han hade lite nya idéer och samtidigt stod jag lite i ett vägskäl. Det gällde att satsa ordentligt och ta tag i alla bitarna. Sedan fick jag spela mycket och fick ett bra självförtroende av det.

Efter succésäsongen 1998/99 flyttar Fredrik Emvall till nykomlingen i elitserien, Linköping HC.
– De ringde på våren och sa att de var intresserade. Jag och min sambo, som nu är min fru, var upp och kollade och det kändes bra redan från början i Linköping. Det var inte så mycket att tveka på utan vi flyttade dit.
– Jag skulle ha varit med i juniorlandslaget vid jul några år tidigare. Då blev jag tacklad av en äldre herre och bröt nyckelbenet. Annars skulle jag varit med i några juniorlandslagsmatcher mellan jul och nyår redan innan jag kom hit till Linköping.

Leksand borta i sjätte omgången, hur minns du den matchen?
– Den minns jag inte alls, haha…

Leksand leder med 3-2 då Fredrik Emvall får en pass av Henrik Andersson vilket slutar med att han får göra sitt första elitseriemål. Matchen vinner Leksand till slut med 8-3.
– Jaha! Det gick absolut bra för mig första säsongen. Vi hade det så grymt tungt som lag och klubb första säsongen. Hade vi inte haft ett så skönt gäng hade det varit ännu tuffare, men vi hade verkligen grymt kul. Jag trivdes att gå till träningarna, men så mycket som vi förlorade den säsongen har jag aldrig upplevt varken tidigare eller senare.

Varför blev det så?
– Jag vet inte. Det är en bra fråga, men det var säkert lite skador som bidrog. Bland annat var Mattias Elm, målvakten, skadad ett tag. Han hade varit fantastiskt bra säsongen innan.
– Någonstans kan jag känna att glappet mellan division 1 och elitserien var större på den tiden mot hur det är idag. Vi trodde nog att vi var ett elitserielag, men det var vi inte.

Pratade ni mycket efter säsongen om vilka lärdomar ni kunde ta av klubbens första säsong i elitserien?
– Det byttes ut ganska mycket spelare eftersom vi ramlade ur. Vi hann med några tränare också. Bland annat hoppade Torgny Bendelin och Mats Weiderståhl in precis i slutet.
– Föreningen i sig hade bestämt sig för att man skulle tillbaka. Jag skrev ett nytt treårskontrakt då trots att jag trodde att jag bara skulle vara här i Linköping i ett år. Nu blev det några år till och hela tiden kände jag att föreningen satsade på att bli en etablerad elitserieklubb.

Ulf Weinstock.

– Jag hade aldrig några planer på att gå någon annanstans även om jag fick någon förfrågan från någon annan elitserieklubb. Det kändes bra i Linköping och det är absolut inget som jag har fått ångra i efterhand. Jag har fått vara med om en grym resa.

Kändes det rätt när ni lyfte bort Ulf Weinstock som tränare?
– Det var ändå Uffe som hade värvat mig till Linköping, men det är svårt att säga om det var rätt eller fel att sparka honom. Nu är det dessutom så många år sedan.
– Klart att ledningen kände att man tvungen att göra någonting. Då är det lättare att ta bort en tränare än många spelare. Just som det var då tror jag inte att det spelade någon roll vilken tränare vi hade. Det handlade nog mer om att vi inte var där som lag. Jag gillade Uffe, men jag hade honom lite för lite för att värdera någonting.


Foto: Bildbyrån

ANDRA GÅNGEN GILLT FÖR LHC

Linköping tar sig åter till elitserien säsongen 2001/02. Den här gången bättre förberedda enligt Emvall.
– Ja, det tycker jag. Den match man kommer ihåg bäst var när vi vann i kvalserien mot Södertälje. En fantastisk tillställning med mycket folk från Linköping på plats. Södertälje hade ett kanonläge i sista sekunderna där dom kunde gjort 3-3. Då hade vi inte gått upp. Nu vann vi med 3-2.
– Klubben hade bestämt sig för att vi skulle tillbaka till elitserien. Vi fick bland annat några riktigt namnkunniga spelare och alla som var inblandade förstod vad det innebar att vara i elitserien. Alla från spelare, ledare och även ledningen var bättre förberedda den här gången.

Säsongen 2005/06 går Linköping till semifinal mot Frölunda och man kan tala om att det var klubbens första riktigt stora säsong i elitserien.
– Roger (Melin) kom något år innan och började bygga laget. Vi gick till kvartsfinal åren innan och man måste få lite rutin för att ta sig förbi dom här stegen. Exempelvis trodde vi att vi var förberedda då vi mötte Timrå i kvartsfinalen 03/04, men det var vi inte.
– Året efter åkte vi ur i kvarten igen och tredje säsongen tar vi oss till semifinal. Jag tror att vi ledde med 3-1 i matcher mot Södertälje men fick stryk med 4-3.
– Till säsongen 2005/06 hade vi fått den här rutinen och det var små marginaler. Vi kunde lika gärna gått till final. Vi hade givetvis ett bra lag på pappret också samtidigt som Roger är en riktig lagbyggare…

Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad är så speciellt med Roger Melins ledarskap?
– Han grymt mån om individen och vill att alla ska trivas och må bra. Samtidigt är han mån om att alla ska veta vad dom ska göra.
– Jag tycker om Rogers ledarfilosofi och den gav resultat då samtidigt gick det bra för mig personligen.

Vad gjorde att ni tappade den här klara 3-1-ledningen mot Frölunda till förlust?
– Övermod kanske. Det visade att man måste spela hela vägen. Vi ledde med 3-1 och kände någonstans att vi kommer greja det här. Man kanske då börjar fuska på en del ställen på planen och började titta framåt mot en final. Man måste verkligen vara med varje byte i varje match för att vinna.

VÄRLDSMÄSTARE – EFTER ÖVERRASKANDE LANDSLAGSPLATS

Foto: Bildbyrån

Samma säsong får Fredrik Emvall chansen att spela VM under förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafssons ledning. En turnering som slutar med VM-guld.
– Vi hade spelat borta mot Djurgården i oktober. Då kommer Roger upp med telefonen och säger ”Det är telefon till dig”. Jag trodde att det var någon journalist som ville ha en intervju. Jag sa ”Det är Fredrik”. I luren är det någon som säger ”Tjena det är Bengan här!” 
– Det tog ett tag innan jag kopplade att det var Bengt-Åke som ringde. I alla fick jag då vara med i Karjala Cup och första matchen mot Tjeckien spelade vi i Jönköping. Sedan åkte vi vidare till Finland. Det gick jättebra och jag gjorde faktiskt mål mot Finland på min lagkamrat Fredrik Norrena.
– Efter det var jag med i en turnering i Ryssland innan jul och sedan hade man lagt LG Hockey Games före VM och där gick det jättebra för mig. Då fick jag åka med över till Riga, men jag trodde att det skulle komma någon NHL-spelare som skulle göra så att jag fick åka hem. När sedan ”Bengan” läste upp vilka som skulle vara med första matchen, då anmälde man ett mindre antal spelare, så var jag en av spelarna som blev anmälda.
Tony Mårtensson och jag trodde båda två att vi skulle få åka hem. Efter att ”Bengan” sagt våra namn och vi kom tillbaka till rummet så jublade vi, haha…

Redan i första matchen, mot Ukraina, visade Fredrik Emvall att han var värd VM-biljetten genom att göra två mål när Tre Kronor vann med 4-2.
– Det gick bra och jag fick priset som matchens MVP vilket kändes faktiskt stort. Hela resan där var superhäftig. Vi gick vidare från gruppen vilket var ganska väntat.
– I kvartsfinalen hade vi USA och vann ganska enkelt. Efter det hade vi Kanada i semifinalen och Tjeckien i finalen. Man ska komma ihåg att vi fick in ett grymt gäng från Detroit med ”Zäta” (Henrik Zetterberg), (Johan) Franzén, Mikael Samuelsson och Niklas Kronwall. Även Michael Nylander var med och det kändes som att vi var, inte oslagbara kanske, men att vi hade ett bra lag då.

Tre Kronor vinner finalen mot Tjeckien med klara 4-0. Fredrik Emvall gör Sveriges 2-0 mål. Övriga målskyttar: Jörgen Jönsson, Jesper Mattsson och Niklas Kronwall. Det var heller aldrig något snack om saken vilket lag som ville vinna finalen mest.
– Jag kände också så, att det här vinner vi. Framför allt när vi tog ledningen med två mål ganska tidigt i matchen. Dessutom lyckades jag styra in en balja.
– Jag kommer ihåg när man satt där på bänken och såg den ena storstjärnan efter den andra. Själv satt man här borta, hade gjort mål och hade känslan att vi skulle vinna VM-guld. Det var nästan som att det blev en bubbla och man tänkte att det här var inte sant. En grym upplevelse.


Emvall jublar efter målet i VM-finalen mot Tjeckien. Foto: Bildbyrån

Hur minns du målet i finalen?
– Det var, som sagt var, en styrning. Jag spelade med Jesper Mattsson och Andreas Karlsson. Pucken gick upp till blålinjen och sedan sköt Jesper och jag styrde in pucken. En häftig känsla.

Du fick sedan åka till Kungsträdgården och möta svenska folket. Kan du klä ord på den känslan?
– Det är så overkligt. Man har ändå sett andra spelare som fått vara med om den upplevelsen och man tänkte väl att det kommer nog lite folk. Det kom väldigt mycket folk och det är ett minne för livet.

DUBBLA FINALFÖRLUSTER

Säsongen 2006/07 tar Linköping sitt nästa steg i sin utveckling till att bli en av Sveriges ledande hockeyklubbar då man går till final för första gången.
– Det var grymt tungt under säsongen. Det gick upp och ner samtidigt som vi förlorade mycket matcher i januari. Då bytte vi ledare. Gunnar (Persson) fick kliva åt sidan medan Janne Karlsson fick ta över mer. Sedan kom Rastislav Stana in, borta mot Brynäs tror jag att det var, och där någonstans vände det.
– Det rullade på och i slutspelet spelade vi grymt bra. Vi slog Luleå i första omgången med 4-0 och Färjestad i andra med 4-1, men sedan förlorade vi mot Modo i finalen. Den förlusten svider fortfarande när man tänker på den för jag tycker att vi hade chansen att vinna den finalserien.
– Modo var effektiva och hade ett bra lag, men även om vi spelade bättre så var vi lite gröna och kanske lite nöjda över att vi nått finalen. Femte matchen, som spelades där uppe, går till sudden. Vi har någon puck som dansar på mållinjen, men Modo lyckas avgöra. Sedan vinner dom med 2-1 här nere i sjätte matchen.

Foto: Bildbyrån

Linköping går till final även säsongen 2007/08. Den här gången står HV 71 för motståndet.
– Då var det mer väntat att vi skulle gå till final. Vi hade ett jättebra lag och vi spelade faktiskt bra under hela säsongen.
– Mot HV 71 hade vi 2-0 i matcher och chansen att göra 3-0. Vår juniorlagstränare nu för tiden, Johan Åkerman, kastade klubban. Det var precis i slutet av matchen. Vi hade fem mot fyra och han kastade klubban vilket borde ha gjort att vi fått ett fem mot tre läge. Domaren (Marcus Vinnerborg) blåste inte. Spel fem mot tre brukar ge utdelning och då hade vi antagligen vunnit den matchen. 3-0 i matcher hade varit ett lite bättre utgångsläge.
– I fjärde matchen, nere i Jönköping, tog vi ledningen och spelade bra. Sedan lyckades HV vända på det och vinna den. Den förlusten var också tung.

Det är väldigt få lag som inte vunnit SM-guld tidigare som vinner SM-guld. Senast det hände var 1996 då Luleå vann. Tror du att det saknas en vinnarrutin i Linköping?
– Nej, det tror jag inte. Som jag sa innan så behöver man varit med tidigare i dom här situationerna för att gå hela vägen. Det tror jag ändå. Det är så annorlunda i finalen med fokus, media och så vidare. Är man där första gången tror jag att det blir lätt att man tappar den här lilla skärpan.
– Vi kommer stå där någon gång, absolut. Det är jag helt övertygad om. Sedan återstår det att se om det blir den här säsongen eller framöver.

En spelade som Fredrik Emvall kamperat ihop med under många säsonger är Magnus Johansson. En spelare som Emvall ser som en mycket viktig person för Linköping.
– ”Mange” är Mr. Linköping givetvis. Han har varit här så länge och han har betytt mycket för laget eftersom han varit så grymt bra och elitseriens bästa back under många år. Han är en grym hockeyspelare. Dessutom är han en superkille privat.

Varför slutade du redan som 34-åring 2010?
– Jag hade en skada i knäet sista två säsongerna. Det kom vid jul min näst sista säsong. Jag fick ont som fanken i knäet men jag fortsatte att spela. Efter säsongen gick man in och tittade. Det visade sig vara en broskskada på knäet. Då opererade man det. Under min sista säsong kände jag att det bara blev värre och värre.
– Efter säsongen gick man in i knäet igen och då hade det blivit ännu sämre. Då ringde läkaren, Christer Andersson, den 24 april 2010 och sa att jag nog fick lägga skridskorna på hyllan om du vill kunna gå i framtiden.

Hur var den känslan?
– Man har hela tiden velat bestämma själv när man ska sluta. Nu fick man inte det, vilket var tungt.

På tal om känsla, Fredrik, hur går tankarna inför att få sitt nummer, 33, pensionerat?
– Det är fantastiskt kul och grymt stort. Det är inte så många som får hänga upp tröjan i taket. Jag känner mig otroligt stolt över det och det kommer att bli jättehäftigt.

Den här artikeln handlar om: