Vad kan vi göra annorlunda?

Bara några dagar efter att Toronto ringde hem William Nylander kallas nu även Kevin Fiala tillbaka till Nashville för att slutföra säsongen i AHL. Det är svårt att argumentera mot logiken bakom det beslutet.

Ni vet sedan tidigare att jag bär på en kronisk allergi mot det gamla mantrat att hockeyspelare utvecklas bäst i Sverige. Jag tycker det är såväl förmätet som orimligt kollektivistiskt att per default avfärda såväl spelarens som hans rådgivares förmåga att i samråd med NHL-klubben avgöra vad som är bäst för dennes framtid. Tack och lov har diskussionen de senaste åren blivit betydligt mer nyanserad i takt med att de slentrianmässiga argumenten motbevisats med konkreta exempel. Idag är de flesta sunda tyckare åtminstone hyfsat överens om att det är ett flertal individuella faktorer som avgör var en hockeyspelare utvecklas bäst och att det som är rätt för vissa kan vara fel för några andra.

Att svensk hockey är oerhört bra på att både fostra och förädla hockeytalanger råder det ingen tvekan om. Draften i Philadelphia blev ett alldeles lysande exempel på det, hela fem av spelarna i den första rundan draftades från svenska klubbar.

Men de här spelarnas fortsatta äventyr ger också fog för självrannsakan avseende SHL och dess brister.

Samtliga fem spelare deltog i olika utsträckning i NHL-klubbarnas urvalsprocess, men som väntat klarade ingen av dem det slutliga och ack så snäva nålsögat.

På goda grunder argumenterades det varför var och en av de här spelarna borde återvända till Sverige. Den gemensamma nämnaren var speltid, förtroende och trygghet. Adrian Kempe aviserade redan under sommaren att det var Modo som gällde. Han har gjort en helt klart solid säsong. Jakub Vrana var nära i Washington, men välkomnades med öppna armar tillbaka till en framskjuten roll i Linköping och har skött det ansvaret med bravur.

William Nylander skulle få en viktig och ledande roll i Modo och så blev det. Trygghet, speltid och förtroende. Kevin Fiala skulle bli en attraktion i ett offensivt mycket spännande HV71, det har han ofta varit. Trygghet, speltid och förtroende har inte saknats där heller.

Men trygghet, speltid och förtroende var uppenbarligen inte gott nog.

Södertälje gick länge och hoppas att David Pastrnak skulle komma hem och leka sönder Hockeyallsvenskan. Men Pastrnak var den ende som stannade kvar i Nordamerika och han är den ende som idag spelar i NHL.

Vad säger det egentligen? Kanske inte så mycket, men det är inte orimligt att fallet Pastrnak haft inverkan på hur Toronto och Nashville nu agerat.

Pastrnak draftades av ett mycket bra lag och gavs inga större utsikter att ta plats i Boston i år. Det spekulerades också i att en spelare som vägde in på 76 kilo skulle få det jobbigt med den fysiska hockeyn i AHL. Men Pastrnak fattade uppenbarligen grejen, efter att ha dominerat i AHL under en period då Boston samtidigt hamnade i offensiva bekymmer fick han till slut chansen. Efter ett JVM där han efterhand växte ut till en ledare för det tjeckiska laget var han tillbaka i Boston och två tvåmålsuppvisningar senare blev det igår klart att de gillar honom så mycket att de avverkar ett år på hans kontrakt genom att behålla honom i truppen och ge honom den där högst signifikanta tionde matchen.

Under JVM uppdagades samtidigt ett antal brister i utvecklingen hos både William Nylander och Kevin Fiala som Toronto och Nashville å det raskaste ville åtgärda. I Nylanders fall har det talats om förmågan att behålla pucken på små ytor under fysisk press, något som blev tydligt mot Ryssland och Slovakien. I Kevin Fialas fall har det inte gått Nashville förbi att HV71 under säsongen fått ta till disciplinära åtgärder på grund av händelser vid sidan av isen. Det hjälpte inte heller Fialas sak att han i huvudsak gjorde en relativt slät figur i ett JVM-lag som floppade ganska rejält.

Speltid, förtroende och trygghet behövde uppenbarligen kompletteras med precis det många med mig anser att SHL i allt större utsträckning tappar: Tempo, närkamper och lite mer jävlar anamma.

Nu blir det Dean Evason som får ta över projektet att göra en NHL-spelare av Kevin Fiala och med Filip Forsbergs utveckling i färskt minne är det svårt att klandra Nashville för det beslutet.

Nylander och Fiala är två 18-åringar med gott självförtroende och talang i överflöd som fått sin hockeyskolning i svenska klubbar. De är också småväxta lirare med i huvudsak offensiva uppsidor, och det vore orättvist att lasta svensk ligahockey för att de inte är mogna nog att spela i NHL. Det finns inte heller något självändamål i att SHL ska vara en plantskola och det är inte heller en svensk SHL-klubbs sportliga prioritering att förbereda unga spelare på en NHL-karriär. Den prioriteringen är och ska vara att vinna matcher och SM-guld och så ska det vara.

Men oavsett vilken roll vi anser oss ha i det globala hockeymaskineriet så är de senaste dagarnas händelser två nya indikationer på att världens i särsklass bästa hockeyliga i allt mindre utsträckning anser att SHL utgör den högklassiga fabrik i vilken NHL-spelare bör fräsas färdigt. Den direkta konsekvensen av det blir inte bara ett ännu större flöde av spelare till AHL – det riskerar också att öppna dammluckorna till OHL.

Det bör åtminstone föranleda oss att ställa frågan vad vi kan göra annorlunda.