Gästkrönika: Det finns ljus i hockeymörkret

I dag publicerar hockeysverige.se en ny gästkrönika signerad Albin Blomqvist, tidigare juniorlandslagsman som fick sin karriär förstörd av hjärnskakningar, blott 20 år gammal. I en tidigare krönika här på sajten beskrev han sin frustration över var hockeyn var på väg efter sin bittra slut. I den här krönikan tar han upp de positiva saker han upplevt kring sporten som ledare, upplevelser som gör att han åter ser ljuset och glädjen i hockey.

För cirka sex månader sedan skrev jag en krönika här på hockeysverige.se om hur jag mådde efter mina hjärnskakningar och hur jag inte litade på hockeyvärlden längre när det gäller säkerhet för spelarna. Jag var arg och är fortfarande det ibland, men nu ser jag även ljus. Jag jobbar numera som ansvarig för ett litet hockeygymnasium i Olofström samtidigt som jag coachar deras J18-, J20- och A-lag.

Innan jag tog mig an det här uppdraget visste jag inte vad jag skulle förvänta mig, jag visste inte hur folk skulle ta mig samtidigt som jag inte heller visste riktigt hur jag skulle ta dem. Men jag ville göra något, jag ville se vad som fanns/finns att hämta av hockeyvärlden. Olofström är ingen stor by med stora elitsatsningar, men där finns en satsning, och jag är en del av den, vilket jag är stolt över. Där får jag utvecklas i mig själv och utöva saker på mitt sätt tillsammans med min kollega Ola Higgins.

Jag kom in med en lite annorlunda syn på fysträning, om att inte träna hårt utan rätt. En syn om att träna smart för att få spelarna att hålla och inte brytas ner. Jag gjorde min rehab efter alla mina hjärnskakningar på STAC i Ronneby. Jag tror inte att det går att rehaba hjärnan, men att bygga upp muskulaturen i nacken och runt om i kroppen är ett måste efter så många smällar som satt tillbaka min kropp flertalet steg. På STAC utbildade jag mig också inom den sortens träning som de utför vilket jag är väldigt glad för, då jag i dag kan jag hjälpa mina spelare på ett sätt som jag själv önskar att jag hade kunnat bli hjälpt på. Det handlar om att bygga upp spelarna och ge dem rätt förutsättningar att utvecklas som spelare och inte bli skadad på vägen.

Jag kom in i det här med ambition att behandla mina spelare som medmänniskor och inte som varor, vilket många gör. Jag ville bygga upp ett band med mina spelare där de får vara sig själva och utvecklas som människor, för det är något som är väldigt viktigt för mig. Det kommer att komma en dag då de måste sluta spela, mer eller mindre mot sin vilja, och då ska de inte ha tappat sig själva på vägen som jag gjorde. Jag vill få dem att vara delaktiga i coachingen jag utför och har flera gånger bett/frågat dem att be mig och Ola ändra saker då de känner att det behövs. För någonstans måste vi komma fram till att det är spelarna som bestämmer över hur de ska spela och jag som tränare kan inte tvinga dem till något, för då blir jag inte omtyckt och då är deras respekt för mig borta.

Och nu till det roliga. Jag har lärt mig att mina idéer funkar och att man kan bygga framgångsrika lag med ett betydligt mjukare ledarskap. Det finns många bra människor där ute som förstår att om de bara sätter rätt örat mot orden så kommer det att bli bättre. Det finns grymma ledare som vi kan bygga en ny attityd runt. En attityd om att spelarna inte är robotar utan riktiga människor med riktiga känslor som älskar spelet och vill ha kul. Jag tror att vi med tid kommer dit och med öppna sinnen så kan vi göra saker som vi kanske egentligen inte trodde att vi kunde göra. Jag trodde inte att min attityd skulle fungera men jag ville försöka. Jag ville ge det en chans, för innan min egen karriär tog en annan riktning älskade jag hockey. Och jag ville ha tillbaka den känslan. Jag ville känna att jag älskar att ta på mig skridskorna på tidiga morgnar och sena kvällar. Jag ville bygga en liten tanke i en liten by i Blekinge och tillsammans med min kompanjon Ola så tror jag bestämt att jag har gjort det. Det finns fortfarande tvivlare, men det är underbart för det betyder att vi inte är klara och att vi har en häftig utmaning framför oss.

Jag har hört att i ett lag/en klubb är man en familj. Låt oss då leva som vi lär. Behandla varandra som familj. Ta hand om varandra och förstå varandra för de vi är. Det är så vi kan göra hockeyvärlden bättre och det är något jag vet vi klarar.

Tänk, tänk igen, och gör som DU vill!

ALBIN BLOMQVIST