Bud Holloway har åkt hem, men det spelas fortfarande country i Skellefteås omklädningsrum. Det är den där svängiga, glada varianten som är full av livsglädje och självförtroende och så som de lyssnar på musik spelar de även hockey.

Jag har intervjuat en del stora hockeystjärnor under mina snart fyra år i branschen, men den allra längsta och tveklöst mest innehållsrika och roligaste gjorde jag med Luleås Johan Forsberg på den tiden han spelade i Skellefteå. Detta var innan den stora guldrushen dragit igång på Möjligheternas Torg, SAIK var klubben som på kort tid gått från Hockeyallsvenskans toppskikt till legitim utmanare och hyllades stort för detta, men där och då var de ännu inte den hockeyns Smaug de skulle komma att bli. När jag och Isabel Boltenstern träffade Forsberg på ett hotell invid Globen i Stockholm hade de bara några månader tidigare förlorat sin andra raka final. Nu satt han där, den unge Pite-poeten och förberedde sig inför en träningsmatch mot AIK, genrepet inför den säsong som skulle komma att ge det där efterlängtade första guldet i klubbens moderna era.

Vi satt där länge och vi pratade om musik och böcker och allt annat än hockey. Men på temat musik kom vi fram till att Johan bland annat gillade country, och för att återknyta till hockeyspåret tog jag då upp Bud Holloway. Det sades att han gärna tog kommando över spellistorna och mig veterligen var bondsonen från Wapella i Saskatchewan den förste att bryta upp med dödstechno och Limp Bizkit och på allvar lansera hästjazzen i de svenska omklädningsrummen. Man kanske till och med kunde göra gällande att han var en pionjär i sammanhanget.

Forsberg var inte imponerad. Eller jo, han tyckte nog mycket om sin lagkamrat för man kan inte gärna göra annat än att gilla Bud Holloway. Men inte så mycket musiken.

– Bud lyssnar på helt annan country än jag gör, sa Forsberg och skruvade på sig.

– Den country han gillar handlar om att dricka öl och ragga brudar. Min typ av country är mer sån där ölen är slut och tjejen har dragit.

På våren samma säsong träffade jag Johan igen, först i ett omklädningsrum i Luleå och något senare på ett stadshotell i Skellefteå. Bud Holloway var också där. De hade guldhattar och breda flin och de tjöt och vrålade och låt oss säga så här: det var inte Townes van Zandt på stereon. Ölen var inte slut, och tjejerna hade inte dragit.

Det var nog inte i huvudsak Brad Paisley och Toby Keiths förtjänst, men det var där det verkligen började svänga för Skellefteå AIK. Sedan dess har de varit så gott som omöjliga att stoppa. Den svårmodiga dysterhet som jag vet att Johan Forsberg tycker så mycket om försvann visst med honom och nu står vi återigen där och skådar en väg mot guldet som verkar ungefär lika fylld av ångest och tvivel som en spring break på Daytona Beach.

Festcountryn flödar ur högtalarna när jag står utanför lagets omklädningsrum i Saab Arena efter utklassningen mot Linköping. Jag frågar Erik Forsell om musiken, men han menar bestämt att Holloway inte har något med saken att göra.

– Nej, vi har helt nya spellistor nu, säger han och jag vet inte om han ler eller är besvärad.

– Men det är fortfarande country? frågar jag.

– Just idag är det country, men det kan vara en tillfällighet.

Erik Forssell är ett intervjuobjekt av något annorlunda karaktär än Johan Forsberg och Bud Holloway. Han är inte så sugen på att stå och pladdra om ditten och datten och man håller sig till rätt ordinära frågor. Just i kväll har han gjort tre mål i en seger som tillhör de mest ensidiga matcher jag sett i ett slutspel sedan, ja… Sedan de slog Färjestad med 8-1 i finalen i fjol.

Inte för att Skellefteå såg sådär vansinnigt överlägsna rent spelmässigt, men för att det såg ut som om de gjorde mål varenda gång de fick pucken. Eller åtminstone varje gång de ville. Det bara small i kryssen och invid stolparna och i nättaken och Linköping var ett slaget lag innan jag ens hunnit sätta mig på stolen.

Det hade helt klart väldigt lite gemensamt med Townes van Zandt.

I Skellefteå har man vunnit så mycket nu att man slutat känna nervositet och ängslighet. I skrivande stund har laget elva raka slutspelssegrar och väldigt lite pekar på att det inte blir en tolfte i kväll. Samtidigt ser det ut som om Växjö och Frölunda kommer att klösa ögonen ur varandra i sin kamp om att få möta dem.

LHC-backen Jonas Junland menar att de får självförtroende för att Linköping ger bort puckar och låter dem stå och göra som de vill framför mål. Erik Forsell säger som en lagkapten ska säga och menar att de har självförtroende för att de tränar bra och är väl förberedda och att alla är villiga att göra jobbet och att de väntar sig en betydligt tuffare match nästa gång.

Lagets självförtroende lyser igenom i samtliga moment. Förutom på isen märker man det tydligt i omklädningsrummet. Här finns ingen antydan till anspänningar, alla går runt och ler och myser och skojar med oss journalister och i det slutspel där hockeylag i regel är en enda mur av sammanbitna miner och ständigt närvarande irritation mot omgivningen är stämningen här mer att likna vid en krogtoalett efter en VM-kvalseger i fotboll.

”Jaha, du är en hockeyskribent som vi aldrig har sett förut och aldrig har hört talas om och nu står du och tråkar ut vår lagkapten? Du har snus mellan tänderna och pratar en besvärlig dialekt? Och nu står du alltså i vägen för vår materialare? Kanon! Du får en vänlig klapp på axeln, ett leende och ett ‘ursäkta’!”

Krockar med materialare gör jag ofta. Just nu för att jag tänker på annat, jag står ju där och lyssnar på Toby Keith och tänker att det stämmer.

We got winners, we got losers
Chain smokers and boozers
And we got yuppies, we got bikers
We got thirsty hitchhikers

We got cowboys, we got truckers
Broken-hearted fools and suckers
And we got hustlers, we got fighters
Early birds and all-nighters
And the veterans talk about their battle scar

Hmm, hmm, hmm I love this bar

Det är kanske inte musiken som gör det, men visst fan svänger det om Skellefteå.