Ungefär samtidigt som den avgörande matchen i SM-slutspelet drog igång stod det klart att Sverige förlorat kvartsfinalen i U18-VM mot Kanada.
Därmed var Sveriges sämsta placering i ett U18-VM sedan 2002 och fiaskot ett faktum. Är det återigen dags att se över svensk talangutveckling?

2002 spelades U18-VM i Piešťany, Slovakien. Med nöd och näppe kunde Sverige hålla sig kvar i A-gruppen efter att de slagit Norge med 3-2 i en direkt avgörande match. Placeringen blev 9:a.
Samtidigt vid den här tiden hade även de svenska JVM-resultaten varit katastrofala och svenska ishockeyförbundet gjorde därför om svensk juniorhockey från grunden – något som i slutändan ledde till ett JVM-guld 2012.

13 år senare, 2015, får vi alltså uppleva Sveriges sämsta placering sedan vad som endast kan beskrivas som den mörkaste tiden i svensk juniorhockey.
Men hur kommer det sig att ett lag bestående av SHL-beprövade spelare står för den sämsta svenska placeringen i ett U18-VM på så många år?

Vi kan börja med att säga att vilket svenskt landslag som helst kan förlora en kvartsfinal mot Kanada. Det är inte där felet ligger.

Turneringen inleddes med att Sverige förlorade premiärmatchen mot Slovakien md 3-1. Ett Slovakien som Sverige senast i höstas besegrade med 6-1. Laget gick sedan och vann mot Tyskland med 6-0, men rapporterna nerifrån Schweiz vittnade om ett Sverige som stundtals var utspelat i inledningen av matchen och att målvakten Felix Sandström tvingades till storspel för att hålla Sverige kvar. Mot Tyskland.

97-landslaget har visserligen aldrig setts som ett av de starkaste svenska landslaget de senaste åren men en 8:e-plats i U18-VM?
Så dåliga är de inte.

Spelarna har självklart inte presterat på högsta nivå men istället för att lägga allt för stor skuld på dem sneglar jag framför allt åt förbundskaptenen och landslagsledningen – för det är där jag anser att problemet ligger.
Rapporter inför turneringen talar om dubbla is-pass och stenhård fysträning veckan innan premiärmatchen. Lägg därtill kritik från kunniga personer om den totala avsaknaden av coachning under matcherna.

Jim Brithén har tidigare gjort mycket för svensk ishockey men nyckelordet är just det: tidigare.

På samma sätt som vi utvecklar svenska spelartalanger måste vi kunna utveckla svenska tränartalanger.
Vi behöver ledare som är hungriga, har rätt engagemang, har nya idéer och som brinner för att inspirera ungdomar och juniorer. Att systemet och utbildningen har funkat har vi sett tidigare – fast då med rätt personer vid rodret.

Jag ifrågasätter starkt om Jim Brithén, och jag väljer även att inkludera Torgny Bendelin, förbundskapten för U17-landslaget, är rätt personer att utveckla våra bästa juniorspelare och föra svensk juniorhockey framåt.

Det vi kan göra nu är att konstatera att Sverige har gjort sitt sämsta U18-VM på
t r e t t o n år.
Om det någon gång funnits fog nog för att sparka en förbundskapten så är det nu.