De hade så pass nära band till Chicago Blackhawks att de ansågs vara en del av ”familjen”. När Clint Reif och Steve Montador gick bort inom loppet av två månader var det dödsfall som kom att skaka de blivande Stanley Cup-mästarna ända in i märgen. Därför var morgonens triumf hemma i United Center en hyllning till deras minnen.

Den sista minuten av den sjätte Stanley Cup-finalen tickade ned och anspänningen i Chicago Blackhawks läger ökade. Spelarna studsade upp och ned på plastmattan i båset, ivrigt väntande på det där förlösande ögonblicket alla idrottsmän och -kvinnor jagar. Ögonblicket då drömmen blir verklighet, då allt hårt arbete som har ackumulerats över tid äntligen ger det efterlängtade resultatet, då blod, svett, tårar av smärta och uppoffringar förvandlas till eufori över en prestation som har lett till en slutgiltig seger.

För Chicago Blackhawks har det blivit en vana att vinna. Efter en lång ökenvandring genom andra halvan av 1990-talet och en lika blek start på det nya millenniet började pusselbitarna att falla på plats över en period på fem år mellan 2002 och 2007. Det var då spelare som Corey Crawford, Duncan Keith, Brent Seabrook, Niklas Hjalmarsson Jonathan Toews och Patrick Kane knöts till klubben via draften. Sex spelare som har utgjort kärnan i det lag som vände blad för hela organisationen med sin första Stanley Cup-vinst på 49 år 2010. Sex spelare som för alltid kommer att pekas ut som stora vinnare när man tar en tillbakablick i hockeyhistorien. Sex spelare som har hjälpt till att definiera vad en vinnande organisation behöver för att bli framgångsrik.

Vad Blackhawks också har skapat tack vare den kontinuitet som har funnits i omklädningsrummet, mycket tack vare ”de sex”, är en känsla av blodsband spelarna emellan. Det är lätt att ta till klyschan att Chicago Blackhawks är ett lag där spelarna har blivit som familjemedlemmar för varandra. Detsamma kan nog sägas om de flesta professionella eller till och med semiprofessionella idrottslag där spelarna tillbringar tillräckligt mycket tid tillsammans. Det som i alla fall skiljer årets Blackhawks från övriga 29 lag i NHL är att de har fått hantera mer sorg och mer själslig smärta än vad som är brukligt under en och samma säsong. Sorg och smärta som i slutändan har hjälpt dem att svetsa samman en redan tajt och trogen grupp.

Under loppet av två månader drabbades Blackhawks av två förluster som får anses vara direkt kopplade till familjen. Bara dagar innan juluppehållet begick klubbens långvarige materialförvaltare, den 34-årige fyrabarnsfadern Clint Reif, självmord. Det var en nyhet som skapade chockvågor genom hela organisationen då Reif kommit de flesta spelarna så pass nära att han räknades som en i laget.
– Jag hade bara varit här under en kort tid och kunde inte förstå hur jag kunnat komma honom så nära så snabbt, och hur otrolig han var med alla spelare i laget, sade veteranen Brad Richards, jämngammal med Reif, till Yahoo under firandet tidigt i morse.
– Han visste allt man behövde veta hela tiden. Jag är säker på att vi kommer att ha en tyst minut eller dricka något i hans ära i omklädningsrummet. Han betydde så otroligt mycket för de här killarna.

Detsamma kan sägas om backen Steve Montador. Han hade sedan länge lämnat Chicago Blackhawks när nyheten om hans plötsliga bortgång vid 35 års ålder rev upp sår bland gamla lagkamrater och nära vänner. Montador tillhörde Blackhawks mellan 2011 och 2013 och hann bli en populär figur som värderades högt av lagkamrater på grund av sin humor, vänlighet och förmåga att få personer i sin omgivning att må bra. Några månader efter att han hittades livlös i sin stuga i Mississauga konstaterades det att han led av en kronisk hjärnsjukdom, troligtvis orsakad av alla de hjärnskakningar han ådrog sig under sin fysiska hockeykarriär.

Steve Montadors död rev inte minst upp sår hos nära vännen och Blackhawks-forwarden Daniel Carcillo. Under deras gemensamma tid i klubben hade Montador blivit en mentor, förebild och ett stöd för Carcillo som även han hade inre demoner att bestrida. När Montador dog levererade Carcillo ett av säsongens mest minnesvärda och starka initiativ då han gick ut med en video på spelarfackets sajt The Player’s Tribune och uppmanade NHL att vakna efter de tragiska dödsfall som har drabbat ligan på senare tid. Dödsfall som i de flesta fall tros vara kopplade till depression.
– Han var här när vi vann 2013. Han hade precis lika roligt som alla andra och förtjänade att vara här. Jag tänker definitivt på honom nu, sade Carcillo till Yahoo på isen efter slutsignalen.

Jonathan Toews är bara 27 år men ändå hela sinnebilden för Blackhawks framgångar på isen under de senaste fem åren. Han har varit lagkapten vid samtliga tre Stanley Cup-vinster och är kanske den som mer än någon annan har varit med om att forma klubbens vinnarkultur och den familjekänsla som finns i omklädningsrummet. Medan champagnen flödade och glädjeropen skallade efter slutsignalen var det inte helt oväntat han som tog tillfället i akt att skåla för de förlorade ”bröder” som inte längre finns med dem.
– När man förlorar nära vänner som Clint Reif och Steve Montador, familjemedlemmar till Blackhawks, då blir det här väldigt speciella ögonblick då man har de här människorna med sig, säger Toews till Yahoo.
– Man vill vinna för hela den här gruppen av spelare och man vill vinna för människor såsom dem också.

Någonstans höjer Clint Reif och Steve Montador sina egna glas i en skål tillägnad ”familjen” i Chicago.