Sök
Johan Strömwall.
SHL

Luleås Ironman – Old School Hockey Johan Strömwall

I Veckans Old School Hockey möter vi en av Luleås allra största profiler i historien. Det rör sig om SM-guldvinnaren från 1996 och VM-silvermedaljören, Johan Strömwall.

Att Johan Strömwall är en av Luleås största spelare genom alla tider råder inga som helst tvivel om. Han debuterade i klubbens A-lag redan 1982 och spelade sin sista match där 1999, alltså 17 år senare. Han spelade även två VM-turneringar, 1989 och 1990. I den sistnämnda turneringen fick han dessutom vara med om att vinna ett VM-silver.

Numera sitter Johan Strömwall i Södertäljes styrelse och bor i Nykvarn. Det är också i Nykvarn som vi får chansen att träffa denne store Luleåspelare och göra den här intervjun för Old School Hockey.
– Mina föräldrar är Stockholmare, men min pappa läste i Göteborg när jag föddes, 1964. Sedan flyttade vi ganska omgående till Stockholm och efter det till Södertälje faktiskt. Mellan det att jag var fyra och sju år bodde jag i Södertälje. Det här var precis då Scaniarinken byggdes.- Där gick jag på skridskoskola, men jag spelade även mycket landhockey vid den här tiden. Men jag spelade aldrig organiserad hockey i Södertälje.

När flyttade ni till Luleå?
– Det här var när jag skulle börja etta så jag känner mig som en infödd norrbottning, säger Johan Strömwall med ett leende.

Vid den här tiden hade Luleå inget lag i elitserien, eller allsvenskan som det hette då.
– Jag bodde inte inne i Luleå då utan tolv kilometer utanför i det som heter Gammelstad. Där var det basket med Plannja och allt det där som gällde, men i kvarteret där jag bodde spelade vi hockey. Det var landhockey, kvarterslag och kvarterslagsserien. När jag var nio år var det faktiskt ”Skuggans” (Stefan Nilsson) pappa, ”Bobban”, en legendar, som frågade om jag ville komma och spela hockey med IFK Luleå.

IFK Luleå hade även ett starkt fotbollslag i början av 1970-talet och var också upp och vände i allsvenskan en säsong. Men någon fotbollsspelare i IFK var aldrig Johan Strömwall.
– Nej, jag spelade bara i Gammelstad. Jag tror att IFK var i allsvenskan det året vi flyttade upp, 1971.

DSC_0895

 

Johan Strömwall 002

Johan Strömwall

Hockeyn i Luleå låg många år i gamla Division 2 och kom egentligen ingen vart. Men 1977 började hända saker då klubben efter en sammanslagning mellan två klubbar bildade Groko Hockey. Groko var ett maskinföretag som gick in som huvudsponsor för hockeyn i Luleå. Först 1979 bytte klubben namn till Luleå HF.
– Först var det IFK Luleå och LSK (Luleå SK). Sedan slog man ihop dom klubbarna. Dom generationerna som sedan kom upp i A-laget var lyckosamma. LSK hade starka årgångar då vilket gjorde att vi fick ganska starka juniorlag och sedan A-lag.
– Det började lyfta runt 1980 eller 1981. Spelarna som hade varit med och spelat JSM semifinaler och B-JSM final började komma in i A-laget. Då var det just en blandning av duktiga killar från LSK och IFK.

Det var då Luleå fick börja nosa på det här med kval och elitserien. Man fick möta Örebro med miljonkedjan och så vidare samtidigt som det var mycket intresse på läktaren.
– Det blev som en successiv uppväxling. När jag ser tillbaka så hade jag en väldig tur eftersom det här passade min utveckling väldigt bra. Först spela Division 1 norra och sedan allsvenskan en säsong, men då gick vi inte upp. Säsongen efter vann vi allsvenskan och spelade kval mot Hammarby och gick upp. Då var det precis rätt läge för mig att börja spela i elitserien. Jag hade flyt som inte behövde flytta eftersom min hemmaklubb hade utvecklats precis i den takt som passade mig.

Hade du några förebilder i Luleå?
– Vi hade en kanadensare i Luleå som heter Tom Martin som senare gick till Modo. Han var kanske en förebild för mig. Förebilderna var annars landslagsspelarna och då främst Börje (Salming) givetvis.

Det Luleå lag som Johan Strömwall får A-lagsdebutera i säsongen 1982/83 innehåller en rad starka profiler som Matti Ruisma, Rolf Karlsson, Hasse Norberg med flera. Starka personligheter samtidigt som det var en helt annan hierarki i lagen vid den här tiden.
– Det var en tuff jargong samtidigt som det var många starka vinnarskallar. Matti Ruisma lärde oss andra mycket eftersom han var en nivå över oss andra vad det gäller erfarenhet och spelsinne.
– Han var en viktig person både för mig och för laget. Jag var center samtidigt som han var seriens bästa center i både allsvenskan och Division 1.

Var det lätt att kliva in i omklädningsrummet och bara ta för sig direkt?
– Det var tufft och man fick vara ödmjuk, men jag hade inga problem med det. Det var en ömsesidig respekt på något vis. Skötte man sig som rookie så var det okej.

Coach i det Luleå lag som Johan Strömwall kom upp till var tidigare målvakten i Kiruna och Teg, Freddy Lindfors.
– Jag hade Freddy Lindfors i många år. Han var noggrann, pedagogisk och hade system i spelet. Han betydde mycket.

Han tog upp många unga spelare till A-laget.
– Ja, men vi hade inte så mycket val heller samtidigt som det fanns många bra hockeyspelare i Norrbotten. Vi var ett norrbottenslag med några från Kiruna, Piteå, Kalix också vidare. Då passade det också bra med en norrbottnings-tränare.

Säsongen 1983/84 tar Luleå klivet upp i elitserien efter att han vunnit kvalfinalserien mot Hammarby med 3-0 i matcher. I Hammarby spelade för övrigt Roger Melin som idag är tränare åt Johan Strömwalls son Malte Strömwall i AIK.
– Det var många starka viljor i det här laget och en stor offervilja. Det var inget lag med ballerinor direkt. Vi kom underifrån och ingen hade fått någonting gratis. Det tror jag präglade hela den här gruppen.

Malte Strömwall

Inför säsongen 1983/84 ansluter flera starka namn till laget. Bland andra Roger Mikko, Eric Stålnacke, Kari Heikkilä och Hannu Niemi. Det här skulle visa sig vara viktiga och direkt avgörande spelare för
avancemanget.
– Det här var inga storstjärnor när dom kom till Luleå utan smarta värvningar. Spelskickliga spelare. Det var en bra åldersfördelning på laget där många var i sina bästa år och det tror jag var en nyckel till framgången.
– Hela den våren i allsvenskan var kul. Vi var en segermaskin. Det var nästan som att dom vi få gånger förlorade hamnade i chock. Det var liksom ”Vad var det som hände?” Vi var vana att vinna och krävde seger av varandra. Stan var oerhört euforisk efter att vi gått upp, men för oss i laget var det mer som att jobbet var gjort. Då blev det också en del spänning och nervositet eftersom vi visste att nästa säsong skulle vi spela i elitserien. Alla kanske inte skulle räcka till och hur skulle laget se ut nästa säsong?

Johan Strömwall var bara 20 år när Luleå gick upp i elitserien och kände ingen direkt press över att snabbt måste etablera sig i elitserien.
– Jag funderade inte så mycket. Jag tyckte bara att det skulle bli kul att spela i elitserien. Det var en utmaning att platsa i nästa säsongs gäng. Det var mitt stora mål.

Hur jobbade ni den sommaren både mentalt och fysiskt för att bli elitserieklara?
– Jag tycker att vi förberett under flera år för att komma upp i elitserien och klara av att spela där. Vi var fysiskt starka och det fortsatte vi med att vara.

Johan Strömwall 001

Foto: Arkivbild.

Efter sju omgångar i elitserien går Luleå överraskande upp i serieledning. Per Bäckman sa efter att hans AIK förlorat mot Luleå med 1-4 på Hovet: ”Det är ingen nyhet för mig att Luleå är Sveriges bästa lag. Vi spelade den här gången lika bra som mot SM-favoriten Björklöven i förra omgången. Och då vann vi med 7-2”
– Vi fick en ruggigt bra start. Vi förstod att det skulle komma andra tider också. Det var bara att njuta av det så länge det varade. Kanske var det en del av dom andra lagen som underskattade vår nivå, så vi fick lite gratis i början.

Luleå är ändå starka sett över 36 omgångar och slutar på en stark femteplats i tabellen, just utanför slutspelsplats.
– Jag håller med dig. Vi missade precis slutspelet, men vi gjorde en härlig säsong.

Hur var omställning för dig som hockeyspelare att komma från ettan och Hockeyallsvenskan upp till elitserien?
– Det tog lite tid för mig också att komma in i det. Jag var reserv första matchen och fick hoppa in när en av våra centrar, Roffe Karlsson, fick hjärnskakning. Det var mot Södertälje borta. Efter det fick jag spela kontinuerligt.

Vad är det som gör att ni lyckas med det ganska svåra konststycket att etablera er i elitserien?
– Vi hade några ingredienser som gjorde oss bra. Vi hade en bra målvakt (Mats Blomqvist), vi fick in Tore Öqvist som gjorde massor med mål och sedan var vi, som sagt var, i rätt ålder så många kunde ta ett utvecklingskliv under säsongen.

Johan Strömwall 003

Johan i Luleåtröjan.

Luleå går till final för första gången i elitserien säsongen 1992/93. Trots ledning med 2-0 i matcher och 1-0 med sju minuter kvar i den femte och avgörande finalmatchen förlorar Luleå till Brynäs.
– Det var en säsong där vi hade det motigt. På något sätt i slutet av säsongen fick vi ihop det. Vi kom sexa i grundserien. Sedan växte vi verkligen under slutspelet.
– Det var en bitter finalförlust. Vi ledde sista matchen med 1-0 så det var verkligen att falla på målsnöret. Det kanske är den bittraste förlusten som jag har varit med om. Vi gör några misstag i egen zon som vi inte borde ha gjort.
– Det rann oss hur händerna. Vi hade nästan greppet om pokalen, så det var smärtsamt…

Det var många i Luleå och Norrbotten som såg det som nästintill klart när ni ledde med 2-0 i matcher, men upplevde ni spelare några liknande känslor?
– Det vet jag inte. Jag personligen tyckte att det var lite jobbigt och farligt att det stod ”Om Luleå vinner är det fest på den och den nattklubben”. Det var lite av snacket som gick.
– Jag tror inte att vi spelare tog med oss det ut på isen, vi spelade bra och det var hela tiden jämna matcher.

Osten

Osten, idag sportchef.

Freddy Lindfors lämnar tränarjobbet i Luleå efter säsongen och ersätts av finske Sakari Pietilä tillsammans med klubbikonen Roffe Karlsson. Det slutar i fiasko och en åttondeplats i tabellen. Det blir bara en säsong för duon i Luleå innan ordföranden Stig Åkerström meddelar att Lars ”Osten” Bergström, med rötterna på Cederns hockeyrink på Östermalm i Luleå, skulle ta över som tränare. Som assistent fick han ”Brocke”, det vill säga Thomas Bäckström.
– ”Osten” är också en stark personlighet som hatar att förlora. Vi hade ett bra lag som ville väldigt mycket. Dessutom fick vi in Jarmo Myllys samtidigt som det var många bitar som föll på plats. Vi tränade bra och hade många i laget som hade högt uppsatta mål och ville till NHL, Mikael Renberg, Thomas Holmström, Mattias Öhlund och dom här killarna hade ju kommit in då.
– Vi lite äldre spelare ville verkligen vinna guld. Vi hade fått smaka lite grann på det där och ville tillbaka dit. Vi visste vad som skulle krävas och alla var beredda att göra jobbet.
– Elitserien var väldigt tuff då och vi hade ett stort och tufft lag. I serien rullade vi på fyra kedjor, men det var mycket tuffare på träningarna då vi spelade tre mot tre och man fickexempelvis möta (Johan) Rosén, Renberg och Öhlund.

myllys

Säsongen 1995/96 får Johan Strömwall och Luleå äntligen kliva upp som Svenska Mästare efter att ha besegrat Västra Frölunda med 3-1 i matcher.
– Jag tycker att vi var lite bättre än Frölunda på dom mesta punkterna. Det fällde avgörandet. Samtidigt var det lite taktisk kamp mellan Lasse Falk och ”Osten”. Det vart en intressant finalserie, men jag tycker att vi hade bättre powerplay och lite bättre ledande spelare.

Hur var relationen mellan Lars Falk och Lars ”Osten” Bergström under finalserien?
– Givetvis var dom på varandra i media, men det var ändå en respekt mellan dom.

Kan du klä ord på känslan när slutsignalen går i Frölundaborg och Luleå är svenska mästare för första och hittills enda gången?
– Det var en häftig match, mycket folk och tufft, men ändå lyckades vi vinna där. Känslan efteråt var lite konstig. Resan hela den säsongen hade varit häftig och nu var den plötsligt slut. Det var en tomhet och jag hade lite svårt att smälta det där.
– När vi sedan kom hem till Luleå förstod vi hur mycket det här betydde för många människor, vilket man tidigare inte reflekterat över.

Om du tittar tillbaka på Luleåtiden, vilken är din bästa säsong i klubben?
– Det var några av säsongerna på 1980-talet där jag tycker att jag betydde mest för laget. Sedan skulle jag säga våren 1989. Från att jag i Izvestija-turneringen hittade formen och red på det hela våren, gjorde många mål och fick komma med till VM.

bulan Berglund

”Bulan”, idag i Brynäs.

Vilken kedja har du fungerat bäst i?
– Kanske den då vi vann SM-guld. Jag spelade med ”Bulan” (Thomas Berglund) och Robert Nordberg.
– SM-guldåret spelade alla fyra kedjorna olika stil vilket gjorde oss svåra att möta. Vi hade en kedja med ”Skuggan” (Stefan Nilsson). Sedan hade vi Jiri Kuceras line men även Micke Lindholms line. Den spelade mest ”köttar-hockey”. Vi var inte så stora i vår line, men vi var intensiva och rörde oss jättemycket.
– Sedan spelade jag med Hasse Norberg mycket och dessutom spelade jag en säsong med Tore Öqvist. Det var också kul.

Efter tiden i Luleå väljer Johan Strömwall att spela för Piteå i gamla Division 1.
– I slutet av 1980 och under delar av 90-talet drev jag ett företag som sålde profilkläder tillsammans med en kompanjon. Jag kände att det var dags att satsa på det i stället. Jag slutade och varvade ner, men kände att jag inte var klar med hockeyn och kom sedan tillbaka till Luleå. Jag varvade ner två gånger, men andra gången åkte jag till Österrike.

Tiden i Piteå upplevde Johan Strömwall som något mycket positivt.
– Det var kul. Jag slappnade av och hade roligare än vad jag hade haft i Luleå mot slutet. Då hade det varit blodigt allvar samtidigt som jag hade mycket att göra med firman och så vidare.

Säsongen 2000/01 får Johan Strömwall chansen att flytta till Österrike och spela för Klagenfurt.
– Det var ”Osten” som var tränare där. Man hade just gjort om ligan så man fick ha färre utlänningar. Det blev ett omtag där nere och då frågade ”Osten” om jag ville komma dit ner och spela under två säsonger. Det passade bra för mig i livet just då att testa något annat.

I österrikiska ligan gör Johan Strömwall stor succé. Under tre säsonger i klubben spelar han 121 matcher, gör 72 mål och totalt 177 poäng.
– Det var kul att spela hockey då, säger Johan Strömwall med ett leende och fortsätter:
– Det var annorlunda men roligt. Vid sidan av hockeyn var det väldigt annorlunda jämfört med hur det var att bo i Luleå. Vi trivdes jättebra i Österrike och jag har bott där flera år efter det då jag varit tränare där nere.

Redan under sin första säsong i klubben får han vara med och vinna mästerskapet i Österrike.
– Det var ungefär samma sak att vinna i Österrike som det hade varit med Luleå. Det betydde väldigt mycket för Klagenfurt också samtidigt som det också är en hockeytokig stad. Skillnaden var att där var man bortskämda eftersom man vunnit många gånger tidigare.

Johan Strömwall 005

Johan Strömwall fick chansen att spela sin första VM-turnering då förbundskaptenen Tommy Sandlin plockade med honom till hemma VM 1989 – ”Going for gold” som slutade i en fjärdeplats.
– Vi spelade bra under gruppspelet. Sedan fick vi några olyckliga baklängesmål i slutspelsserien som sänkte oss. Det var mycket press på laget, att vi skulle ta guld samtidigt som vi hade ett bra lag med (Börje) Salming hemma, invigningen av Globen och allt det här. Det var som upplagt för att det här skulle bli guld.
– Nu åkte vi på några olyckliga baklängesmål mot Finland och Tjeckien. Sedan var vi helt plötsligt utanför chansen att ta guld. Det var också tufft.

Upplevde ni mycket press utifrån eller var det mest i gruppen som ni satte press på varandra?
– Vi ville naturligtvis själva också, men jag tycker att det var mycket press utifrån också.

Hur upplevde du att spela med Börje Salming?
– Kul och vi umgicks en hel del. Jag tror att det var en höjdare för alla att han kom hem och spelade.

Tommy Sandlin var coach under VM 1989 och även under VM 1990, som vi strax återkommer till, hur upplevde du honom som coach?
– Han gjorde det stora jobbet före matcherna, på träning och med mentala förberedelser. På matcherna gjorde han inte så mycket förändringar. Det är en helt annan coaching idag jämfört med den Tommy hade.
– Jag har egentligen bara gott att säga om Tommy och han trodde jämt på mig. En sådan tränare gillar man som spelare.

Vid VM 1990 i Schweiz är Johan Strömwall med och spelar hem ett svenskt silver.
– Där gör vi en bra turnering. Jag tycker däremot inte att jag själv hade samma form eller flyt som året innan. Där spelade jag mycket boxplay och fjärdelinan. Just i fjärdeliann spelade jag mycket med Mats Sundin faktiskt.
– Det är små marginaler, men vi hade mer flyt helt enkelt 1990 jämfört med 1989.

Hur högt värdesätter du det här VM-silvret?
– Jag tänker i så ofta på det, men jag värdesätter det högt. Jag hade gärna haft ett guld. Då tänker jag nästan oftare på året efter, 1991, när jag fick åka hem tre dagar innan turneringen började då Johan Garpenlöv och Calle Johansson kom hem från NHL. Då blev det guld, så att jag fick lämna smärtar lite grann.

Var det en stor besvikelse redan före turneringen att du tvingades lämna laget?
– Jag tyckte inte att jag spelat speciellt bra förutom sista två matcherna före VM då jag började hitta formen. Jag visste att jag var i riskzonen för att bli petad så det var inte så smärtsamt just då. När dom sedan tog guld så gjorde det ont eftersom det var något som jag gärna hade velat vara med på.

Det blev bara två VM-turneringar för Johan Strömwall. Säsongen 1991/92 spelar han bara tre landskamper (Deutschland Cup), vilket också kom att bli hans sista.
– Jag spelade inte tillräckligt bra. En lite förklaring till det var att jag fick lite hudproblem och inte kunde träna lika mycket. Jag fick helt enkelt eksem av hockeyskydden. Det var några år som jag hade det tufft.
– Så här i efterhand har jag förstått att jag inte vilade tillräckligt. Jag tränade mycket samtidigt som vi hade vårt lilla företag och jag var nog lite för mycket i farten med olika grejer. Det blev en stress och jag kom inte upp i rätt standard efter det där.

Efter karriären som spelare slog sig Johan Strömwall på en karriär som tränare i Österrike och Italien innan han återvände till Sverige för att coacha Södertälje i Hockeyallsvenskan.
– Jag var först klubbdirektör i Luleå under två säsonger. Det var en intressant tid att komma in eftersom det var då som klubbarna började göras om till bolag. Vi satte igång många processer som Luleå sedan genomförde. Också ett stressigt jobb och knappast ett åtta till fem jobb. Lite är det samma sak idag eftersom ledningen i klubbarna är underbemannade. Det är inte många som har tillräckligt många människor som jobbar med dom olika frågorna.
– Min fru, som är från Österrike, trivdes inte särskilt bra uppe i Luleå. Samtidigt var jag sugen på att komma närmare hockeyaction igen även om det var kul att vara direktör. Det hade nog varit bättre med den omvända ordningen att första vara tränare och nu bli klubbdirektör.

Efter två år som klubbdirektör i Luleå gick flytten till Italien.
– Jag fick ett erbjudande att bli tränare för Bolzano nere i Italien. Då tog jag chansen.

Hur var känslan att stå nära hockeyaction igen?
– Kul, men svårare än jag trodde. I Italien är man dessutom ensam. Du har inte en massa assisterande tränare eller sådana som sköter statistik. Där fick man göra allting själv, men jag trivdes bra i Italien.
– Bolzano var ett fint ställe att bo på, men jag gillar när det är ordning och reda och det saknades lite grann där. Det var även väldigt fint att bo i Zell am See och i Villach. Det är en bra livskvalité att jobba där nere även om det är osäkert.

Var det skönt att inte behöva följa det som stod i media på samma sätt som du kanske gör här i Sverige?
– Jag lärde mig tyska där nere så visst följde jag det som stod i media. I Villach, som spelade i högsta ligan, ringde båda lokala tidningarna varje dag. Man ville höra om det var något nytt och man skrev olika små artiklar. Dom försökte fiska upp grejer och leta skandaler.

Johan Strömwall

Inför säsongen 2011/12 presenterade Södertälje Johan Strömwall som ny tränare i klubben. Ett jobb som han skulle tvingas att lämna efter två och en halv säsong.
– Det var Stefan Jonsson som tog mig till Södertälje, men sedan slutade han. Jag skrev kontrakt med SSK när man fortfarande var i SHL, men sedan åkte man ur. Hade jag vetat att det var Hockeyallsvenskan så vet jag inte om jag hade åkt hem.
– Från österrikiska ligan och ett bra lag där så såg jag det som ett perfekt karriärsteg som hockeytränare att komma till SHL. Hockeyallsvenskan var mer ett sidledssteg. Vi var inställda på att flytta hem till Sverige och när sedan Södertälje åkte ur i slutet av april fanns det inte så många andra tränarjobb lediga. Då tänkte jag att vi kör i alla fall.
– Första säsongen hade vi inte något bra lag. Vi hade nästan inga spelare i maj. Många bröt kontraktet och så vidare. Första och andra säsongen hade vi ändå en riktigt bra verksamhet. Andra säsongen började vi få ihop det och då kom NHL-killarna hem och spelade. Det blev för mycket fokus på NHL-spelarna. Den som spelade mest av dom spelade bara runt 20 matcher av 52.
– Tredje säsongen tycker jag också att vi hade bra verksamhet, men vi fick en olycklig start med några uddamålsförluster. Då låg vi åtta efter elva omgångar. Det var inte värst men då fick jag gå.

Hur tog du den ”käftsmällen”?
– Man vet som hockeytränare att det kan hända, men jag tycker inte att jag har fått någon bra förklaring ännu. Det är jag naturligtvis lite bitter på.

Hur motiverade man det just då?
– Resultat och att man inte lyssnade på mig längre. Då tog Anders Sörensen över och då gick det ännu sämre. Sedan tog man in Andreas Johansson.

Andreas Johansson.

Andreas Johansson.

– Veckan efter jag fick gå tog Södertälje in fyra nya spelare. Då visar man samtidigt att laget inte är tillräckligt bra och då kanske man inte behöver byta tränare. Jag och Anders Sörensen fungerade bra ihop. Sedan kom Andreas in och gjorde ett bra jobb, men han fick även in William Nylander då, seriens bästa forward. Det går inte att jämföra eftersom vi hade olika lag alla tre egentligen.

Upplevde du själv att spelarna inte lyssnade på dig?
– Nej! Jag hade kunnat ta en saklig förklaring varför och det hade känts mycket bättre, om jag hade gjort ett dåligt jobb och så vidare, men jag fick ingen bra förklaring. Samtidigt är det så att dom som ledde föreningen då är inte kvar heller idag, så dom gjorde tydligen inte heller något bra jobb.

Men Johan Strömwall har återvänt till Södertälje SK.
– Jag fick förfrågan i somras om jag ville sitta i styrelsen som suppleant. Det är kul att vara med och ha kontakt med hockeyn på något sätt.

Hur mycket följer du din som Malte Strömwall i AIK?
– Malte och jag pratar nästan varje dag. Ärligt talat är det viktigaste för mig att han mår bra och har kul. Det spelar inte så stor roll i vilken serie han spelar. Självklart är det trevligt att han spelar i AIK för då är det nära att åka och titta på matcherna.

Hur ser Johan Strömwalls liv ut idag?
– Jag är konsult med några olika uppdrag. Jag hjälper en fastighetsägare med affärsutveckling, marknadsföring och att hitta nya hyresgäster. Sedan föreläser jag. Dels i egen regi och dels åt ett Stockholmsföretag som heter Inner.

Lockar det att komma tillbaka som tränare?
– Det gör det ibland, faktiskt. Nu har jag distans till det eftersom det snart är två år sedan jag slutade med SSK. Vissa grejer skulle jag göra annorlunda och bättre, tror jag, nu när jag funderat över vad som var bra och mindre bra av det jag gjorde.
– Det skulle vara en utmaning att komma in igen och testa mina idéer, men då ska det vara på en hög nivå och med en klubb som vill satsa och har professionell verksamhet.

Cykling blått hav 1

Vid sidan av hockeyn har Johan Strömwall ett annat stort intresse.
– Det här med Triathlon fastnade jag för dels för att jag såg på Ironman från Hawaii på TV och dels för att vi som barmarksträning i Luleå hade Triathlon. Jag tyckte det var kul.
– När jag slutade spela 2003 så började jag träna Triathlon liknande träning och 2007 gjorde jag min första tävling och fick blodad tand.
– Sedan har jag gjort lite Triathlontävlingar. I fjol höstas var jag med på Ironman i Kalmar. Det gick bra…

Hur bra?
– Jag var bäste svensk över 50 år och kom tvåa i min klass. Där var det tre platser till Ironman på Hawaii så jag fick åka dit och tävla i oktober.
– Det gick bra där också. Grejen är att komma dit. Sedan handlar det om att genomföra det då man väl är där och insupa alla intryck. Då tog jag det medvetet lugnt på simningen, springningen och cyklingen för att hålla ihop det och inte bryta. Men jag klarade mig i mål, avslutar Johan Strömwall med ett leende.

Den här artikeln handlar om: