HV71 har gjort det bra under säsongen och på slutet har de rent av imponerat och börjar mer och mer likna en favorit till SM-guldet – även hos de som tvivlat på lagets kapacitet.

Det ska sägas direkt att jag, likt en papegoja som just lärt sig ett nytt ord, kraxat fram ordet semifinal varje gång någon under säsongen har frågat mig om HV71:s chanser till guld. Redan i september, i Hockeystaden Podd, slog jag fast att de skulle sluta på en femte plats i SHL, men att det där kvartsfinalspöket skulle besegras efter sex år. Men längre än till semifinal trodde jag inte att det här gänget skulle ta sig, det trodde jag inte ens för en månad sedan, och så kan det ju faktiskt fortfarande bli om vi ska vara alldeles korrekta.

Lika ihärdigt har jag ända sedan i höstas hävdat att Skellefteå kommer stå där tillslut med guldhjälmar och champagne. Visst, de har haft en något svalare säsong än vanligt där uppe i norr, mycket beroende på skador och annat. Trots det trodde jag att de skulle få ihop det, speciellt när Oscar Möller aviserade sin comeback lagom till serieepilogen. Men Frölunda, som verkar ha hittat vägen ur sin svacka, var lite för starka för Skellefteå denna gång och därmed är västerbottningarna med sex raka SM-finaler i ryggen inte längre en kandidat till guldet. Det öppnar för HV71 då jag såg Skellefteå som det enda gäng som kunde hota dem.

Det jag tycker man har märkt genomgående med HV71 under säsongen är att det är de själva som bestämmer om de kommer vinna matcher eller inte. Jag har sett laget i säkert 30 matcher under säsongen och de gånger de har förlorat har det oftast varit på eget grepp: Individuella misstag eller att de inte kommit upp i prestation. Spelar de som de ska finns det inget lag som slår dem sett över en sju matcher lång slutspelsserie.
Någon match här och där, visst. Men i det långa loppet tror jag inte att vare sig Malmö, Brynäs eller Frölunda, har det som krävs för att rubba HV. Samtliga är skickliga lag, men inte lika skickliga och orubbliga som Jönköpingslaget verkar vara just nu.
I den andra kvarten mot Färjestad i Karlstad skadade sig den tilltänkte förstecentern David Ullström och missar resten av säsongen. Inte ens det rubbade smålänningarna, utan man skickade in lika kompetente Erik Christensen från fjärdekedjan och så var det inte mer med den saken.

En annan sak som jag tycker talar för HV är att i stort sett vartenda gubbe i laget kan kliva fram och göra skillnad. De har en jämnhet i sin trupp som inget annat av de kvarvarande lagen besitter. Betänk att Chris Abbott blev tungan på vågen i gårdagens första semifinal mot Malmö med ett mål och en assist, trots mindre än sex minuters istid under matchen och trots att han mellan varven varit petad under säsongen. Men Abbott har tagit sin lagkaptensroll på fullaste allvar och går i bräschen trots den ringa istiden han tilldelas av ledartrojkan.

Både i kvartsfinalen mot Färjestad och i den första semifinalen mot Malmö har motståndarna lag energi på fel saker och varit missnöjda med vissa domslut. I HV-lägret, som också fått domslut mot sig, har det däremot varit knäpptyst. Det känns som det råder harmoni i den gruppen för tillfället och att ytterst få saker kan få dem ur balans. Om ens något?

Balans och harmoni är två ord som kan sammanfatta HV71:s ledarstab. Kvartetten Johan Lindbom, Stephan ”Lillis” Lundh, Nicklas Rahm och William Rahm jobbar lugnt och metodiskt med helheten och beståndsdelarna som utgör den.
Innan Johan Lindbom blev huvudtränare i HV71 coachade han HC Dalen från botten av division två till att som nykomlingar greja nytt kontrakt i Hockeyettan i den, i alla fall då, oerhört tuffa södra serien.
Resan han gjorde med HC Dalen då, en resa jag såg på nära håll, kan ungefär beskrivas som den han gör med HV71 nu: Lugnt, metodiskt, hålla sig till planen och inte drabbas av panik oavsett vad som än händer. Sånt inger förtroende till spelare och fans.

Malmötränaren Peter Andersson gick inför gårdagens match i Jönköping ut och lovade att HV skulle få ett helvete mot hans lag och för de som såg Malmös kvartsfinal mot Växjö var det nog inte så svårt att sätta sig in i det resonemanget. Malmö jobbar hårt som lag där alla sliter livet ur sig och det känns som att spelarna gått ihop och bestämt sig för att ”det får kosta vad det kosta vill”.
Kruxet för Malmö är att HV-lägret verkar ha bestämt sig för samma sak och verkar ha förmågan att ”trycka på knappen” när det behövs.

Jag kollade de två första perioderna igår och precis när den tredje skulle dra igång blev jag beordrad att lämna TV:n för att äta middag med familjen. En middag som bestod av hamburgare med bröd, bröd som hade en förmåga att smulas sönder i en stressad journalists händer. Något som väckte stor munterhet hos barnen runt bordet.
När jag sedan återkom till TV:n var det som att Malmö personifierade de där söndersmulade hamburgerbröden. Efter att ha varit det något bättre laget under de två första perioderna och i välförtjänt ledning, var det HV71 som i den tredje perioden visade att det är de själva och ingen annan som har kontroll över deras vidare öden och äventyr i detta slutspel. Malmö såg riktigt skakiga ut i den tredje perioden och det gjorde de för att HV71 tog matchen till det stadiet vill jag hävda.

Avslutningsvis så har HV71 det där flytet som behövs i ett lag som vill gå hela vägen. Jag tänker främst på Filip Sandbergs 1-1-mål igår, när Malmö kändes absolut hetast. Bakom mål skulle han spela in pucken till Ted Brithén framför, men trissan studsade på en Malmöbacks skridsko och in i mål bakom en chanslös Oscar Alsenfelt.

Summa summarum: Det enda som skiljer HV71 från 2017 års SM-guld är de själva. För i min bok finns det just nu inget annat lag som kan rubba dem om de spelar som de ska.