De har åtta SM-guld men senaste gången de fick guldjubla var 1951 när de besegrade Södertälje i finalen med 3-2. Numera för Hammarby en undanskymd tillvaro i Hockeyettan och ingen verkar bry sig om det – ingen verkar heller ställa sig frågan varför de aldrig kommer tillbaka till topphockeyn när de har ett varumärke för att lyckas med det.

Som klubb är Hammarby IF en av Sveriges mest klassiska. Mest känd är de för sina fans som, främst inom fotbollen, allt som oftast skapar en gåshudsframkallande stämning med röststyrka och fyndighet. Men de där fansen verkar inte gilla hockey och för tillfället spelar hockeylaget sina hemmamatcher i Skärholmen och ska kommande säsong ta emot lag som Hanviken, Sollentuna och Haninge inför cirka 150 åskådare.

Just Hammarbys hockeyöde är ofta något som upptar mina tankar. Menar; de besitter ett en enorm kapacitet bara genom sitt varumärke och borde bara genom det kunna locka ett större åskådarantal och sponsorer med större och vitalare ekonomiska muskler.
Men hockeyn har så länge jag kan minnas aldrig riktigt fått plats i supportersjälen, som istället lagt all kraft på fotbollen, bandyn och i viss mån handbollen.

EN GÅTA

För mg är det en gåta att en klubb med en sådan historik inom en så stor sport som ishockey inte lyckas locka till större intresse.
Klubben har genom åren fostrat spelare som Pelle Lindbergh, Kristian Huselius, Nils Ekman, Gabriel Landeskog, Andreas Holmqvist, Calle Ridderwall, Mika Zibanejad och Mika Hannula.
Jag är väl medveten om att all de ovan uppräknade inte har Hammarby som moderklubb, men de har alla under sin karriär tagit ”nästa kliv” i föreningen och sedan gått vidare till större uppgifter. En slags fostran det också.

En som också tog nästa kliv i Hammarby var Mariusz Czerkawski som säsongen 1992/1993 gjorde närmare 100 poäng i den grönvita tröjan och var ytterst nära att skjuta upp söderklubben i finrummet. Czerkawski värvades av Djurgården från GKS Tychy säsongen innan men fick inte riktigt till det då. Säsongen i Hammarby tog honom tillbaka till Djurgården och senare blev det tolv säsonger i NHL för polacken.
Förutom Czerkawski innehöll Hammarby denna säsong även namn som målvakterna Joakim Persson, Hans-Göran Elo och Magnus Eriksson, samt backarna Johan Åkerman och Joakim Musakka. Tränade laget gjorde Tommy Boustedt.

Anledningen till att jag nämner den här säsongen för mer än 20 år sedan är att det känns som att det är då det senast var drag kring hockeyn i Bajen. De kvalade upp till elitserien även efter det innan konkursen som fick dem att starta om i lägre divisioner som Bajen Fans IF. Men våren 1993 var de faktiskt rejält på gång och slog ut Stockholmskollegan AIK i två raka matcher i playoff 3 i elitseriekvalet. Bägge matcherna spelades i Globen inför storpublik, som på den tiden var hemmaarena till AIK, men inte Hammarby som höll till på Johanneshovs isstadion.
Stämningen under de två matcherna gick bokstavligen att ta på.

MATCH 1:

MATCH 2:

Hammarby tog sig till kvalserien det året och ställdes där mot Björklöven, Troja och Huddinge.
I premiären väntade Huddinge på bortaplan. Men istället för att spela matchen i Björkängshallen såg de styrande i förortsgänget potentialen och flyttade matchen till Globen där över 8000 personer slöt upp.
Huddinge var vid den här tiden rejält på gång och hade tidigare under våren tagit sig till allsvensk final mot Frölunda där en elitserieplats låg i potten. Göteborgarna vann i tre raka matcher och Huddinge fick ladda om till kvalserien där kampen om den sista elitserieplatsen skulle avgöras.

CHOCKADE FÖRORTSLAGET

Med tanke på att Huddinge varit ett topplag i allsvenskan och att Hammarby inte ens tog sig dit var resultatet 0-5 (Huddinges siffror först) i kvalseriepremiären en smula överraskande. Huddinge var mer än lovligt darriga i matchen som ni kan se i klippet nedan.

Smakstart för Bajen som i den andra omgången tog emot Troja på Johanneshov. Troja hade vunnit sin premiärmatch med hela 7-2 mot Björklöven och fick en kalasöppning mot Hammarby med 2-0 i inledningen av den andra perioden, bland annat genom mål av nuvarande SHL-coachen Johan Lindbom. Men Hammarby lyckades krångla sig ur greppet och kunde tillslut stå som segrare efter en formidabel vändning i den tredje perioden.

Det blev inte roligare sen för söderlaget. Fyra raka förluster följde och Björklöven var laget som gick upp istället.

Hammarby spelade tre kvalserier till mot elitserien innan man 2008 gick i konkurs och tvingades starta om i division fyra under namnet Bajen Fans IF. Just det, att fansen slöt upp och bildade en ny förening direkt efter konkursen, gör att jag personligen finner det ännu märkligare att Hammarbys hockeysektion inte nått framgång under modern tid. Fansen vill ju ha hockey i föreningen. Men varför kommer de inte till matcherna? Det är faktiskt en jättegåta.

Anförda av bland annat Tommy Boustedt som tränare tog sig föreningen hela vägen från fyran till Hockeyettan på fem år, man bytte också namn och tog tillbaka Hammarby IF. Men i tredjeligan verkar man ha strandat. Vilket kanske i och för sig inte är så konstigt. Man ska ha klart för sig att det inte är någon dans på rosor att bedriva hockeyverksamhet i Stockholm om man håller till i de lägre divisionerna. Dyra hallhyror och istider på sena kvällar kan knappast vara drömmen för en hockeyledare.

Även fast potentialen finns i klubbnamnet ser jag personligen väldigt dystert på Hammarbys chanser att återigen bli ett lag att räkna med i högre sammanhang. Senaste SHL-säsongen var 1984/1985 och jag har väldigt svårt att se att man skulle gå upp igen. Möjligtvis att man kan nå Hockeyallsvenskan. Men för att det ska bli SHL lär det nog krävas att fotbollen, bandyn och handbollen i föreningen krackelerar samtidigt. Först då kanske alla klubbens fans upptäcker att de faktiskt också har ett hockeylag i gömmorna.

Jag vet inte med er, men erkänn att det skulle vara kittlande med en högstaliga innehållande AIK, Djurgården och Hammarby?