Sök
ÖVRIGT

Backlegendaren som vann VM, OS, SM och Stanley Cup – Old School Hockey Tomas Jonsson

Han har vunnit allt som går att vinna. I veckans Old School Hockey berättar backlegendaren Tomas Jonsson om sin makalösa karriär.

Tomas ”Lill-Affa” Jonsson från Falun är en av svensk hockey absolut största spelare. Inte nog med att han verkligen brinner för ishockeyn, han har även skrivit in sig bland dom riktigt stora svenska spelarna genom att bland annat tillhöra den exklusiva samlingen i ”200-klubben” (minst 200 A-landskamper), vunnit Stanley Cup, OS, VM och SM. Till det kan vi dessutom lägga till att han 1995 fick utmärkelsen Guldpucken.

Dessutom har han fått sin tröja hissad till taket på Tegera Arena i Leksand.
– Naturligtvis var det något väldigt stort. Jag hade nio väldigt fina år i Leksand som spelare och dessutom jobbade jag som fyra år där som assisterande tränare. Efter det har Leksand självklart en stor plats i mitt hjärta.
– Tittar du vilka som redan hänger där (Mats Åhlberg, Dan Söderström, Jonas Bergqvist, Nisse Nilsson, Vilgot Larsson, Åke Lassas, Christer Abris och Thommy Abrahamsson) så inser man snabbt hur stort det är för mig. Att sedan få tröjan upphissad samtidigt som ”Sigge” Svensson gör det här extra kul, säger Tomas Jonsson till hockeysverige.se.

Spelade du och Magnus Svensson tillsammans i samma backpar?
– Inte så att vi spelade tillsammans en hel säsong, utan det var mer i powerplay som vi gjorde det.

Vi börjar berättelsen av och med Tomas Jonsson i bandymetropolen Falun under 1960-talet. Trots att han var bollkalle åt bandylaget var det hockeyn som lockade mest.
– Hockeyn var ganska stark i stan och Falun var ett topplag i det som då hette division 2. Säsongen 1968/69 kvalade till och med Falun upp till allsvenskan, som högsta serien hette då. Under flera år på 1970-talet slogs man med Tunabro och Hofors om just kvalplatserna till allsvenskan. En av säsongerna var det Tunabro som drog det längsta strået och vann kvalserien och avancerade upp till allsvenskan.
– Det har även kommit fram väldigt många bra ishockeyspelare från Falun genom åren, t.ex. bröderna Christer och Thommy Abrahamsson, Bosse Andersson, Håkan Hedlöf, Hasse, Tommy och Stig Carlsson, Jan-Olov Kroon och så vidare. Så intresset var nog på topp för hockeyn då.
– Det är väl främst under 1990-talet som Falun har haft det jobbigt på hockeysidan med ett par konkurser och en ganska turbulent verksamhet.

Du debuterade redan som 14-åring i Faluns A-lag, något som måste ha varit väldigt stort?
– Absolut! Speciellt eftersom jag var och tittade på alla A-lagsmatcher redan som barn, men även var med på bortamatcherna som inte spelades alltför långt ifrån Falun. Pappa körde ju bussen åt Falu IF då.

”Affa” Jonsson, var kom namnet ” Affa” i från?
– Pappa, som gick bort för några år sedan nu, hette Alf, vilket blev ”Affa”. Så jag fick bli ”Lill-Affa” hemma i Falun, säger Tomas med sitt typiska leende.

Debuten i Faluns A-lag?
– Det var vid juluppehållet 1974 som jag fick chansen i en träningsmatch mot Yale University. I seriesammanhang debuterade jag mot Skogsbo SK samma säsong.
– Tommy Carlsson, som hade varit i Södertälje, och Stefan Perlström, som senare flyttade till Djurgården, var med. Året efter kom även Håkan Wickberg från Brynäs till Falun och spelade under en säsong och det var något väldigt stort för oss unga grabbar.

Tomas gjorde inte bara stor succé i Falu IF utan även i olika juniorlandslag tillsammans med blivande storspelare så som Mats Näslund, Thomas Steen och Pelle Lindbergh. Men trots närheten mellan Falun och Leksand så valde han att flytta till Örnsköldsvik och Modo 1977.
– Leksand hade väldigt många bra spelare i olika landslag. På backsidan var flera av Leksands äldre landslagskillar kvar i laget som Gunnar Andersson, Roland Bond och Ulf Weinstock samtidigt som en yngre generation med Tomas Nord, Hans ”Lill-Mele Eriksson och Jan-Åke Danielson kommit upp i A-laget. Konkurrenssituationen i Leksand kändes helt enkelt lite för tuff för mig.
– En annan anledning till valet av Modo var att jag ville komma bort en bit från Falun. Hade jag spelat för Leksand hade jag förmodligen åkt hem till Falun varje kväll, men jag ville ju klara mig själv. Sedan fanns Tommy Sandlin i Modo och jag hade läst mycket om honom som tränare och jag ville verkligen träna under hans ledning.

Modo hade väl också ett bra lag med spelare som Tommy Själin, Per Lundqvist, Lars Molin, Hannu Niemi, Sture Andersson med flera, var det inte tufft att slå sig in där med?
– Helt klart hade även Modo ett mycket bra lag. Min tanke var i första hand att få träna med A-laget och spela matcher med juniorlaget. Fast jag fick chansen direkt i A-laget och sedan blev jag kvar där och det blev fyra härliga år i Örnsköldsvik.

Vad kom din backkollega Lasse Lindgren att betyda för dig?
– Han fick dras mycket med mig där uppe första året skrattar Jonsson och fortsätter:
– Jag fick härja ganska fritt allt medan Lasse hela tiden fanns på plats och sopade upp efter mig. Han har givetvis betytt väldigt mycket för mig och om det var i Falun som jag lärde mig grunderna inom hockeyn, så var det under de första åren i Modo som jag lärde mig tänka hockey.

Andra säsongen i Modo fick Tomas Jonsson som nittonåring vara med och vinna SM-guld med Modo. I finalserien besegrades Djurgården med 2-1 i matcher och Jonssons spel tog honom till VM i Moskva samma säsong.
– Den största anledningen till att vi vann SM det året var att vi tränade kopiöst hårt under Sandlins ledning. Sedan hade vi Sune Ödling i målet som gjorde en grymt bra säsong. Vi hade även en finsk landslagsman som heter Mikko Leinonen och som avgjorde flera viktiga matcher åt oss.
– Året därpå gick det sämre för Modo. Vi missade slutspelet och var till och med nära att hamna i kvalserien. Varför har jag inget bra svar på men det kan kanske ha handlat om att vi blev lite nöjda med att vi vunnit guldsäsongen dessförinnan. En liknande reaktion som Modo verkar ha haft efter guldet 2007.

I Islanders.

Du hade spelat i VM 1979 och OS 1980 och saknade inte NHL-anbud. Varför dröjde det till 1981 innan du åkte över till NHL och New York Islanders?
– Jag draftades redan 1979 av New York Islanders men jag pratade en hel del med Inge Hammarström och Dan Labraaten som var där borta och spelade då. Båda sa till mig att när du har spelat och varit ordinarie i två VM-turneringar då först är du mogen för att ta en plats även i NHL. Det här var något som jag tog fasta på och som gjorde att jag valde att vänta lite med att åka över dit.
– Samtidigt lockade spel i OS 1980 men även VM på hemmaplan 1981 vilket även också fick mig att vänta med att åka över.
– Vid VM 1981 åkte jag på en ledbandsskada i knäet redan efter en och en halv match. Jag var lite orolig att Islanders skulle tacka nej till mig. Men redan andra dagen på sjukhuset kom en fin blombukett från Islanders ledning där det stod att jag skulle krya på mig och att inget hade förändrats.

Du hade bott i Falun och i Örnsköldsvik, nu väntade alltså New York. Det måste ha varit en stor omställning socialt?
– Oh ja, speciellt som jag var riktigt dålig på engelska. Tack och lov fanns Anders Kallur och Stefan Persson redan på plats i New York då jag åkte över så jag hade turen att kunna ta rygg på dom båda.
– Under mina första ett och ett halvt år borta i NHL gjorde jag inga som helst intervjuer. Media undrade väl vad jag var för konstig figur. Men det handlade om att jag skämdes över min engelska. Då ångrade jag mig verkligen att jag inte gått in mer för skolan.
– Hockeyns språk är lika över hela världen så på isen fungerade det bra hela tiden. Men socialt var det betydligt tuffare. Min fru Kristina var ju redan innan vi åkte över väldigt bra på engelska så hon skötte allt runt omkring hockeyn i början.

När Tomas Jonsson kom över till New York Islanders hade klubben vunnit två raka Stanley Cup-titlar. Organisationen hade byggt upp ett helt nytt lag med relativt okända spelare som nu hade blommat ut till NHL-stjärnor. I laguppställningen fanns namn som Bryan Trottier, Mike Bossy, Billy Smith och Denis Potvin.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag där egentligen alla spelare var drivande i och kring laget på sitt sätt. Trottier och Bossy avgjorde väldigt många jämna matcher åt oss. Vi hade hårt jobbande spelare så som ”Bobby” Nystrom, Clark Gillis, John Tonelli och Bob Bourne, bra backar som exempelvis Denis Potvin men även bra målvakter i Billy Smith och Roland Melanson. Just helheten i laget var nog vår styrka under åren som vi vann Stanley Cup.

Går det att värdera vilket av Stanley Cup, OS, VM eller SM som är det största att vinna?
– För mig är det omöjligt. Jag värderar nog alla vinsterna lika högt och det härliga är nog att få vara med om att vinna något med ett lag.

Tomas Jonsson.

Under Tomas Jonssons åttonde säsong i Islanders meddelade klubbens general manager, Bill Torrey, att Jonsson hade blivit köpt av Glen Sather i Edmonton Oilers. Där kom han att spela tillsammans med stora namn som Mark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri och Grant Fuhr. Trots ett fint kontraktsförslag efter säsongen från Edmonton valde Jonsson att återvända hem till Sverige.
– Äldsta dottern, Camilla, var sju år då och skulle börja skolan och trots att vi pratade svenska när vi var i huset i New York talade hon mer engelska än svenska. Vi valde att flytta hem samtidigt som jag själv ville börja en utbildning för ett fortsatt liv efter hockeyn.
– Vi ville bo i Falun och jag kunde tänka mig att spela hockey ytterligare en eller två säsonger. Innan jag hade flyttat hem ringde Dan Labraaten mig och frågade om jag var intresserad av att spela för Leksand. Ja, ja jag kommer till er svarade jag men Danne trodde väl inte riktigt på det.
– Jag ville ju spela ishockey ett par år till och något annat alternativ än Leksand fanns aldrig för mig. Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio säsonger. Mest berodde det på att vi hade enormt roligt tillsammans i Leksand under mina år i klubben.

Arkivbild

Tomas Jonssons första säsong i Leksand slutade med att Luleå vann den avgörande kvartsfinalen med 3-2. Leksands och Tomas Jonssons två säsonger därpå blev betydligt tuffare då det båda åren blev spel i hockeyallsvenskan efter jul.
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i Elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig.

Var det naturligt att du direkt vid din ankomst till Leksand skulle kliva i en ledarroll som spelare?
– Det bara blev så eftersom jag just kommit hem från NHL och dessutom spelade jag i landslaget…
Tomas tystnar lite innan han fortsätter:
– Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar för snabbt. Men samtidigt ville jag ju så enormt mycket med hockeyn och Leksand.

Ditt roligaste minne eller bästa säsong med Leksand?
– SM-slutspelet 1997 då vi förlorade semifinalspelet mot Färjestad med 3-2 i matcher. Jag tror inte mindre än fyra av matcherna gick till ”sudden”.
– En annan riktigt bra säsong var 1993/94 då vi hade Wayne Fleming som coach och vann elitserien. Vi hade ett riktigt bra lag då men jag vill nog säga att OS-turneringen i Lillehammer gjorde att vi inte vann guld det året eftersom vi hade väldigt många av våra spelare med där (Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Roger Johansson, Magnus Svensson, Greg Parks och Peter Ciavaglia).
– Det var ganska turbulent under en tid i Leksand och mellan åren 1989 och 1992 hade vi inte mindre än åtta olika tränare (Christer Abris, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Staffan Tholson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst.). Sedan kom Olle Öst och Björn Doverskog in och styrde upp Leksand då man bland annat tog in Wayne Fleming som tränare.
– Jag minns första träningen med Wayne när vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna och göra basic-övningar för att verkligen få killarna att börja om från början, skrattar Jonsson.

Tomas Jonsson har gjort inte mindre än 200 A-landskamper och hans första stora turnering var vid VM 1979.
– Vid VM i Moskva kom vi trea minns jag. Hela turneringen var fantastiskt kul och vi ställde upp med ett väldigt ungt lag. Mats Näslund, Pelle Lindbergh, Thomas Eriksson, Bengt-Åke Gustafsson var exempelvis med.
– Det roligaste minnet från den turneringen var på banketten då det skulle delas ut pris till bästa målvakt, back och forward i respektive lag. Sovjet var först ut och där valdes Tretjak, Vasiljev och Petrov. När det var vår tur blev Pelle bästa målvakt, jag bästa back och Näslund bästa forward. En fantastisk upplevelse eftersom ryssarna som hade fått pris var mina idoler och som man haft på samlarbilder som grabb hemma i Falun.

Tomas Jonsson om OS 1980:
– Mitt första OS och det man tänker på direkt är ju när ryssarna fick stryk av USA. Jag minns då vi kom till hallen dagen efter den matchen och en hel vägg var fylld av olika gratulationstelegram till USA:s lag. Till och med presidenten hade skickat ett telegram.
– Vi spelade oavgjort i första matchen mot USA och blev ganska sågade i pressen dagen efter. Men Sverige skulle visa sig vara det enda lag som tog poäng av USA i den här turneringen.

Tomas Jonsson om Canada Cup 1981 och 1987:
– Canada Cup 1981 var ingen höjdare. Vi hade ett väldigt bra lag med en bra mix av spelare. Men vi visste inte hur vi skulle spela, om vi skulle spela som i NHL eller mer europeiskt. Sverige slutade väl näst sist har jag för mig.
– Canada Cup 1987 gick betydligt bättre och vi slog Sovjet i en mycket bra match som spelades i Calgary. Det var nog första gången som jag hade varit med och slagit ryssarna i en stor turnering. Senare förlorade vi semifinalen mot samma Sovjet med 4-2.

Tomas Jonsson om VM-guldet 1991:
– En enormt bra och kul turnering där vi hade ett väldigt starkt lag. Det första jag kommer att tänka på är Mats Sundins mål på Sovjet när han först rundar Fetisov och sedan lägger in pucken mellan benen på deras målvakt Trefilov.
– En annan viktig händelse i turneringen var då vi vände ett 2-4 under läge mot Finland i sista minuten genom två snabba mål av Mats Sundin. Det kom att betyda mycket för oss moraliskt.

Tomas Jonsson om OS 1994:
– Precis som i flera framgångsrika turneringar så hade vi en väldigt bra mix av gamla och unga spelare. Vi hade ett fruktansvärt bra powerplay och när vi fick chansen till att spela i numerärt överläge vankades det nästan alltid mål. Hela turneringen var fantastisk kul med mycket folk och en härlig inramning. Givetvis kommer man alltid att komma ihåg Peter Forsbergs straff i finalen.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Efter sin tid som spelare så har Tomas Jonsson tränat bland annat Leksand, Falun, Brynäs och Esbjerg men även provat på rollen som assisterande förbundskapten. I både Sverige och Danmark.
– Man får lägga ner betydligt mer tid som tränare än som spelare. Som spelare var hockeyn slut när du lämnade ishallen, men som tränare lever du i tankarna dygnet runt med hockey.
– Att få vara med Tre Kronor var något alldeles speciellt. Jag var med till Moskva och assisterade Bengt-Åke Gustafsson. Det blir inte riktigt samma sak som att träna ett lag eftersom du inte har speciellt lång förberedelsetid på dig inför turneringen. Vi hade med oss ett ungt lag dit och för mig och övriga ledare handlade det mycket om att vara med och hjälpa killarna med den omställning som det är att spela den turneringen. Trots allt har jag ju en viss erfarenhet därifrån genom åren, avslutar Tomas Jonsson.

Den här artikeln handlar om: