En värmländsk pionjär – Old School Hockey Thommie Bergman

Den första svenska spelaren, vid sidan av Juha Widing, att etablera sig i NHL var från Värmland, närmare bestämt från Munkfors. Idag ger vi er historien om Thommie Bergman.

(Detta är en repris av en tidigare intervju)

Idag är Thommie Bergman 63 år (nu 76) och boende norr om Stockholm. Här får ni hans berättelse om hur han tog sig till NHL efter OS och VM 1972 och hur han togs emot som europé i en liga där svenska spelare som tog över amerikanernas jobb inte var speciellt välkomna.

Thommie Bergman växte upp i ett glapp i värmländsk hockey. Grums, Forshaga, Bofors och Viking var på väg nedåt samtidigt som Färjestad ännu inte hunnit etablerat sig som storklubb.
– Hockeyn var trots allt mycket stark i Värmland under de här åren. Det fanns ju fyra division 2-serier som alltså var serien under allsvenskan som det hette då. I ena serien var det mer eller mindre bara lag från Värmland. Bland annat lagen du nämnde men även Munkfors, Deje och Nor var med där till och från. Egentligen var det bara Gais och Frölunda som inte var från Värmland av lagen som brukade spela i den serien.

I laguppställningarna från din tid som back i Munkfors hittar kända namn såsom Lennart Prestberg, pappa till Pelle Prestberg och Leif Nermark, farfar till Joachim Nermark i norska Sparta.
– När jag kom upp som femtonåring i Munkfors A-lag spelade jag faktiskt en säsong i backpar med Lennart. Han var en bra back men inte lika talangfull som sin son, haha…
– Det var ett helt gäng som kom från Sunne till Munkfors ungefär samtidigt och Leif var kanske den bästa av de spelarna.

Vad fick dig att lämna Munkfors för spel i KB63 inför säsongen 1967/68?
– Stig Karlsson som var tränare i KB63 var tidigare tränare i Munkfors. Min farsa jobbade som ledare i Munkfors så de båda ordnade till det där på något vis. Det var som så att Färjestad var lite av en hatklubb i Värmland då eftersom man just hade börjat komma uppåt och visade att man hade pengar. Exempelvis dröjde det en bit in på 1980-talet innan den första spelaren från Grums gick till just Färjestad.
– Jag hade senare själv ett snack med Kjell Glennert om spel i Färjestad. Men det var mellan jag spelade i Södertälje och Frölunda några år senare.

Säsongen 1967/68 kvalade KB63 upp till allsvenskan och i den näst sista omgången svarade Thommie Bergman 2-1 målet mot Fagersta som tog KB63 till kvalserieseger.
– Det var Nybro och vi som gick upp från södra kvalserien det året. Men att jag skulle ha gjort det avgörande målet minns jag faktiskt inte. Det här var ju några år sedan men väldigt trevligt att bli påmind om det.

Vad lockade över dig till Södertälje 1969/70?
– Jag vet att Frölunda var på mig redan som junior i Karlskoga. Men då hade jag lumpen i Karlstad kvar att göra så jag stannade i KB63 ytterligare en säsong. När vi så åkte ur allsvenskan var helt enkelt Södertälje det lag som var på mig mest.
– Folke ”Masen” Jansson och Sonny Danielsson var Södertäljes starka namn då och de som skötte övergången. Det blev två mycket fina år i klubben och första året spelade jag nog i backpar med ”Garvis” Määttä och andra tillsammans med Arne Carlsson.

Under ditt andra år dök Dan Landegren från Munkfors upp i Södertälje SK. Hur delaktig var du i den övergången?
– Jo, men det var jag ganska delaktig i. Det var helt enkelt så att jag berättade för Södertäljes ledare att lagkaptenen i Värmlands TV-pucklag, Dan Landegrens bror, bor och jobbar i Södertälje. De hade ingen aning vem han var eller att hans bror fanns i stan. Men på den vägen började förhandlingarna om att få Dan till Södertälje.
Efter två säsonger i Södertälje flyttade Thommie Bergman till Västra Frölunda, ett lag som vimlar av storspelare så som Mats Lindh, Willy Lindström, Lars-Erik Sjöberg. Roger Olsson, Leif ”Blixten” Henriksson med flera.
– Det var ”Bittan” Johansson som tog mig till Frölunda och det var en ren värvning. Men jag upplevde det nog som ett större steg att ta då jag flyttade från Karlskoga till Södertälje än nu då jag flyttade till Frölunda. Jag var ju redan landslagsman då och kände redan ganska många av spelarna i Frölunda.

Vid VM 1971 i Schweiz gör Thommie Bergman sin internationella debut i en turnering som vinns av Sovjet medan Tre Kronor slutar på tredje plats. Men i historieböckerna minns man mest turneringen från uttrycket ”betalda drängar”.
– Det var ordföranden i svenska ishockeyförbundet, Helge Berglund, och förbundskaptenen, Arne Strömberg, som inte var överens. Just betalda drängar var en Helge-kommentar. Någonstans bottnade det i att Arne inte skulle yttra sig utan göra som Helge Berglund och Svenska Ishockeyförbundet bestämde. Det här var nog en större sak i media hemma i Sverige. Vi spelare brydde oss inte eller märkte inte av det speciellt mycket.

Hur upplevde du OS i Sapporo 1972?
– Det var en riktigt trevlig turnering förutom den sista matchen mot Finland. Vi gjorde en ganska bra turnering där vi bland annat slog USA och spelade oavgjort mot Sovjet. Men i den näst sista matchen förlorade vi mot Finland. Vi ledde med 4-3 en bit in i tredje perioden men Finland vände matchen och vann med 5-4. Efter matchen försvann vår förbundskapten Billy Harris. Han var där för att spela om guldet och nu var han så besviken eftersom vi vann skotten med säkert 45-20 och ändå tappade matchen. Han inte kom tillbaka förrän strax innan den sista matchen.
– Billy var ju annars en lite annorlunda coach, mer amerikansk kan man väl säga, men helt klart en coach som jag gillade.

Var det under OS 1972 eller under VM-turneringen samma år som första kontakterna mellan dig och Detroit Red Wings togs?
– Detroit hade en scout på plats redan i Sapporo men jag hade haft kontakt med Detroit och även Buffalo Sabers säsongen innan. Efter VM 1972 opererade jag korsbandet i knäet så jag visste inte om jag skulle kunna spela i NHL redan säsongen därpå. Normalt är läkningstiden sex månader för ett korsband. Men redan efter tre månader, i slutet av augusti, var jag på ett landslagsläger i Skellefteå och efter det ringde jag till Detroit och meddelade att knäet höll.
– Detroit kom över sista augusti och klocka tio den kvällen, två timmar innan deadline för övergångar på den här tiden, skrev jag på papperna och sedan lyckades vi få ett postkontor att öppna och stämpla våra papper.

Hur minns du första dagen på träningslägret med Detroit Red Wings?
– Jag minns att jag hade nummer 89 på min träningströja och vi var 89 spelare på lägret. Detroit hade ju tre lag då. Ett i NHL, ett i AHL och ett i ytterligare en annan liga. Trots att jag hade varit med redan tidigare vid rookie-campen fick jag spela samtliga träningsmatcher med Detroit innan säsongen.
– Jag hade faktiskt inga problem med att kallas för ”Chicken Swede” eller liknande eftersom jag kunde slåss och spela det spel som krävdes i NHL redan från början.

I Sverige hette dina coacher Arne Strömberg, Bernt Elmqvist, ”Stickan” Carlsson och så vidare. Nu kom din första tränare i USA att bli Johnny Wilson. Var det en stor kontrast att komma till det här nya ledarskapet?
– Ja, men för mig som fick mycket istid direkt var det bara positivt. Det som var mest annorlunda var träningarna och matchningen av laget, De två första åren hade vi bara fyra backar. Den femte backen var med mest för att hoppa in om någon fick matchstraff för slagsmål eller blev skadad.
– I början spelade jag tillsammans med en back som hette Ron Stackhouse. Det som var lite roligt var att vi var två Bergman i laget. Det var jag och en svenskättling som hette Gary Bergman. Han var född i Kanada men hans föräldrar hade rötterna någonstans utanför Halmstad.

NHL-debuten?
– Jag tror att vi vann våra fyra eller fem första matcher det året så det var en mycket trevlig debut måste man väl säga, skrattar Thommie Bergman och fortsätter:
– Visserligen var det runt 17 000 på läktarna men jag brydde mig faktiskt inte om det speciellt mycket. Jag såg det aldrig som mycket mer annorlunda än vilken match som helst. Dessutom var jag ju ganska kanadensisk i min spelstil så jag behövde aldrig anpassa mitt sätt att spela.
– Första fajten jag hamnade i var faktiskt mot Dave Schultz, ”The Hammer”. Det var redan efter tio matcher den säsongen och jag hade ingen aning om vem han var. Efter den fighten kan man säga att jag var accepterad.

Varför inledde du i Virginia Wings säsongen 1973/74?
– Jag hade slagit upp min korsbandsskada och opererat om den under sommaren. Den säsongen blev heller inte riktigt bra och tittar jag bakåt var det egentligen bara tre av mina säsonger i Kanada och USA som jag inte hade några skador.

Säsongen 1973/74 fick Thommie Bergman och Detroit Red Wings ytterligare en svensk i laget då Tord Lundström lämnade Brynäs för att prova på proffsspel i NHL.
– Tord fick egentligen inte många riktiga chanser i NHL. När han väl var på isen tog han heller inte chanserna han fick fullt ut. Hemma i Sverige var Tord en mycket stark spelare, framför allt då framför målen. Men han var lite för allround i sin spelstil för att passa in i NHL. Han hade inget som han riktigt kunde hänga upp sitt spel på.
– Tord fortsatte sedan i London Lions tillsammans med ”Honken” Holmqvist och Ulf Sterner. Men det var aldrig aktuellt att även jag skulle åka dit och spela.

Efter arton matcher i Detroit säsongen 1974/75 lämnade Thommie Bergman klubben och flyttade till WHA och Winnipeg Jets. Ett Winnipeg som bland annat innehöll spelare såsom Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg, och Curt Larsson, men även de båda finska spelarna Veli-Pekka Ketola och Heikki Riihiranta.
– Det var ju till en vis del på grund av knäskadan och en lårmuskelskada som Detroits läkare hade felbehandlat som gjorde att jag skrev på för Winnipeg. Jag pratade med svenskarna där och allt ordnade sig på ett mycket smidigt sätt.
– Det spelades väl ungefär en liknande hockey i WHA men det var betydligt tuffare att spela i just Winnipeg än i något annat lag. Det berodde på att det var så många européer i laget som de andra lagen jagade. Speciellt då Hedberg och Ulf. Den behandlingen som de båda fick första året i WHA går knappt att beskriva. Jag själv hamnade redan i min första match med Winnipeg i slagsmål tre gånger vilket fick mig ”out of the game”.
– Kedjan med Hedberg, Ulf och Bobby Hull måste annars ha tillhört en av Amerikas två, tre bästa kedjor under de här åren. Då räknar jag in både NHL och WHA. Winnipeg förlorade inte en träningsmatch mot något NHL-lag ena säsongen jag spelade där. Det var väl egentligen bara Montreal Canadiens som kunde slå oss som hockeylag och även Boston Bruins och Philadelphia Flyers om de inte hade handskarna på.

Säsongen 1975/76 vann svensk-laget Winnipeg Jets Avco Cup som var motsvarigheten till NHL:s Stanley Cup. Svenskar i laget var förutom Thommie Bergman även Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Curt Larsson, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh och Willy Lindström.
– Jag kände mig verkligen delaktig i den här titeln och i slutspelet gjorde jag tretton poäng på lika många matcher. Sedan var det firande med alla fansen på gatorna i Winnipeg där vi åkte kortege och så vidare.

Varför återvände du till Detroit Red Wings 1978?
– WHA höll på att kollapsa och dessutom hade man missat en löneutbetalning till mig vilket gav mig en öppning att byta klubb. Jag ville inte stanna kvar i WHA eftersom man inte visste hur det skulle gå för lagen.
– Dessutom var min tränare i Winnipeg Jets, Bobby Kromm, nu coach i Detroit Red Wings och jag visste att han gillade mig och skulle ge mig mycket speltid.

Bobby Kromm, vars son Richard spelade under en säsong i Leksand, var känd som en cigarrökare av stora mått, men hur var han som coach?
– Det var rätt många spelare och ledare som rökte cigarr där borta (skratt). Bobby var en intensiv och impulsiv tränare. Men som sagt var han gillade mig och under hans ledning i Winnipeg gjorde jag 41 poäng trots att förstafemman med Lars-Erik Sjöberg, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” och Bobby Hull spelade 75 procent av alla våra powerplay.

Inför säsongen 1980/81 återvände Thommie Bergman först till Frölunda och sedan avslutade han sin tid som spelare i Södertälje SK.
– Jag hade kontrakt med Detroit ytterligare ett år. Men jag ville ju gärna gå GIH och den chansen fick jag just då. Sedan hade jag just opererat mig igen och jag visste inte om kroppen skulle orka ytterligare en säsong i NHL.
– Att det blev just Frölunda var naturligt eftersom det fanns en märklig regel då som sa att man var tvungen att återvända till den klubb i Sverige du lämnade för NHL. Tack och lov tog förbundet bort den för ett antal år sedan.

Vilket tränarjobb ser du som ditt mest framgångsrika?
– Jag tycker faktiskt bara det gick okej för mig som tränare. Frölunda var ju ett trevligt jobb. Mitt första tränarjobb som var i HV 71 var inte riktigt lyckat eftersom vi inte kom överens om satsningen i klubben. Då var HV 71 ganska nöjda med att vara ett bra division 1-lag. Året efter jag lämnade HV 71 värvade klubben Roland Eriksson och Ivan Hansen från Leksand och gick upp i elitserien. Efter tränarjobbet i Boro lade jag av. Vi var verkligen nära att gå upp i Elitserien innan konkursen och vi hade ju faktiskt Leksand på gaffeln det året och hade inte ”Masken” Carlsson slagit sönder käkbenet tror jag att vi hade gått upp.

Du var även med i det allra första Canada Cup 1976 där Sverige slutar fyra. Hur minns du den turneringen?
– Det var en väldigt trevlig turnering, men tyvärr slog jag sönder min axel i det sista bytet mot Kanada så jag kunde inte spela mot varken Finland eller Tjeckoslovakien, avslutar NHL-legendaren Thommie Bergman som senaste säsongerna har jobbat som agent för Toronto samtidigt som hans son Lucas scoutar för Nashville.

TV: Mattias Norström: De bästa NHL-tränarna genom tiderna