Sök
Ylva Lindberg väljs idag in i Hall of Fame.
Nyheter

Ny förbundskapten – men trivs inte i rampljuset: ”Jag tycker egentligen inte alls om uppmärksamhet”

Ikväll väljs en av våra största spelare genom tiderna in i Hall of Fame. Hockeysverige.se besökte Ylva Lindberg i hennes hem och hon berättar att hon tror hon kommer bli nervös där ute på isen.
— Det kommer säker bli känslosamt också eftersom det blir ytterligare en punkt för den aktiva karriären, säger hon.

Ny förbundskapten för Damkronorna är Ylva Martinsen. Närmast kommer hon från ett likadant jobb i juniorlandslaget. Ylva Martinsen har vunnit två medaljer i OS, Brons 2002 och silver 2006. Nu ska alltså 41-åringen från Storuman försöka Sverige tillbaka till världstoppen igen. Ikväll kommer Martinsen dessutom väljas in i ishockeyns Hall of Fame.

Arkivbild.

– Jag är väldigt stolt och glad såklart. Jag fick vara med och uppleva väldigt stora framgångar med Damkronorna under den tiden jag spelade. Att få det här är ändå ett kvitto på att jag har gjort bra saker under min aktiva karriär, berättar Ylva Martinsen för hockeysverige.se och fortsätter:
– Jag kommer säkert bli nervös när jag ska gå ut på isen. Det kommer säker bli känslosamt också eftersom det blir ytterligare en punkt för den aktiva karriären, en större punkt än vad jag har satt tidigare. Samtidigt kommer det bli väldigt kul såklart.
– Nu fortsätter jag som tränare och håller på mer än någonsin med hockeyn, men spelarkarriären… Nu har jag verkligen lagt skridskorna på hyllan och det blir ingen comeback, skrattar förbundskaptenen.

TOG TID INNAN HON FANN DAMHOCKEYN

Vem är då Ylva Martinsen? Vi reste hem till den nu tjänstlediga polisen i Huddinge för att lära känna henne och familjen bestående av Helene och sonen Liam lite närmare.
– Det tog en ganska lång tid innan jag förstod att det fanns damhockey. Jag vet inte hur gammal jag var, men jag minns att jag läste Aftonbladet. Där var det en liten ruta om en tjej som heter Mia Hedlund och spelade i Brynäs. Hon skulle åka iväg och spela VM för tjejer, berättar Ylva Martinsen när träffar träffar henne och familjen bestående av Ylas fru Helene och sonen Liam i deras hem Huddinge.
– En lång stund under mina första år som hockeyspelare drömde jag om att spela i Tre Kronor. Mina idoler var Mats Näslund, Bengt-Åke Gustafsson och den generationen. Jag hörde mycket om Sovjet också med Krutov, Makarov och Larionov. Det var såna spelare jag låtsades vara då vi spelade landhockey.

Ylva, Helene och Liam. Foto: Ronnie Rönnkvist

– Jag tyckte att hockey var det bästa som fanns och hade det jättebra då jag spelade med killarna. Samtidigt hade jag väldigt bra ledare som ställde samma krav på mig som på killarna. Ledarna eldade på den lågan som hade tänts hos mig med det ledarskap de stod för.
– Nu är jag uppvuxen på ett litet ställe och barndomen var som den var. När man växer upp i en så pass liten by så har man inte så högt flygande planer.

MERITERAD SOM SPELARE

Ylva Martinsen spelade fram till 2009 och har, som sagt var, både silver och brons i OS. Dessutom kan hon titulera sig som svensk mästare.
– Klart att det är jättesvårt att inte säga OS-silvret 2006 är höjdpunkten. Det mästerskapet var annorlunda eftersom jag året innan OS fick stipendier vilket gjorde att jag kunde gå ner och jobba 25 procent.
– Jag spelade i M/B Hockey (Mälarhöjden/Bredäng) då. Vi var en grupp där som tränade väldigt bra och jag har aldrig varit så bra tränad som jag var då. Samtidigt hade vi ett jättebra lag sett till karaktärerna. Den resan, att få göra den så nära att vara proffs och komma in i en turnering och känna att jag var på min topp, den känslan tar jag med mig. Det var nog min peak som hockeyspelare.

Foto: Ronnie Rönnkvist

– Bronset 2002 var också stort känslomässigt. Då var vi mot världen. Ingen trodde på oss eftersom vi hade förlorat så extremt mycket innan. SOK (Sveriges Olympiska kommitté) pratade om att de kanske inte skulle skicka något lag eftersom vi var för dåliga. För dåligt tränade, för dåliga på hockey och allt vad det var.
– Vi som var med i den gruppen hade satsat hårt. Visserligen var det en liten grupp spelare, men alla brann för det. Vi fick ändå åka och grejade bronset i matchen mot Finland som vi hade mött otroligt mycket i tajta jämna matcher, precis som det alltid är mot Finland. Sedan hade vi såklart en målvaktshjälte (Kim Martin Hasson) och hjältar som satte puckar framåt, men det var verkligen hela laget som gjorde det tillsammans.

Varför klev då på coachjobbet 2009?
– Även då jag spelade i Vilhelmina var jag inblandad i när vi startade upp ett flicklag till där. Sedan har jag varit lagkapten i klubblagen jag spelat i men även i landslaget under några år. Att leda finns lite naturligt i mig och jag tycker att det är väldigt inspirerande.
– Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag klev direkt från att spela in ledarrollen, men jag fastnade för det direkt. Där tror jag kärleken till ishockeyn var det som fällde avgörandet.

I AIK:s bås. Foto: Johanna Lundberg / BILDBYRÅN

Du är inte direkt den som ställer dig längst fram i media för att få synas.
– Nej, verkligen inte. Helene tittar på mig nu och skrattar. Jag tycker egentligen inte alls om uppmärksamhet och det här med intervjuer.

– Jag är mer en ”doer” som vill ha mål att jobba emot och göra det väldigt bra. Kittet till att jag kört vidare är ändå kärleken till ishockeyn. Det gick nästan fem år innan jag slutade tänka på en comeback. Mentalt var det fel läge då jag slutade spela, men samtidigt hade jag skador och var färdigutbildad polis. Jag skulle inte få ihop en satsning.

NY FÖRBUNDSKAPTEN

Trots att Ylva Martinsen inte tycker om att synas medialt tackar hon alltså ja till jobbet som förbundskapten.
– Så fort damhockey och damidrott syns i media tycker jag att det är positivt. Om det då är jag som ska vara den som lyfter fram damhockeyn så kommer jag att hantera det, men det är inte min grej. På en fest eller på en middag ställer jag mig inte i centrum, skrattar vår nya förbundskapten och fortsätter:
– Jag är nog mer den som iakttar. Självklart älskar jag sociala sammanhang, lag och allt det där. Men jag har aldrig varit den som vill vara i händelsernas centrum.

Vad är det som då får dig att tacka ja till jobbet som förbundskapten, nu kommer du hamna en hel det i strålkastarljuset?
– Utmaningen är att återetablera Damkronorna topp fyra i världen. Jag tycker att det är realistiskt och att det går. Det är inte realistiskt att säga att vi ska ta ett guld inom närmsta mästerskapen, men att börja resan mot att vara topp fyra i världen igen, vilket vi var under en lång tid.
– Just utmaningen i det, att få pröva mitt ledarskap och vad kan det teamet som kommer jobba tillsammans ta våra spelare någonstans.

Du är småbarnsmamma, hur gick tankarna kring det innan du tackade ja till jobbet?
– Det var den grej som var den stora funderingen innan jag, eller rättare sagt vi bestämde oss. Självklart hade jag en dialog med Helene först. Liam är i den ålder där han förstår då jag är borta och det händer mycket grejer. Det var nog vad vi vände och vred på mest, hur skulle det här påverka Liam? Vi kom i slutändan fram till att det här nog kommer blir bra och då även för Liam.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur har du och Helene pratat om det här med den mediala uppmärksamheten du kommer få på dig och indirekt också familjen?
– Jag tror vi båda står väldigt stadigt på jorden samtidigt som jag är medveten om att idrotten på den här nivån, alltså på landslagsnivå, är resultatinriktad. Klart att blir det inte resultat så blir det inga snälla ord. Det här vet Helene om också eftersom hon varit nästan hela sitt liv på elitnivå. Hon vet vad det handlar om och har varit med både när det har gått bra men även tungt för henne, Norge och klubblagen hon har representerat. Hon hantera både framgång och motgång och är på så vis ett jättebra stöd för mig.

HISTORISK SILVERPLATS

Ylva Martinsen kommer närmast från tre Junior-VM turneringar där framförallt den senaste slutade med en historisk silverplats. Givetvis kan hon ta med sig en hel del erfarenhet från internationell nivå in till Damkronorna.
– Det jag sett direkt då jag kommit till mästerskap och internationella matcher är att det är mycket mer kamper runt pucken. Det gäller, som vi brukar säga, att vara stark på puck. I SDHL eller Division 1 kan vi se spelare som får utrymme och mycket gjort. I internationella matcher kan samma spelare komma bort eftersom det är så mycket tätare.

Kan du vara ”samma” förbundskapten i Damkronorna som du var för juniorlandslaget?
– I grunden kan jag det. Jag är den jag är och kommer inte spela något spel eller göra någon annan personlighetsförändring. Jag kommer vara mig själv, Ylva, för jag känner mig trygg i det.
– Sedan är jag extremt noggrann och strukturerad. Det kommer jag fortsätta vara och ha en tydlig spelidé. Vi kommer ha ett ledarteam, när det är sammansatt, där alla kommer att ha tydliga roller. Mina styrkor är att lägga upp det och att få de som är runt om mig att prestera.

Jag har pratat med många spelare som du coachat. Nästan alla talar om din tydlighet i ledarskapet samtidigt som du ser personerna bakomspelarna, går det här att ta med sig in i Damkronorna?
– Ja, absolut. Det är nog lite som jag är, att jag bryr mig också. Vi har lagt extremt mycket tid på något jag kunde sakna då jag spelade och det är mötena, individuella samtalen som är så viktiga. Att spelarna får ett individuellt samtal med mig är för att jag vill att spelarna ska prata. Det är inte så att jag sitter där och bombarderar spelarna med frågor och vad jag tycker.
– Det kan vara möten som kan vara sju till tio minuter eller bara korta möten som kan vara en minut. Det ska inte underskattas, de här grundläggande mänskliga behoven att se, höras och bli bekräftad. Får jag med mig det så är mycket vunnet eftersom relationerna är viktiga i ledarskap.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Du har jobbat under flera säsonger med juniorlandslaget, hur skulle du säga att statusen på återväxten är?
– Den är bra. Sedan är det ingenting vi ska ta för givet, men av rapporterna jag har fått så är kullarna som kommer nu är ännu bättre. Det finns flera spelare och framförallt fler som är långt fram i sin utveckling, vilket är jättepositivt.
– Sedan tycker jag att vårt landslagsprogram på damsidan är för tunt. Det saknas ett U16 men framförallt ett U22-lag. Nu börjar det finnas underlag för det. Kullarna jag har sett, 98, 99 och 00, är bra men vi ska vara medvetna om att steget upp till Damkronorna är relativt långt. Mellan där har vi ingenting.
– Finland har ett U22 och där kanske vi kunde ha ett utbyte. Det är tankar jag går i och som jag har skickat vidare för jag tror att det är ett bra steg att ta för att ta vara på återväxten som ser relativt god ut. För att på sikt få ett starkare Damkronorna så tror jag att det är en nödvändig utveckling. Förbundets mål är att återetablera sig som topp fyra i världen och det kommer inte ske bara för att jag eller vilken förbundskapten som helst kommer in. Vi lär göra grejer på vägen och då tror jag att det är en viktig grej. Vi får se vad framtiden ger, avslutar Ylva Martinsen.

Intervjun finns även att läsa i Svenska Ishockeyförbundets Tidningen HOCKEY som du kan beställa här.

Ylva Martinsen (f.d Lindberg) i landslaget 1999. Foto: Bildbyrån

 

 

Den här artikeln handlar om: