Party-Janne visade att även ett lag utan spets kan ta sig en bit på vägen mot stordåd med rätt ledning den här sommaren. Något flera lag i Hockeyettan borde sträva efter att ta efter. Men i slutändan är det ändå spetsen som vinner…

Med några dagars distans till fotbollslandslagets kvartsfinaluttåg mot England har besvikelsen över att inte ens vara nära förmodligen för de allra flesta sakta men säkert börjat bytas mot en stolthet över att lilla Sverige med ett synnerligen grått (om man uttrycker sig snällt) manskap tog sig så långt som till kvartsfinal i ett VM.

Janne Andersson har gjort något med landslaget som väldigt få ledare inom sporten märkligt nog har som spetskompetens i fingrarna. Han fick summan att bli betydligt större än de enskilda delarna. Han fick alla att åsidosätta jaget för att underkasta sig laget och på så sätt kunde de blågula kämparna bjuda nationen på en härlig fotbollssommar.

Men kvartsfinal var max. Party-Jannes partylandslag var som sagt fullständigt utan chans mot England och summerar man det finns det en nivå till i de fyra gäng (Frankrike, Belgien, Kroatien och England) som ska lira semifinal. De har vad Sverige saknade. De har inte bara hårt arbetande kollektiv. De har spets också.

På något sätt känns landslagets framfart i den här VM-turneringen som ett exempel som är i allra högsta grad rimligt att applicera på Hockeyettan.

För medan alldeles för många tränare kommer ägna vintern åt att inte se skogen för alla träd. Att orera om vunnen skottstatistik efter förlorade matcher, använda ”tänk om” istället för att analysera matcher rationellt och misslyckas med att kräma det bästa ur varje gubbe, kommer vi också att få se de som får ut mer än vad materialet egentligen är ämnat för.

Visby/Roma brukar vara ett bra exempel på ett kollektiv som (nästan) alltid tar sig långt även om de inte tillhör de riktiga spetslagen. De senaste säsongernas Kalix är ett annat väldigt bra exempel på den saken.

Hockeyettan är så pass jämn att en ledartrojka med rätt känsla för det psykologiska kan få ett ganska begränsat manskap att ta sig väldigt långt. För, medan storsatsningar pågår på vissa håll (hej Kallinge!), är det många föreningar som kliver in i säsongen med trupper som knappast skrämmer. Där måste kollektivet komma samman och göra summan större än delarna. Det kommer vara häftigt att se det hända lite här och var under säsongens gång.

Men, med det sagt. Laget är inte allt.

Det finns en anledning till att Visby (för att fortsätta ta dem som exempel) bara nåt kvalserien en enda gång under alla år där de gjort bra ifrån sig. Det finns en anledning till att Party-Jannes gäng fick åka hem innan det är dags att spela om medaljerna.

Utan anfallare som kan göra mål, eller spetsspelare som kan bryta mönster kan laget aldrig räcka hela vägen. Lagmoral kan åstadkomma stordåd, men vinner inga titlar och förseglar inga avancemang. Det är det spetsen som gör (Fredrik Johansson för Västerås, Niclas Lehmann för Troja, en hel drös spetsar i Södertälje och så vidare och så vidare).

Det hårt arbetande laget där alla gör varandra bättre romantiseras, med all rätt så klart. Men det är inte allt.

Spets är naturligtvis ingen garant för framgång och kraschlandande exempel på det (hej Hudiksvall!) har vi sett och kommer få se även kommande säsong. Men ska man gå riktigt långt måste det adderas riktig spetskompetens ovanpå det frenetiskt jobbande laget.

Därför är jag tämligen övertygad om att när röken skingrats och vi tjusats över oväntade uppkomlingar med härlig lagmoral precis som vi tjusats av Party-Janne-gänget den här sommaren kommer det ändå vara några av gängen med ordentliga spetsbyggen som står i kvalserien.

Precis som i semifinal fotbolls-VM.