Sök
Niklas Persson.
SHL

Blev ”Pajen” med hela Hockeysverige – Old School Hockey Niklas Persson del 2

Förra veckan fick ni ta del av den första delen av historien om Niklas ”Pajen” Perssons karriär. I dag fortsätter vi Old School-serien med del två. Här berättar Persson om åren i utlandet, hur han ångrar att han gav upp NHL-drömmen, konstiga upplevelser i flygplan i Ryssland – och höjdpunkten i karriären när han blev världsmästare på hemmaplan 2013.

I första delen av OLD SCHOOL HOCKEY med Niklas Persson kunde ni läsa om hans resa från Sorunda/Ösmo, via Haninge, Huddinge och Leksand till hans första vända i Linköping.

LÄS: Old School Hockey Niklas Persson – del 1

Nu återvänder vi till säsongen 2009/10 då han efter VM bestämmer sig för att testa på spel i KHL för Neftechimik Nizjnekamsk.
– Redan efter första finalserien var jag nära att lämna, men jag valde att skriva på Linköping en säsong ytterligare. Jag fick inte riktigt det jag ville och var kanske inte heller riktigt mentalt redo. Samtidigt tyckte jag att det var väldigt roligt här i Linköping. Dessutom fick jag en större roll och bättre betalt här vilket också gjorde att det blev lite roligare att vara kvar. Det här ångrar jag inte.
– Säsongen efter hade jag lite mer klubbar att välja på och kände att skulle jag göra någonting så var det dags att göra det nu. Jag hade inte varit borta i USA och härjat i AHL samtidigt som jag hört många roliga historier från dom som varit i Ryssland. Jag kände att det där var något jag ville prova på själv. När jag fick chansen tog jag den.

Det blev totalt två säsonger Nizjnekamsk och två i CSKA Moskva innan Niklas Persson flyttade vidare till Schweiz. Under sin tid i KHL svarade han för 30 mål och totalt 96 poäng på 189 matcher.
– Tiden i Ryssland var jätterolig. Jag tror att jag är den enda du inte får ut ett negativt ord från om Ryssland, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Jag hade hur kul som helst och det var fyra grymma år. Första året, jag gick bra, laget gick bra samtidigt som jag just hade fått spela mitt första VM. Jag var i väg på landslagsuppdrag och allt rullade på. Ganska snabbt började jag få förfrågningar från USA. Sådant är också saker som gjorde att jag kände att det här var riktigt roligt.

GAV UPP NHL-DRÖMMEN – SNABBT

– Jag har många minnen från första säsongen och det var många roliga saker som hände. Bland annat hade vi en tränare, Vladimir Krikunov, som hade varit förbundskapten för Vitryssland då dom slog ut Sverige i OS. Han var väldigt old school och det var mycket träningar. Vi hade ett OS-uppehåll på 28 dagar. Under dom dagarna var vi lediga tre. Det var inte tre sammanhängande dagar utan tre utspridda.
– På något vis hade jag ställt in mig på det där. Jag var mentalt redo, ”open minded” för allt som skulle hända och jag tyckte bara att allt var väldigt roligt.

Foto: Arkiv

Hade du familjen med dig över från början?
– Nej, men dom var där ganska ofta eftersom vår yngsta inte gick i skolan. När vi var borta på turné i två veckor fanns det ingen anledning för dom att vara där. I stället åkte dom hem då. Sedan var även morsan och farsan över.
– Nizjnekamsk är en speciell stad. Framför allt som bortalag är den bedrövlig. Att bo och leva i tyckte jag den var bra. Det var en bra lägenhet, fanns bra restauranger och en ishall som alltid var fullsatt samtidigt som det var otroligt bra grabbar i laget.
– Min andra säsong i Neftechimik var inte riktigt lika bra eftersom jag hade ställt in mig på att spela i NHL, men fick åka tillbaka till Ryssland. Dessutom är Krikunov sådan att han har sina fyra femmor. När då jag kom in i oktober hade han satt sina femmor. Så kör han och jag hade inte alls lika stor roll som säsongen innan.

Tanken var att Niklas Persson skulle slå sig in i NHL. Han skrev kontrakt, flyttade till USA – och blev ratad.
– Ja, jag skulle till Tampa. Jag var med på campen, men när jag blev nedskickad åkte jag hem. Det är en grej som jag kan ångra, att jag inte hängde kvar, men där och då kändes inte AHL aktuellt. Det var inte riktigt vad jag ville.
– Sedan var Phoenix intresserade. Dom skulle börja säsongen i Sverige. Jag sade upp kontraktet med Tampa, åkte hem till Sverige, satt i förhandlingar med Phoenix men valde till slut att inte ta deras erbjudande eftersom dom ville ha mig som någon slags back-up i AHL.
– Samtidigt hade jag blivit bofast i landslaget och det var mycket pengar i Ryssland. Då åkte jag tillbaka dit.

Blev det en stor kontrast att spela för CSKA Moskva under din tredje och fjärde säsong i KHL?
– Ja, så blev det. Det är ju till att börja med en stor skillnad på städerna, bilar, trafik… Sedan att se hur stor klubben är i Ryssland. Det är häftigt.

Märkte du av den här historien och kulturen som finns i klubben?
– Ja, absolut. Exempelvis när jag kom till passkontrollen och det stod att mitt visa var utfärdat av CSKA var det inte svårt att komma igenom.
– Andra gånger har jag stått där, dom har tittat och jämfört och så vidare. Nu när det var CSKA då var det bara för hela familjen att gå. Allt blev mycket enklare. Bland annat hade jag ett papper i bilen. Blev jag stoppad av polisen visade jag pappret och sedan var allt bra.
– Första säsongen där var (Sergej) Nemtjinov ”GM” och sportchef. När jag kom dit var (Vjatjeslav) Fetisov vd, (Aleksej) Kasatonov vice vd och (Sergej) Makarov hängde med laget överallt. Dessutom var gubben (Viktor) Tichonov hederscoach och hade kontoret bredvid omklädningsrummet.

Hur upplevde du den miljön?
– Det var häftigt. Innan första bortamatchen mot CSKA med Neftekhimik åkte jag runt och kollade på alla namnen i taket. Sedan kom jag dit några år senare och skulle få representera den klubben.
– Jag spelade bland annat med Nikolaj Drozdetsky, ”Druttens”, grabb, Alexander, i Neftechimik. Att då komma dit och se pappans meriter… Han var ganska liten jämfört med dom största stjärnorna, men när jag läste hans meritlista så hade han vunnit OS, VM och Canada Cup.
– Första dagarna, att träffa dom här gubbarna, skaka hand och lära känna dom lite grann var mäktigt för mig och en stor upplevelse. Att dessutom få dra på sig den tröjan var stort.
– Sedan hade dom montrar ute i arenan. I en av montrarna låg ett antal ryska landslagströjor och där låg även min tröja. Varje gång jag tittar på den bilden tänker jag ”vad fan gör jag där” haha…

KOM TILL GAMLA STORKLUBBEN

Foto: Arkiv

Det blir två säsonger i CSKA Moskva för Niklas Persson. På 95 matcher svarade han för 14 mål och totalt 43 poäng.
– Det gick okej hockeymässigt. Första säsongen hade vi ett ganska ungt lag. Det var också då CSKA blev uppköpta. Till andra säsongen tog vi in (Aleksander) Radulov. Dessutom kom (Pavel) Datsiuk och (Michail) Grabovskij och dom här under lockouten. Då hade vi ett sjukt bra lag.
– Men första säsongen var det jag, (Sergej) Sjirokov kom hem från USA, Ilja Zubov var redan där, en 87:a som tidigare hade varit en fruktansvärt stor talang. (Tomas) Surovy kom också dit och vi hade spelat tillsammans i Linköping. Det var vi som fick bära laget första säsongen eftersom dom andra var väldigt unga. Av dom unga så var det (Nikita) Kutjerov, som var med i toppen av poängligan i NHL förra säsongen, (Nikolaj) Prokjorkin spelade OS för Ryssland och (Aleksej) Martjenko kom tillbaka till CSKA efter att ha varit i Detroit under några säsonger. Dessutom är (Igor) Ozjiganov nu i Toronto. Det här är alltså juniorerna som var uppe och spelade med oss andra säsongen.
– Jag åkte runt och tittade på dom här killarna och dom tycktes inte ha en tanke defensivt, men vilka tekniker och fantastiska hockeyspelare.

Niklas Persson var med om många äventyr vid sidan av i sen under sin tid i Ryssland. Ett minns han lite extra mycket.
– Det var andra säsongen med Neftekhimik efter vi hade mött Spartak Moskva. Vi skulle till St. Petersburg där (Mattias) Weinhandl och Tony (Mårtensson) rumsterade. Vi skulle åka dagen innan och jag såg fram emot att komma fram, gå ut och käka med Tony och snacka lite skit.
– Vi hade landat på en gammal militärflygplats utanför Moskva. När vi kommer dit är flygplatsen stängd. Vi tänkte att det var lugnt och att dom skulle komma och öppna snart. Det fanns inga trappor upp till planet så vi klättrade upp för en stege. Vi sitter där och det går någon halvtimme samtidigt som dom försökte få tag på han som bestämmer. Det gick en halvtimme till och sedan fick vi beskedet att dom hade fått tag på honom och att han var på väg.
– Efter ytterligare en halvtimme får vi beskedet att han inte kunde öppna och då kunde inte heller planet starta. Det var stängt och kört. Vi skulle få flyga morgonen efter istället. Jag började plocka med mina grejer för jag tänkte att vi skulle åka iväg och bo någonstans. ”Nej, vi sover planet”.
– Det här är mitt i vintern och vi sitter där på planet. Man drar igång planet och det blir varmt så in i helvete. Sedan stänger dom av planet och det blir svinkallt. På med planet igen och det blir varmt en stund. Så där höll vi på hela natten. Det slutade med att vi bara halvsov den natten.

Hur gick det sedan i matchen?
– Jag kommer inte ihåg och matchen blev såklart en bisak ha ha…
– Jag var med om många mer saker som att när vi skulle landa efter en match. Vi var nere så lågt att vi såg in i lägenheterna men fick lyfta igen eftersom det var halt på landningsbanan. I stället fick vi landa i Ufa och borta ytterligare en natt.

Vi antar att du inte är flygrädd?
– Nej, det är jag inte. Neftechimik hade ett eget plan. Det var ingen toppklass, men vi hade samma plan hela tiden. I CSKA hade vi ett helt nytt plan… eller rättare sagt så var ytskiktet renoverat och nytt.

Hände det saker inom flygtrafiken efter olyckan med Lokomotiv där bland andra Stefan Liv omkom?
– För oss hände ingenting. Vi hade samma plan, ett likadant som dom hade. Jag kände mig inte orolig ändå och av det jag läst om den olyckan så var det inte själva planets fel. Det var den mänskliga faktorn, att man tummat på regler och sådana saker.
– Jag var i Moskva då och jag kommer aldrig glömma vart jag var då det hände, men det var ingenting som påverkade min flygrädsla.


Foto: Bildbyrån

”JAG HADE FÖRLORAT EN KOMPIS”

Niklas Persson kände Stefan Liv väl och givetvis var det ett tufft besked att få då hans vän hade omkommit.
– Det var en surrealistisk känsla. Vår chaufför vi hade i Moskva hade nära kopplingar till Jaroslavl. Vi satt i bilen på väg hem från skolan med barnen och min fru var med. Han fick ett samtal från några polare i Jaroslavl om att ett plan hade kraschat.
– Jag började titta i telefonen, men det fanns ingenting om det i tidningarna eftersom det inte hade kommit ut ännu. Det var några minuter där vi inte visste vad som hade hänt. Man tror inte på det värsta från början, men efter en stund insåg vi att det värsta hade hänt, säger Niklas Persson och tystnar en stund innan han fortsätter:
– Det var konstigt och hela den dagen blev alldeles snurrig. Samma sak dagen efter. Vi åkte senare upp till Jaroslavl till den officiella begravningen när alla familjerna var där. Just när det hände, jag tänkte på alla som stod Stefan närmare än vad jag gjorde. Dom som mådde ännu sämre än vad jag gjorde. Jag hade förlorat en kompis, go gubbe och lagkamrat i landslaget men det var dom som stod honom närmare och led ännu mer. Allt var tragiskt. Stefan var en fantastisk och ödmjuk människa. Än i dag är det där svårt att greppa på något sätt.

TESTADE LYCKAN I SCHWEIZ

Efter fyra säsonger i KHL valde Niklas Persson att lämna ligan och i stället skriva på för Rapperswil-Jona i NLA. Där kom han att stanna under två säsonger.
– Jag hade haft (Anders) Eldebrink i landslaget som assisterande coach. Han var på mig redan några år innan då han hade Kloten. 2013, då kontraktet med CSKA gått ut, satt jag i valet och kvalet om jag skulle vara kvar i Ryssland eller om jag skulle hitta på något annat. Då ringde den jäkeln igen och tjatade (skratt).
– Jag kände mig klar med Ryssland och ”Eldan” lyckades övertala mig att flytta ner dit. Det var otroligt roliga år även om det slutade med att vi åkte ur igen. Jag är som sagt var jätteduktig på att åka ur, men jag är även jättebra på att gå upp. För mig personligen gick det i alla fall jättebra att spela.
– Det är ett grymt land och NLA är en bra hockeyliga. Den är inte lika bra som SHL, men den håller bra klass. Bor man dessutom i Zürich området så har man tre och en halv timme till längsta bortamatchen.

Dessutom hade Niklas Persson nära till sin kusin Robert Nilsson som spelade i just Zürich.
– Vi hade två, tre mil mellan oss och det var perfekt. Vi umgicks så mycket vi kunde och åt en del middagar ihop. Vi gick även på en hel del event tillsammans eftersom det hände ganska mycket i Zürich-området. Dessutom firade vi jul ihop.
– Över huvud taget var det två fina år där jag fick tillbringa mycket tid med familjen eftersom jag sov hemma varje kväll. Ur det perspektivet var det en grymt bra tillvaro. Det var mycket skidåkning, ledig på söndagar, matcher på fredagar och lördag med många publikfester samtidigt som hockeyn där nere andas positivitet.

Hur tog du emot första säsongen eftersom du kom dit ner efter att ha varit med och vunnit över Schweiz i VM-finalen (2013)?
– Det var inget snack utan jag blev hyllad. Dom var lika stolta över sitt landslag i alla fall. I stället tyckte dom att det vi hade gjort var snäppet bättre och man såg nästan mig som den bästa värvningen i hela ligan, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Jag trodde att det skulle vara lite sura miner eftersom vi slog Schweiz, men det var helt tvärtom.


Foto: Ronnie Rönnkvist

ÅKTE UR LIGAN

På två säsonger i NLA gör Niklas Persson 28 mål och totalt 68 poäng på 88 matcher.
– Båda säsongerna var tuffa hockeymässigt. Vi hade inget bra lag på pappret. ”Eldan” fick i stort sett ärva ett lag när vi kom dit. Vi hade ingen bred trupp och några skador gjorde att vi fick det ännu tuffare, men vi lyckades reda ut det är i första omgången mot Biel och höll oss kvar. 
– Andra säsongen började klubben en nysatsning med många unga killar som hade potential att bli bra hockeyspelare. Tanken var att dom skulle få något år på sig, men dom tog inte det där steget tillräckligt snabbt. Schweiz är lite annorlunda och man sajnar ett nytt lag ganska tidigt. Redan i början av den här säsongen kan dom sajna för säsongen 19/20. Det här märkte vi av tidigt. Många av killarna som gjorde det bra hade redan sajnat för andra klubbar. När vi åkte ur med 4–0 i matcher mot Langnau märkte vi att för halva laget var det ingen fara eftersom dom redan hade sajnat någon annanstans. Ytterligare 25 procent var glada att vi åkte ur för annars skulle inte dom få vara kvar.
– Det var en konstig känsla. Jag satt med ett nytt tvåårskontrakt. Samma sak gjorde ”Nicky” Danielsson. Kontrakten revs men vi ville verkligen vara kvar eftersom vi hade krigat för det hela säsongen. Sedan blev det efter slutsignalen ”Det är lugnt, ingen fara att vi åker ur”.

Var det givet att återvända till Linköping?
– Det var givet. Redan innan jag förlängde med ”Rappi” pratade jag med LHC och sa att jag kanske ville hem och avsluta hemma.

Var det givet att du skulle få en kaptensroll?
– Så var det absolut inte och ingenting jag hade tänkt mig. Det var mer att ”Mange” (Johansson) slutade så den rollen blev ledig. Vi var några stycken som var på tapeten om att ta den rollen.
– Jag hade kunnat vara kvar i Schweiz och jag hade någon förfrågan från Ryssland, men jag kände att det här var min chans att få komma hem och spela. Jag visste också att LHC var ett bra lag som hade värvat några bra spelare säsongen innan. Det fanns en jättechans att vinna, men det vart inte så…

Men du åkte inte ur med Linköping?
– (Skratt) Nej, det gjorde jag inte.

RYKTADES TILL LEKSAND

När det stod klart att Niklas Persson skulle lämna Schweiz började rykten florera att han var aktuell för bland annat Djurgården och Leksand.
– Det gick lite rykten om olika klubbar, men det stod mellan Leksand och Linköping. Jag hade ett jättebra erbjudande från Leksand. Leksand var i Hockeyallsvenskan och jag hade ett jättebra snack med Tore Jobs som då var sportchef där om hur vi skulle lägga upp allt.
– Jag var jäkligt lockad av det, men samtidigt, att få spela i SHL, ha chansen att vinna SM och avsluta i Linköping var hela tiden det familjen och jag ville. I slutändan var det heller inget snack om att det inte skulle bli Linköping. Det är få förunnat att få avsluta där man vill avsluta. Den känslan var något jag velat ha länge.

Niklas Persson spelade i Tre Kronor under tio säsonger mellan 2004 och 2014. Totalt blev det 112 A-landskamper. Debuten skedd säsongen 2003/04.
– Jag minns debuten väldigt väl. Den skedde i Ryssland, Baltika Cup. Vi slog tjeckerna efter straffar med 3-2. Jag spelade i en kedja med Niklas Nordgren och ”Robban” Carlsson som kamperade ihop i Timrå. Vi hade ”Mange” Johansson och Per Hållberg på backen.
– Hardy (Nilsson) var nog ganska trött på alla nej han hade fått från säsongerna innan så han gick på en helt ny trupp. Det var många unga killar, men även några äldre och en del utlandsproffs som inte höll till hemma i elitserien Exempelvis var både ”Mange” Johansson och Thomas Rhodin i Schweiz den säsongen. Jag, Johan Franzén och Stefan Pettersson gjorde debut. Även Micke Holmqvist gjorde debut. I mål hade vi Stefan Liv och Daniel Henriksson.
– I andra matchen torskade vi mot Ryssarna på straffar och sedan förlorade vi mot Finland i sista matchen.

2009 gör du VM-debut, hur ser du tillbaka på den resan?
– Det hände lite grejer på den resan och åren innan. Jag tackade nej till landslaget -08:a. Redan -07 tackade jag nej. Dom hade spelat en match i Karjala Cup och ville då att jag skulle åka dit. Janne Karlsson, som vi hade här som tränare, sa ”Tacka nej till det där så åker du med till Ryssland istället”.
– ”Okej, det låter väl bra”, sa jag även om dom nästan fick hålla kvar mig i omklädningsrummet. Sedan blev jag ändå inte uttagen till nästa turnering. Då tänkte jag ”vad i helvete” haha… Tittar jag tillbaka på hela den säsongen så var det ganska smart gjort eftersom vi hade tränat ganska hårt. Så här efteråt är det inget jag deppar över, men hade jag aldrig fått chansen att representera Tre Kronor igen då hade jag varit galen.
– Säsongen efter var jag med i Ryssland. Då gick det väldigt bra, men jag var inte med något mer under den säsongen. Året efter fick jag göra VM-debut i Bern mot Österrike. Linus Omark hade show och gjorde många poäng i den matchen. Vi hade ett väldigt bra lag och det var riktigt roligt. Till slut torskade vi dock mot Kanada i semifinalen, men slog USA i matchen om tredjepris.
– Det var stort att få vara med. Efter turneringen hade jag exit-samtal med ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) och ”Eldan”. Dom var jättenöjda. Sedan flyttade jag till Ryssland och blev lika överraskad igen då jag blev uttagen ”dom har nog ändå inte glömt bort mig”.

Efter VM 2009 fram till 2013 var Niklas Persson given i Tre Kronor.
– Jag blev bofast i landslaget och det gjorde mycket att få spela på en hög nivå hela tiden. Samtidigt blev jag bekväm med att spela i landslaget. Redan säsongen efter började Bengt-Åke göra mig till en av kaptenerna varje gång vi var i väg. Sådana saker gjorde såklart att jag växte som människa och hockeyspelare.


Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

FRÅN VM-FIASKO TILL GULDSUCCÉ

Vid VM 2013 får Niklas Persson vara med och vinna VM-guld på hemmaplan i Globen.
– Vid VM 2011 torskade vi finalen mot Finland nere i Slovakien. Vi ledde med 1–0 när det var en minut kvar av andra perioden, men torskade med 6–1. Helt otroligt att dom kunde få allt att studsa med när vi egentligen hade ägt matchen.
– Året innan spelades VM i Tyskland och vi torskade mot tjeckerna. Dom kvitterade i sista sekunderna. Innan det hade (Johan) Harju slagit en puck mot öppen kasse som studsade åt sidan. Sedan kvitterar tjeckerna och går efter det och vinner VM-guld. Den matchen skulle vi ha vunnit och hela VM.
– Vid VM 2012 åker rätt NHL-lag, ett efter ett, ut. Vi hade ”Zäta” (Henrik Zetterberg), (Johan) Franzén, Loui (Eriksson), Erik Karlsson, ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) kom hem liksom (Daniel) Alfredsson. Laget var enormt bra, men vi åkte ut i kvarten mot Tjeckien. Det är små marginaler i en VM-turnering samtidigt som alla lag är bra. Ändå var vi tokbesvikna. Det var fiasko och det en med det andra, men året efter så…

VM spelades två år i rad i Sverige och Finland. Givetvis var förväntningar högt ställda på det svenska laget trots missen vid VM 2012. 
– Då fick vi ta revansch på hemmaplan. Fram till VM hade vi spelat otroligt bra. Vi hade inte den namnkunnigaste truppen, men vi spelade en väldigt bra hockey.
– Vi började ur medias synvinkel turneringen lite knackigt, men vi vann matcherna och höll oss efter vår game plan.

Ni fick ändå mycket kritik i media.
– Vi förlorade mot Schweiz i första matchen, men vi tappade även poäng mot Norge, vilket kanske inte var så smart. Trots allt spelade vi helt okej. Vi var nöjda och det var aldrig någon oro i gruppen. Vi fick mest kritik efter det att vi slagit Vitryssland med 2–1 och Slovenien med 2–0, matcher där dom hade stått med fem man i kassen så vi inte fick in pucken. Jag kände när jag läste kritiken ”allvarligt, har ni ens sett matchen?” Vi var överlägsna, spelade helt okej men gjorde inte mål.
– Sedinarna (Daniel och Henrik Sedin) och (Alexander) Edler kom när Vancouver åkte ur i NHL. Det var inget mer än så som behövdes samtidigt som (Jhonas) Enroth hade spelat bra i kassen hela tiden.
– Jag har upplevt spelare som kommit till VM för att förlänga säsongen och det varit kul att spela i landslaget. När Sedinarna kom var det fokus från början. Dom hade ett uppdrag. Dom var där för att vinna. Det här märktes och smittade av sig på gruppen. Vi fick den här sista lilla kryddan till laget. Nu spelade dom dessutom otroligt bra under hela turneringen.

FIRADE HÅRT I KUNGSTRÄDGÅRDEN

I finalen ställdes Tre Kronor mot samma Schweiz som svenskarna förlorade mot i inledningen av turneringen.
– Vi hade slagit Kanada i kvarten och finnarna i semin så det var inte heller någon enkel resa fram till finalen.
– I finalen kände vi nog att vi inte skulle torska två matcher i samma turnering mot Schweiz. Dom gjorde 1-0 men det var ändå lugnt i båset samtidigt som det var koncentrerat. Känslan var, från det att ”Freddan” Pettersson satte straffen mot Kanada, att vi skulle vinna turneringen.
– Det var en härlig känsla och upplevelse. Att fira på det sättet vi fick och att vinna på hemmaplan var speciellt.

Firandet av Tre Kronor efter guldet var som brukligt är i Kungsträdgården.
– Jag trodde att det ska stå 240 personer, närmast sörjande, där och jubla. När vi sedan kommer dit är det alldeles smet-fullt med folk. Det är svårt att beskriva den känslan.
– Det är ändå där man ser hur stort hockeyn är och hur populära Tre Kronor är. Det spelar ingen roll vilka 22 spelare som står på scenen. Klart att Sedinarna och Enroth var viktiga för att vi skulle vinna och dom andra som stod där uppe var också bra hockeyspelare. Men det var Tre Kronor folk kommer för att titta på. Det är häftigt att vi i hockeyn kan locka den publiken.


Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

FORTSÄTTER JOBBA I HOCKEYNS TECKEN

Innan vi bryter upp efter ett långt samtal vill vi gärna veta hur Niklas Perssons liv ser ut i dag och hans tankar om framtiden.
– Det är rätt hektiskt. Under resans gång förra säsongen fick jag frågan om jag ville jobba vidare i klubben. Klart att då började tankarna snurra på mig hur jag skulle göra. Efter säsongen hade jag väldigt roliga erbjudanden både här hemma i Sverige och i Europa.
– Ett sådant beslut är svårt att ta mitt i ett slutspel eftersom jag skulle kunna spela slutspel åter runt om jag fick då det är så pass roligt. Men jag tänkte tillbaka hur det har känts under året samtidigt som det kändes skönt att ta beslutet att lägga av på egna premisser. Jag gjorde det inte för att jag inte platsade eller var skadad. Jag slutade för att det var någonting som saknades. Något jag inte hade känt förut då det gäller att träna och spela. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades men det är nog någon motivationsprocent för att gå ner i gymmet på sommaren. Spela match och vara på is hade jag nog klarat, men det går inte att hoppa in i augusti.
– När jag sedan fick erbjudandet och chansen att vara kvar i hockeyn var det ändå ett ganska enkelt beslut att ta. Nu försöker jag hitta min plats i det här. Jag kommer åka runt för att prata med och scouta spelare, se juniorhockey och vara med några morgnar i veckan på hockeygym. Lära känna den gruppen lite bättre och se vad vi kan göra för att få fram ännu mer spelare den vägen närmsta åren. LHC har trots allt varit otroligt bra på att få fram spelare till A-truppen senaste tiden, men vi vill få fram ännu fler. Det är dessutom ett ekonomiskt bra sätt att få fram spela till A-truppen, avslutar ”Pajen”.

Bilder från vårt arkiv kan komma från Stickan Kenne. Är ni nyfikna på hans jobb och hockeybok kan ni gå in på följande länk: http://stimar.se/

LÄS ÄVEN: Old School Hockey-arkivet – intervjuer med hockeyns legendarer


Foto: Ronnie Rönnkvist

Den här artikeln handlar om: