GÄSTKRÖNIKA: Scroll-ångest

Efter åtskilliga lätt desperata sökningar inom psykologisk terminologi står det klart att jag befinner mig i en återvändsgränd. Det finns ingen definierad diagnos över de besvär jag dragits med den senaste tiden. Således är det helt upp till mig själv att identifiera, diagnosticera och medicinera, alternativt terapeutiskt behandla åkomman jag drabbats av.

Om jag ska ge mig på att försöka beskriva eländet så är det plötsliga kalla svettningar och låsningar i leder och muskulatur som visat sig den senare tiden. Symptomen är värst på morgonen och avtar därefter under resterande delen av förmiddagen. Vanligtvis pendlar min arla sinnestämning något beroende på den nattliga framgångsnivån för New York Islanders, en av ligans erkänt färgstarkaste och traditionsstoltaste klubbar. Den fina historiken i kombination med frejdiga tredje- och fjärdelinor ger välbehövlig råg i ryggen under dagar då påtagligt avundsjuka belackare försöker smutskasta såväl spelartrupp som supportergrupp, arenor och färdriktning.

Till min stora förtret har spannmål med hög glutenhalt i rygg nu emellanåt ersatts av en mjuk och sladdrig bönpasta, där gamnacke och kort stubin präglat resterande vakna timmar av dygnet. Orsaken till detta stavas naturligtvis S-N-A-K-E. Den redan så utomordentligt prövade supporterskaran som följer New York Islanders gick som alla vet storligen på pumpen i somras, när dåvarande kaptenen och pyjamaspojken John Tavares valde att skriva på för Toronto Maple Leafs utan att inbringa så ens så lite som en fruktnickel tillbaka.

Gott så. Med förstärkningar som Matt Martin, Valtteri Filppula och Leo Komarov insåg hockeyexpertisen snabbt att adderingarna skulle ersätta tomrummet efter ormen, och mer därtill. Dessutom fanns Mathew Barzal tillgänglig att ta steget upp som förstacenter och därefter en synnerligen karismatisk och snudd på komplett tvåvägscenter i form av Brock Nelson. Uttrycket ”Strong down the middle”, har sällan passat bättre in på ett lagbygge än det som Islanders sätter på isen under nuvarande 18/19 års säsong.    

”SLUTAT MED SAMMA ISANDE KÄNSLA LÄNGS RYGGRADEN”

Tyvärr måste jag inse att Leafs säsongsinledning har rubbat mina grundvalar mer än vad jag kunde tro. Det satans laget far fram som en virvelvind på isen och hela hockeyvärlden stämmer givetvis in i hyllningskören. Efter de två inledande matcherna och 1+0 för Tavares kändes allt någorlunda under kontroll. Märkligt givetvis men inte mer än så. Med 5+4 pinnar på de senaste tre och med en skottprocent på 28,6% är det mer skakigt. För varje match som går känner jag en större panik när jag tvångsmässigt scrollar fram målskytt efter målskytt i Torontos matcher. Det har dessutom slutat samma isande känsla längs ryggraden varje gång. 3+0. 2+0. ”Jojo, men karlfan gör ju inga assist.” Pang! 0+4. FYFAN. Den känslan.

Diagnosen är alltså lika uppenbar som svår att medicinera – jag har drabbats av rejäl Scoll-ångest. En relativt pissig känsla som lär infinna sig minst sjuttiosju gånger till den här säsongen, plus eventuellt play-off. Det är dessutom en multiplikator inblandad, nämligen årliga totala matcher gånger åren som återstår på John Tavares hockeykarriär. Usch. Men frukta ej – min terapi stavas Anders Lee, Ryan Pulock, Cal Clutterbuck och andra eleganta hockeykrigare som Islanders ställer på isen.

Allt kommer ordna sig till slut.

Joakim Sandin – @massetyson
Passionerad mas boendes på västkusten. Fin start på spelarkarriären i moderklubben IFK Ore men noll pull-ups på Coopertestet som 14-årig nykomling i Leksands IF imponerade inte nämnvärt på talangscouterna. Hängt kasse på amerikansk, kanadensisk och svensk mark. Gästkrönikerar för hockeysverige.se emellanåt, då jag lägger ut texten kring aktuella ämnen i NHL och New York Islanders i synnerhet.