Nej, det är inte diskussioner längre. Nej, det är inte känslor längre. Det har gått alldeles för långt. Överallt. Och mitt i allt står SHL och har tappat greppet som sin sport.

Jag brukar se det som mitt ansvar att försöka kliva in och nyansera någon sorts debatt på något vis. Oavsett om jag försöker argumentera för ”andra sidan” mot vad majoriteten tycker, eller om jag försöker ställa mig någonstans i mitten mellan två eller flera olika sidor. Jag förstår att den blogg jag kommer skriva nu kan ha motsatt effekt, även om jag återigen nog ändå står mitt emellan.

Det här är en text jag inte vill skriva, just av den anledningen. Polarisering kan vara både bra och dåligt, men den polarisering vi upplever just nu är bara farlig. Det finns inga diskussioner längre. Det är inte känslor. Det är rena påhopp. Både på och utanför isen. Mot allt och alla.

GRÄNSERNA FLYTTAS

En spelare har stängts av för att ha kallad en domare usel. En tränare sågade ett domslut mitt i en TV-intervju, varpå motståndartränaren menade att han gjorde fel och att de måste sluta bedöma domare hela tiden. En spelare stängdes av för en tackling och hånade sedan Disciplinnämnden eferåt. Samma tränare som menade att tidigare nämnda motståndartränare gjorde fel som klagade på domaren var kritisk till domen. En spelare stängdes av för en tackling i Skånederbyt men fanns ändå på plats vid omklädningsrummet matchen efter och drog igång ett tjafs i spelargången. Tidigare under den matchen hade det varit slagsmål i avbytarbåset. Senare i den matchen fick vi se en slashing mellan benen och en respektlös tackling. En annan spelare stängdes av för en huvudtackling. Domarna kallas sämst i världen. Parallellt med detta pågår ständiga bråk på sociala medier. Mellan lags fans. Mellan personer utan lagtillhörighet. Mellan journalister och fans. Och numera till och med mellan journalister. Ni förstår. Och vet vi vad? Det där är bara under den här veckan.

Bara i trådarna under mina tweets pågår det nästan ständigt bråk. Någon är en idiot. Någon är blind. Någon domare måste stängas av. Jag är ett skämt. Han är ett skämt. Hon är ett skämt. Någon är en clown. Och det är på mitt twitterkonto. Ett konto med det i sammanhanget ganska blyga följarantalet 2326 i skrivande sund.

När en spelare stängs av är Disciplinnämnden horungar. När en spelare inte stängs av är de blinda pajaser. Om någon gör en ful tackling och stängs av förundras folk över hur ”person X tidigare i matchen kan komma undan?!?!” eller så skriver personen ”Han var ju för fan irriterad eftersom domaren missade en solklar utvisning tidigare”. Det är bara att kolla på SHL:s twitterkonto i samband med de avstängningar som kommit den senaste veckan så ser ni tonen som finns. Om någon stängs av korrekt är det fel för att ”Jocke Lindström kom undan med en liknande grej nyss” och så vidare. (Ja, det har jag själv gjort mig skyldig till att skriva).

HUR NÅR MAN IGENOM BRUSET?

Kritik ska finnas. Mot domare. Disciplinnämnd. Motspelare. Spelare i det egna laget. Journalister. Diskussioner och argumentationer ska finnas. Men det är fanimig inte det längre. Gränserna flyttas hela tiden och tonen blir mer och mer obehaglig. Både i media, där jag själv såklart är medskyldig, och på sociala medier.

Ingenting kan någonsin bara få vara. Antingen tycker man att slagsmålet mellan Färjestad och Malmö igår är det bästa som finns med ishockey, eller så tycker man att det är det värsta som finns. Diskussionerna utmynnar i att någon, antingen den som skrev det eller domaren eller Björn Oldéen eller vem som helst, är en idiot. Jag är ingen våldsförespråkare på något sätt och tycker att det i grunden är bra om vi blir av med den machokultur som i allra högsta grad finns i sporten och försöker göra mitt för att den ska försvinna. Men en händelse som den igår per säsong tycker jag är okej utan att på något sätt romantisera det, av en enda anledning och det är att skaderisken är väldigt liten. Men det är svårt att nå igenom bruset genom att tycka så.

SHL MÅSTE AGERA

Disciplinnämnden är partiska, C More är usla, journalisterna är tappade, domarna är sämst. Allt är skit. Och mitt i allt detta kan vi konstatera något som verkligen är det problematiska för SHL: Det är bara vid sådana här tillfällen folk bryr sig. Det enda som engagerar SHL-publiken numera tycks vara avstängningar och domslut. Så sent som i torsdags skrev jag en text med en vinkel om att Roger Rönnberg kommenterade domarna. Varför? Ptja, det är det enda som engagerar folk. Det är det folk vill läsa. Så tragiskt är det. Det är där SHL:s ”produkt” hamnat. Och någonstans är det ju ett fruktansvärt misslyckande för hela ligan. En bra hockeymatch räcker liksom inte. Man måste ha något att vara arg på. Och ja, så funkar supporterskap. Det ingår i spelet att få vara förbannad.

Men jämför vi SHL-publiken med den allsvenska fotbollspubliken märker vi en viss skillnad där även om det finns drag av samma ilska även där förstås. Det är hundratals kommentarer i kommentarsfälten när spelare anmäls eller stängs av, får matchstraff eller inte får matchstraff. Annars är interaktionerna när det gäller SHL skrämmande få. Det är som att det enda vi diskutera numera är vem som ska stängas av, hur länge, varför inte den stängdes av. Och så vidare. Med det sagt vill jag säga att detta inte bara är ett problem för hockeyn. Jag menar, kolla vad vissa folkvalda politiker skrivit till varandra den senaste veckan. Det är förstås hundra gånger värre.

ÄR DET RIMLIGT?

Igår spelades det sju matcher i SHL. Ur dem utmynnade tre avstängningar. Tre! Och det är närmast vardagsmat. Där märker vi en enorm skillnad mot andra ligor, bland annat NHL. Man säger hela tiden att spelarna måste visa respekt. Att farten går upp. Att det enda sättet att bli av med de fula tacklingarna och hjärnskakningarna är att stänga av spelare. Men det tycks inte hjälpa. Respekten på isen är för svag. Det är för många spelare som inte heller tar sitt ansvar. Sitt ansvar som medmänniskor, representanter för en medlemsstyrd klubb, som förebilder för publiken som tittar på dem. I min värld är exempelvis en respektlös tackling värre än ett gruff mellan spelare med handskarna på (återigen – jag romantiserar inte det heller). ”Känslor” måste ändå få finnas inom ishockeyn. Mellan spelare och mellan lag. Argumentationer och diskussioner måste finnas. Men det är inte där vi är längre. Det är hat.

Om jag ska göra det personligt har jag alltid gillat twitter och Facebook som ett komplement till hockeymatcherna. Jag tycker det är kul att diskutera med fans och journalister och tycker att det ofta leder till något bra och konstruktivt. Men den här säsongen har något förändrats. Tonen har blivit hårdare på kommentarsfälten, eller på twitter. Och fokuset på själva sporten blir mindre. Där har SHL onekligen en utmaning för att få tillbaka intresset för själva sporten. Dels för att hockeyn trots allt måste vara det som står i fokus. Dels för att skydda domarna mot det massiva hat de trots allt får ta emot. Och dels för att se till att den trista utveckling som finns utanför isen inte heller ska bli värre.

Och ja, jag vet att jag hamnar i facket som gnäller om att folk gnäller. Jag hatar det. Vi behöver alla stanna upp och fundera på vad fan vi sysslar med egentligen. Just nu är allting på väg käpp rätt åt…