Det talas ofta och mycket om röda siffror, kontrollår och egna kapital som måste växa för att klubbar ska kunna erhålla elitlicens. Men kanske börjar hela den ”tuffa” licensgranskningen i helt fel ände?

Asplöven utesluts ur Hockeyettan. Förbundets klargörande igår kom naturligtvis inte som någon överraskande nyhet.

Det har varit underförstått ända sedan laget lämnade WO till mötet med Kiruna IF att det skulle bli så. Det är ju så det funkar.

Fallet Asplöven är så klart först och främst oerhört tråkigt. Att det ska behöva gå så långt för en förening är en bedrövelse för alla som har minsta lilla att göra med Hockeyettan.

Men det riktar också en spotlight mot en ganska viktig fråga.

Börjar inte tillämpandet av de krav som ska uppnås för att få elitlicens i lite fel ände?

I det regeldokument som förbundet har tagit fram är det egentligen tre krav som är de bärande pelarna. Det handlar om att man ska ha stabil ekonomi. Det handlar om att man ska ha god organisation och det handlar om att man ska ha juniorlag. Därtill kommer ett krav gällande arena som inte är lika påtagligt i Hockeyettan som längre upp i seriehierarkin.

Men det enda kravet det talas om är väl egentligen ekonomin.

Det är krav på eget kapital som ska uppnås. Det är kontrollår. Det är mixtrande med diverse årsbokslut och handlingsplaner som byggs av luft. Ekonomi, ekonomi, ekonomi, det är där licensfokuset ligger.

Men se det ur den här synvinkeln istället:

Med en god organisation, är det inte lättare att lyckas upprätthålla en stabil ekonomi då?

Ändå tycks kontrollerandet av att föreningarna faktiskt har fungerande organisationer vara högst godtyckligt.

Vi har läst om lag som skickats ut på grund av röda siffror. Vi har sett lag skickas in i kontrollår på grund av räkenskaper som inte varit till nämndens belåtenhet. Men har ni någonsin läst en rad om någon som degraderats för att organisationen varit bristfällig?

Asplöven är ett lysande exempel. Det är förstås en havererad ekonomi som gör att det slutar som det gör. Men så hade kanske inte behövt vara fallet om de hade haft en organisation som fungerat.

Superhjälten Per Kenttä höll ihop det i många år. Han fick det att fungera även uppe i Hockeyallsvenskan. Men sedan han lämnade har föreningen havererat fullständigt.

Det har varit en cirkus hela vägen från starten av fjolårssäsongen där det tutades och kördes med ekonomin och verkar ha varit en ytterst luddig styrning fram till nu när de lämnat WO och förbundet inte ens verkar kunna få tag i någon som sitter i styrelsen. Ett organisatoriskt totalhaveri.

Samtidigt har det där kravet på juniorlag knappast varit särskilt mycket mer än en pappersprodukt. Ett flertal gäng i ettan har tidigare saknat eller saknar helt juniorlag, men inte har de kastats ut vid licensgranskningarna för det. Där haglar dispenserna och har så gjort i många år.

Samtidigt ställs samma ekonomiska licenskrav på klubbar med juniorer som på dem utan, trots att det är en ren förlustaffär att följa reglerna och låta kostsamma juniorlag kuska land och rike runt. Bara en sådan sak kan ju betraktas som ganska skev när man betänker dispenserna.

Det leder mig till en slutsats.

Är det verkligen rätt att först och främst slå ner på ekonomierna?

Skulle inte Hockeyettan ha potential att må mycket bättre om man började i en annan ände.

Om man började med att hårdgranska och ställa väldigt konkreta krav som sedan måste efterlevas på organisationerna istället?

För som sagt, med en fungerande organisation måste det vara mycket lättare att faktiskt också efterleva krav på att ha siffrorna i ordning. Med en fungerande organisation är det mycket möjligt att Asplöven trots knappa resurser hade kunnat ro den här säsongen i hamn.

Kanske är det där förbundet borde börja. Kanske börjar tillämpningen av kraven faktiskt i fel ände.