Sök
Henry Reimer.
Old School Hockey

Rekordhållare i högsta serien – Old School Hockey Henry Reimer

Idag ska hockeysverige.se bjuda er på Stockholms hockeyn i ett historiskt perspektiv genom att bjuda er på OLD SCHOOL HOCKEY med Henry Reimer. Intervjun gjordes redan 2011 då Reimer fortfarande levde och bodde i Svenstavik. Reimer bodde sista tiden i livet i Västerås och gick ur tiden 2016.

Djurgårdens IF vann sitt första hockeyguld 1926. Men efter några magra år vad det gäller att rekrytera nya spelare till hockeysektionen valde föreningen att 1934 lägga ner hockeyverksamheten för att i stället satsa på ett starkt bandylag. Eter några års bortavaro kom hockeyn tillbaka på programmet 1938 tack vare Gustaf ”Lulle” Johansson.
En av pionjärerna i den nya eran av djurgårdsspelare var just Henry Reimer. Han var då 17-år och spelade i samma kedja som ”Lulle” och tidigare landslagsspelaren Einar ”Stor-Klas” Svensson.

FÖDDES PÅ SÖDERMALM

När vi fick en intervju med Reimer bodde han fortfarande i Svenstavik.
– Det ligger nordväst om Ånge kan man väl säga eller söder om Östersund om du så vill. Det är min frus barndomshem. Hon var jämtländska men jag träffade henne då jag jobbade i Järla nere i Stockholm, berättade en pigg då blivande 90-åring och fortsatte:
– Nu är min kära fru död sedan över tjugo år tillbaka, men vi flyttade upp hit 1968, tror jag att det var. Minnet är inte alltid så bra längre så årtalen kan jag vara lite dålig på, skrattade Reimer.
Henry Reimer hade kvar sin Stockholmsdialekt och lät mer som en söderkis än en jämte.
– Jag föddes ju på Södermalm i Stockholm så snacket sitter väl i fortfarande. Vi växte upp ganska nära Hammarby IP i änden på Södermannagatan. Jag var ofta ner på skridskobanan som låg där. Det var först senare då jag blev lite äldre som mina föräldrar flyttade upp till Östermalm och jag kom i kontakt med Djurgården.

Henry Reimer. Arkivbild

Var ditt första lag som organiserad hockeyspelare Djurgården?
– Nej, jag spelade fram till det att jag blev junior med Nacka. Det fanns ju bara en liten rink vid entrén till Finnboda varv ute i Nacka vid den här tiden. Nacka höll till och spelade sina matcher på Hammarby IP precis som Hammarby IF gjorde.
– Anledningen till att det blev just spel i Nacka och inte Hammarby berodde på att jag var nere vid Hammarby IP då Nackas juniorlag skulle spela match och de saknade spelare. Då frågade man mig om jag ville hoppa in. På den vägen var det.
– När jag var femton sexton år flyttade vi som sagt var upp till Östermalm. Där vi bodde bara en kort bit från Stockholms Stadion. Då började jag först med bandy i Djurgården och sedan även med hockey och fotboll.

Var det ännu fler idrotter som du höll på med samtidigt?
– Räckte det inte med bandy, fotboll och hockey tycker du (Skratt)? Jag var målvakt i både bandy och fotboll faktiskt men utespelare i hockey.
– I fotbollen vann vi Junior-DM guld ett år. Vi tränade oftast inne på Stadion, men det hände även att vi var ute i Liljansskogen och sprang eller var nere på Östermalms IP. Efter träningarna var det alltid mjölk och bullar inne på Stadionhof. Det såg jag jämt fram emot.

Hur avancerade var hockeyträningarna så här i slutet av 1930-talet?
– Det blev ju många svängar uppe i Liljansskogen som sagt var, men då det gällde själva ishockeyträningen var det mera så att vi släppte ner pucken och spelade två mål.

Var du med redan då Djurgården spelade i klass 6 i ishockey?
– Det var ju så att hockeyn i Djurgården hade lagt ner några år innan jag började där. ”Lulle” Johansson, som då jobbade på Svenska Dagbladet, och tidigare svenska mästaren med Göta, ”Stor-Klas” (Einar Svensson), drog igång hockeyn i Djurgården igen.
– Redan första säsongen så vann klass 6 Stockholmsserien. Sedan krigade vi med Skuru om seriesegern varje säsong till det att Djurgården gick upp i division 2. ”Lulle” hade även sagt att vi skulle ta oss upp i högsta serien inom några år, men jag var aldrig med då Djurgården kom tillbaka till allsvenskan, eller division 1 som det hette då.

”Lulle” Johansson i mitten. Arkivbild

Hur var legendarer som Gustaf ”Lulle” Johansson och Einar ”Stor-Klas” Svensson som spelare då, med tanke på deras tidigare fina meriter måste dom ha haft lekstuga genom seriesystemet?
– Visst var dom duktiga men ”Lulle” var ju fyrtio år då och ”Stor-Klas” fyrtiofyra år så det gick väl lite långsamt för båda två, skrattade Henry Reimer och fortsatte:
– Vi tre spelade faktiskt ihop i samma kedja under flera år. Jag var yngst av oss tre så jag fick vara den som jobbade och slet medan dom båda väntade på att få pucken för att göra mål.
– När ”Lulle” och ”Stor-Klas” lät andra kedjan komma in när dom båda behövde vila fick jag hoppa in som back. Det var med andra ord flera matcher som jag spelade hela matcherna utan att vila.

Även den senare så fina djurgårdsledaren Arne Grunander fanns väl med i det Djurgården?
– Arne var med och spelade. Han var så gänglig och vinglig på skidskorna, men han var aldrig ledare för mig i Djurgården utan det var ”Stor-Klas” som hade hand om laget.
– I det juniorlaget i fotboll som vann DM var Åke Linder faktiskt ledare. Han jobbade som journalist och var den som senare jobbade som rådgivare åt Lennart ”Nacka” Skoglund, eller om man ska vara ärlig så var det väl ”Nackas” ”krökarpolare”. Åke var ganska frisk i spriten redan då han tränade oss i Djurgården, men det var en bussig kille i alla fall.

Arkivbild

Varför var du målvakt i fotboll och bandy och inte utespelare som i hockeyn?
– Vad jag kan minnas så hade jag alltid varit målvakt i fotbollen, men bandyn var en ren slump. Djurgården var rätt bra i bandy på den här tiden. En annandag jul skulle Djurgården spela mot Hammarby nere på Hammarby IP. Hammarby var ju riktiga kanoner då med ”Svenne Berka” (Sven Bergqvist) i målet. Åke ”Plutten” Andersson och hans bror ”Stickan” Andersson var med också.
– Jag stack ner till planen och då jag såg ”Stor-Klas” vi grinden. Jag frågade om han kunde ordna in mig gratis. Då svarade han att jag inte skulle se på matchen utan jag skulle stå i mål eftersom den ordinarie målvakten, Kalle Fogman, hade skadat sig på en handbollsmatch på förmiddagen.
– Jag fick dra på mig ett par skridskor som var tre nummer för stora och ställa mig där i målet. Det gick ganska bra och vi vann med 5-3. Dagen efter stod det i tidningarna att Djurgården hade en juniormålvakt som var bättre än självaste ”Svenne Berka”.

GICK TILLBAKA TILL NACKA

Henry Reimer lämnade Djurgården 1943.
– Vi hade bandymatch ute på Lidingö. En av våra backar, Olle Björklund, åkte och larvade sig bakom Lidingös mål fast dom hade anfall. När då en av deras spelare kom fri mot mig så ställde jag mig i protest vid stolpen och lät honom göra mål.
– Då kom ”Stor-Klas” och undrade ifall jag var sjuk. Vi vart väl ganska oense ”Stor-Klas” och jag så det slutade med att jag slutade i Djurgården.
– Sedan hade det även kommit fram många nya spelare i hockeylaget, exempelvis ”Lulles” son Gösta ”Lill-Lulle” Johansson och bröderna Hans och Stig Tvilling. Det fanns egentligen ingen plats för mig i Djurgården längre.

Du flyttade då till din gamla klubb Nacka SK som då låg i en högre serie än Djurgården.
– Det stämmer och i min första match så gjorde jag åtta mål vilket är rekord i en och samma match i högsta serien i svensk hockey. Rekordet delar jag med ”Lill-Lulle” Johansson och ”Vicke-Hallon” (Göte Blomqvist). Gösta ”Lill-Lulle” Johansson gjorde sina åtta mål mot IFK Stockholm 1955 i en match som Djurgården vann med 22-2. Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist gjorde åtta mål för Södertälje SK samma säsong och mot samma klubb, IFK Stockholm. SSK vann matchen med 12-7.
– Vi spelade mot Södertälje IF som var betydligt sämre än Södertälje SK. Mina två första mål gjorde jag innan någon annan spelare hade rört pucken i matchen faktiskt. Jag tog pucken direkt på tekning och åkte på mål helt enkelt.

Blev det stor uppmärksamhet kring dina åtta mål?
– Jo, visst blev det skriverier i tidningarna. Jag var ju den första som gjorde åtta mål i division 1 trots allt.

Henry Reimer gjorde totalt 16 mål den säsongen för Nacka.

Vilka var Nackas starka spelare under dina år i klubben fram till 1950 då du slutade spela?
– Vi hade ett väldigt stark lag. Dom som lyckades bäst var väl Rune Lindström och Lasse Ljungman. Lasse gjorde många fina år i AIK efter tiden i Nacka. Han var ju också en väldigt glad och positiv kille både på och vid sidan av rinken.
– Andra bra spelare var Calle Lilja och Lennart Lilja. (Charles) ”Challe” Larsson hade väl börjat stå i mål så smått då. Han blev senare landslagsmålvakt. Även Olle Lindqvist var en duktig spelare i Nacka.

Tränade ni och spelade ute i Nacka under dom här åren?
– Nej, då fanns fortfarande bara den lilla rinken vid Finnboda som man kunde träna på i Nacka. Till matcherna fick vi åka runt på olika platser i stan för att spela. Vi var bland annat på Östermalms IP någon säsong och även något år på ”Krillan” (Kristinebergs IP).

Henry Reimer. Arkivbild

Hur var träningsmöjligheterna under dom krigsåren?
– Vi samlades ofta vid Finnboda och sprang ut till Kvarnholmen och tillbaka en eller två gånger i veckan. Den heter väl förresten Hästholmen numera. Sedan hade vi en timme i veckan träning i Storkyrkoskolan i Gamla Stan. Det var en gympasal på 12 x 20 meter. Där sprang man med sin polare och höll honom i benen medan han sprang på händerna. Oftast körde man in honom i ribbstolarna på skoj ha ha…

SVERIGES FÖRSTA ISHALL

Om man åker Vallhallavägen österut så långt som det går, passerar filmhuset, åker öster om Gärdet Lindarängsvägen fram och tittar till vänster ner mot Frihamnsområdet. Där ligger en gammal hangar. Byggd för att tillgodose sjötrafiken på 1930-talet. Där fanns Stockholms lufthamn, för all evighet minnesbevarad av deckarförfattaren Stieg Trenter med sin lysande landning 1946.

Där fick svensk ishockey sitt första stora genombrott som publiksport. Den 2 december 1931 invigdes Sveriges första ishall med konstfrusen is av Gustav V. Han var iförd frack och hög hatt och isladan (1 500 åskådare) var knökfull. Den hallen blev navet i Stockholmshockeyn fram till 1938 då man flyttade tillbaka till Stockholms Stadion eftersom publikkapaciteten inte räckte till. (Tack till Lars-Gunnar Björklund)
– Lindarängshangaren minns jag mycket väl. Jag spelade en match där och det var nära att jag sköt sönder den klockan som man hade satt upp under träställningarna på ena kortsidan. Nu var jag väl ingen större hockeyspelare men skjuta kunde jag.
– Jag fick på en ganska bra träff fast pucken for i väg mot klockan i stället för målet. Isen var ju alltid bra där inne men rinken var ju inte fullstor (50 x 27.5 mot idag 61 x 30) så man upplevde det som att man spelade på tvären av en riktig rink.

När slutade du med topphockeyn?
– Jag spelade i Nacka fram till jag var 25 år. Sedan tog mitt jobb på Ångturbinverket i Järla för mycket tid. Det blev omorganisationer inom företaget och jag fick en ny tjänst. Sedan hade jag min fru och övriga familj att tänka på. Det var ju inte då som nu att man kunde träna på dagen och sedan åka hem till familjen. Det var ofta sena träningar på olika platser i Stockholm och det gick inte att hålla på så i längden.
– Sedan spelade jag något år med mina kompisar hemma i Dreviken, men dom var lite grann av noviser inom hockeyn så jag fick dra för tungt lass själv. Jag spelade bara där under en eller två säsonger och det var mera på korpnivå kan man väl säga.

Hade du några landslagsuppdrag?
– I bandy var jag reservmålvakt mot Norge en match. Stig Andersson från Katrineholm var förstamålvakt om jag inte minns fel. I bandyn var vi även iväg och spelade landskapsmatcher mot Gästrikland. Både jag och ”Svenne” Berka var uttagna och det Gästrikland vi mötte var riktigt bra med Einar Ask och en kille som hette Grönvall i laget. Båda dom var etablerade storstjärnor i allsvenskan då.
– Vi var även över ett helt gäng från Nacka till Tammerfors och representerade Tre Kronor i ishockey. Det var tre olika landslag som var ute samtidigt annars hade det nog inte funnits någon plats för mig. Vi åkte båt över dit och spelade tre matcher. Om jag inte missminner mig spelade vi mot Finland, Norge och… jag kommer nog inte ihåg vilket det tredje landet var, men vi vann i alla fall hela turneringen.

Henry Reimer knästående längst ner till höger. Arkivbild

Henry Reimer fortsatte att följa hockeyn fram till hans bortgång 2016, men inte allt för ofta i någon ishall.
– Jag har ju en TV-apparat (skratt). Tyvärr ser jag väl lite för mycket sport på TV:n. Jag borde nog vara ute och röra på mig lite mer, kratta, skotta snö, hugga ved och allt sånt där ni vet. (Kom ihåg att Reimer var 90 år vid intervjun)
– Senast jag var ner till Johanneshov och såg Djurgården måste ha varit med Per-Olof Jihde, ni vet han som var farfar åt han på TV, Peter Jihde. Hans Stelius var också med. Vi spelade ihop under åren i Djurgården, avslutade denne historiske legendar som blev 96 år.

Den här artikeln handlar om: