Sök
Nyheter
MJÖRNBERG: Är det en tokflopp (igen) eller ett nytt Västerås?

Å ena sidan ett lag som verkar oförmöget att vinna playoff-matcher. Å andra sidan ett lag som på många sätt påminner om en upplaga som blev framgångsrik ifjol. Det går att se både optimistiskt och pessimistiskt på Hudiksvall.

1-2 borta mot Köping. Ett målskytte som uppenbarligen fallerar och underläge med 0-1 i matcher.

Det blev ingen vidare start på playoff-spelet för Hudiksvall i år heller.

Man kan välja att se det på två olika sätt. Optimistiskt eller pessimistiskt.

Låt oss ta den negativa sidan först. Det finns uppenbarligen ett playoff-spöke som är väldigt påtagligt för Hudiksvall.

Klubben må (med all rätt) tillhöra storfavoriterna den här säsongen, men faktum är att laget inte har vunnit en enda liten playoff-match sedan säsongen 14/15.

Då besegrades Åker/Strängnäs med 2-0 i matcher i playoff 1, men sedan dess har Glada Hudik 0-7 i playoff-matcher och har följaktligen trots starka upplagor inte tagit sig förbi playoff 1.

14/15 blev Västervik för svåra i playoff 2. 15/16 gick de inte ens till playoff. 16/17 blev det 0-2 mot Asplöven i playoff 1. Ifjol 0-2 mot Kalix i playoff 1 och nu öppnade man alltså med en förlust borta mot Köping.

Det är begripligt om greppen om klubborna i det haussade laget blir lite extra krampaktiga med ett sådant facit och inte blir det roligare om man konstaterar att Hudiksvall bara lyckats göra tre mål på sina tre senaste playoff-fighter.

Ifjol gjorde laget ett mål vardera i förlustmatcherna mot Kalix och igår mot Köping blev det alltså endast en kasse framåt igen. Påtagligt är dessutom att samtliga de tre målen gjorts av backar. Hudiksvall har alltså inte ett playoff-mål gjort av en forward sedan säsongen 16/17.

En svårighet att, trots bitvis riktigt bra spel och en väldigt namnstark trupp, lyckas få pucken i mål är ett tema för hela säsongen i Hudiksvall. Trots sylvass spets är den offensiva leveransen snudd på bristfällig.

Men det för oss till den optimistiska sidan av det här resonemanget.

Minns fjolårets Västerås.

Trots ett riktigt namnkunnigt och på papperet spetsigt lag lyckades gurkorna inte göra särskilt mycket mål över huvud taget. I Allettan mäktade de bara med 49 mål på 18 matcher. Det var bara bottenlagen Örnsköldsvik och Lindlöven som gjorde färre mål i hela serien.

Och inte blev det särskilt mycket spetsigare när de klev in i playoff-spelet. Västerås gjorde bara tio mål på sex playoff-matcher (ett snitt på 1,66 per match), men tog sig ändå till kvalserien.

Precis som i årets Hudiksvall var det defensiven som stod i fokus. Precis som i årets Hudiksvall lutade sig laget mot en lysande matchvinnarmålvakt (i VIK Marcus Dahlbom, i Hudik Magnus Åkerlund). Precis som i årets Hudiksvall hade de dessutom Conny Strömberg i laget. Det var ju faktiskt i slutändan han som sköt Västerås till kvalserien med sitt 2-1 borta mot Kristianstad.

Men likheterna stannar inte där.

Precis som Hudiksvall gick ju Västerås in i playoff-spelet mot en motståndare som de haft förhållandevis ”lätt” för under säsongens gång, men hamnade ändå i underläge.

För Västerås del var den motståndaren Mariestad som de slagit i fyra av fyra matcher under seriespelet, men som imponerande satte enorm press på gurkorna via en seger i första playoff-mötet.

För Hudik är det som sagt Köping som de ganska lätt avfärdade två gånger i Allettan, men som vann gårdagens drabbning med 2-1.

Västerås klarade att vända runt underläget mot Mariestad och resten är historia.

Är Hudiksvall nya Västerås? Ja, kanske. Om inte är säsongen en rejäl flopp.

Igen.

* * *

Annars måste man så klart konstatera att tisdagens playoff-start var ganska historisk.

Så bra som lagen från fortsättningsserierna mätte sig. Så brukar det verkligen inte se ut.

Lagen som vunnit de sämre serierna under våren brukar få vara med på nåder i playoff-spelet. Lite för sakens skull. Det kan hända att det är ett lag som sprattlar någon gång, men annars brukar de mest få vara med för formens skull mest.

De två senaste säsongerna har fortsättningsseriesegrarna som bekant fått mäta sig med varandra i ett förkval vilket inneburit att bara två lag gått in i playoff.

Ifjol var det Köping och Tranås. Köping lyckades inte göra ett enda mål på KRIF i playoff 1 och åkte ut med 0-2 medan Tranås faktiskt skrällde ut Östersund med 2-1 i matcher och slutligen strandade i playoff 2 i täta matcher mot Kristianstad.

Året dessförinnan var det Örnsköldsvik och Tranås som inte lyckades vinna en enda match och åkte raka vägen ut med 0-2 mot Piteå respektive Väsby.

Säsongen 15/16 fick inte mindre än åtta lag från fortsättningsserierna gå in i playoff 1, men av Skövde, Lindlöven, Åker/Strängnäs, Hammarby, Kristianstad, Halmstad, Örnsköldsvik och Vännäs var det bara Kristianstad som lyckades ta sig vidare efter 2-1 i matcher mot Huddinge. Fem av åtta fortsättningsserielag lyckades inte vinna en enda match.

Det är ungefär så det brukar se ut. Mot den bakgrunden är gårdagens resultat imponerande.

Tre (Segeltorp, Kalmar och Forshaga) av fyra fortsättningsserielag vann ju sina matcher och det fjärde (Teg) tog sin match till en förlängning som tillslut landade i en förlust.

Grymt kul att lagen underifrån inte bara är med för att se på, utan att de faktiskt hävdar sig också.

Det sätter extra spets på playoff-spelet.

* * *

Själv la jag huvudfokus på två matcher igår kväll. Kalmar mot Huddinge och Mariestad mot Visby/Roma.

I det senare fallet är det väl inte så mycket att säga. Visby lyckades stressa Mariestad i den första perioden, men så fort Erik Olsson påpassligt hängt dit 1-0-pucken var det slut på diskussionen. 4-0 är ett ganska talande resultat och som jag ser det är skaraborgarna ett bättre lag i det mesta. De har bättre spets, bättre passningsspel, bättre målvakt, bättre flow.

Dessutom har de verkligen börjat få ordning på spelet i kölvattnet efter sitt tränarskifte och jag skulle bli väldigt förvånad om de inte står som slutsegrare efter att matchserien avslutats på Gotland i helgen.

I fallet med Kalmar och Huddinge är jag på sätt och vis imponerad av båda lagen.

Huddinges första halva av matchen var stark. De spelade uppoffrande försvarsspel och frustrerade hemmalaget som ville gå på offensiv knock ordentligt. Det är väldigt komiskt att den som hade hand om den officiella statistiken lyckades hitta 42 skott för hemmalaget (eller 55 för bortalaget för den delen), när i stort sett varenda skott hittade en kroppsdel eller skridsko hos föredömligt täckande Huddinge-spelare.

Det var liksom helt i sin ordning att Talangfabriken kunde utnyttja naiva misstag av ystra hemmaspelare och gå upp till en 2-0-ledning. Hade de bara fortsatt på inslagen linje från matchens första halva hade de lätt kunnat försegla och packa in segern och åkt hem för att avgöra i Björkängshallen på fredag.

Men Huddinge började göra misstag…på misstag…på misstag.

Kalmar, som under matchens första halva haft förtvivlat svårt att komma kontrollerat in i anfallszon och skapa långa anfall, fick plötsligt luft. Tankar fulla av uppfriskande syre och slutforceringen i sista perioden var imponerande.

Då var det faktiskt inte tal om något annat än en regelrätt överkörning. Kalmar käkade upp Huddinge fullständigt och hade det inte varit för att Pontus Eltonius spelade fantastiskt i gästernas kasse hade siffrorna kunnat bli betydligt större än de 4-2 det stannade vid sedan Evan Allen åkt förbi en styrdansande Joakim Albertsson på egen blålinje och retfullt enkelt kontrat in den sista pucken.

I tredje akten spelade Kalmar som ett lag som knappast borde ha några problem att avancera vidare till ett playoff 2 efter nästa möte med ett Huddinge som föll samman och bara blev mindre och mindre för varje minut som gick.

Två helt skilda ansikten alltså. Vilket gör det omöjligt att gissa vad vi kan förvänta oss i returen de här båda lagen emellan.

Den här artikeln handlar om: