Åttondelsfinaler. Bäst av tre matcher. 
Nu för tiden är anses det väl allmänt som lite fult det där. Bäst av tre. Det är ju ingenting och i relation till att du redan i nästa slutspelsrunda spelar bäst av sju så gränsar det väl nästan till pinsamt att det ska skilja så mycket i ‘rättvisa’ mellan en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag de senaste dagarna har tänkt tillbaka i tiden.
På hur det var förr. När både kvartsfinal och semifinal på riktigt avgjordes i bäst av tre. Jag kom till och med på mig själv med att sakna den där komprimerade tiden.

Ta 1993 till exempel. Ett av de mer minnesvärda slutspelen för min del.
Alla matchserier utom en löpte linan ut genom hela slutspelet.
Ändå var hela slutspelet över på 23 dagar.
Idag tar det väl runt två veckor att genomföra EN matchserie.
Kvarts- och semifinaler var överstökade på fyra dagar vardera. Bam, bam bam.
Nånstans hade det sin charm. Varje match var ju av förklarliga skäl viktigare än varje enskild match är idag. Nerven blev större. Det var allvar direkt.

Det här slutspelet 1993 hade verkligen allt på ett sätt som är svårt att översätta till dagens slutspelsformat.
Tre kvartsfinalserier gick till direkt avgörande match. Båda semifinalerna likaså. Finalen (som var i bäst av fem) blev den första som någonsin gick från 0-2 i matcher till 3-2.
Bara det där låter dramatiskt nog. Men det var så mycket mer än bara just det där.

Färjestad-Luleå. Kvartsfinal.
Färjestad vann första matchen ganska lätt hemma. Ledde med 4-0 i Delfinen i den andra matchen. Jag höll på Luleå på den tiden. SVT hade något Hockeykväll den dagen vill jag minnas. Den där Luleåmatchen var mer eller mindre över efter två perioder. Då hade Färjestad 4-0.
Sedan hände något i tredje perioden. När man hade gett upp för ett tag sen. Vips hade man gjort 1-4, 2-4, 3-4 och SVT klev in i matchen när Luleå jagade kvittering i slutet. En ung Mikael Renberg kvitterade i slutskedet och sen var Hockeykväll slut, om jag inte minns fel. Sportnytt eller Sportspegeln tog vid istället och de fick ta över och kliva in i förlängningen och livesända. L-G Pettersson avgjorde tidigt och en av de än idag sjukaste vändningarna jag vet var ett faktum.

Därefter vann Luleå i Karlstad. Även det efter sudden-seger. Lars Hurtig avgjorde. Det gjorde han sedan i förlängning även i den första semifinalen mot Djurgården. Och efter förlust borta i andra semin avgjorde han i förlängningen i den avgörande matchen hemma.
Så Luleå var i final utan att ha vunnit en enda match på ordinarie tid och med samma spelare som avgjort tre raka segermatcher i OT.

Sen var det 2-0 i matcher mot Brynäs i finalen. Ganska klar förlust på första matchbollen borta. Sen hade man chansen att avgöra hemma inför ett fullsatt Delfinen men klappade ihop totalt och var aldrig speciellt nära.
I den femte och avgörande matchen i Gävle hade man ledningen med 1-0 inför tredje perioden. Men sen sket det sig. Andreas Dackell kvitterade till 1-1 och med mindre än två minuter kvar av matchen gjorde Dackell 2-1. Han slog in en hög retur på volley. Den var så hög att man vågade hoppas på att det skulle klassas som hög klubba. Men så blev det aldrig.

Men det här kvalar ändå in som mitt mest minnesvärda och mest dramatiska slutspel någonsin i svensk hockey.
Och då har jag inte ens nämnt hur seriesegrande Västerås åkte ut direkt i kvarten mot åttan Djurgården.
Som sagt. Det här slutspelet hade nog fan allt.
Det borde göras en genomarbetad dokumentär om det här slutspelet.