Föreställ er för en stund det här scenariot: Våren 2020. Edmonton Oilers missar slutspel för tredje säsongen i rad – trots att en 23-årig Connor McDavid vunnit poängligan i överlägsen stil. När grundserien är över sipprar uppgifterna ut: McDavid har fått nog – han vill bort.

Det var ett litet tankeexperiment som växte ut till en podcast. I NHL-timmen, tillsammans med Linus Hugosson och Jonatan Lindquist, tillägnade vi ett avsnitt till att trejda Connor McDavid. Det visade sig vara svårare än jag föreställt mig.

För hur går man egentligen till väga om man ska byta bort världens bästa spelare?

Det ironiska är förstås att Edmonton Oilers lyckats med det tidigare. I augusti 1988 skickade klubben Wayne Gretzky till Los Angeles Kings i utbyte för en hel drös spelare och en absurd summa pengar. Så kan man inte längre göra affärer i NHL drygt 30 år senare. Faktiska pengar får inte byta händer klubbarna emellan.

Experimentet i NHL-timmen blev därmed knivigt. Så här någon månad i efterhand kan jag konstatera att mitt förslag till trejd sög. Jag hade någon vag idé om att det skulle vara möjligt att skicka McDavid till Detroit Red Wings. Problemet var att det skulle krävas ungefär halva Red Wings trupp för att väga upp för McDavid. Då skulle han i slutändan befinna sig i samma hopplösa situation som i Edmonton.

Fail.

När vi spelade in podden kändes det som en utopi att det skulle vara aktuellt att trejda McDavid. Men nu vet jag inte. Osannolikt? Absolut. Men inte längre som en främmande fantasi. Inte efter att Edmonton Oilers missat slutspel ännu en gång och efter att ha hört lagkaptenen med nummer 97 på ryggen uttrycka sin frustration över situationen:

”Vi har inte ens en general manager, så jag vet inte om vi är i en position att kommentera nästa säsong. Vi har en hel del skit att klura ut. Jag hoppas att vi kan sätta rätt man för jobbet och att vi kan sätta ihop ett bra lag.

Det har varit en galen säsong. Vi har bytt coach, bytt GM. Det har varit en berg- och dalbana. Det har varit en utmaning emotionellt. Det har varit tufft mentalt att hänga i.”

Inga häpnadsväckande ord. Men med tanke på hur reserverad och intetsägande McDavid vanligtvis är i intervjuer är det talande.

Edmonton Oilers superstjärna är ingen glad hockeyspelare just nu.

Att börja snacka om att han skulle vilja bort redan nu är överilat. Men hans uttalande sätter tveklöst en hel del press på klubbledningen med presidenten Bob Nicholson i spetsen.
Press att anställa en general manager som är handlingskraftig.
Press att omge McDavid med bättre spelare.
Press att göra Oilers till ett slutspelslag igen.

För om Connor McDavid är frustrerad nu, hur skulle han då tackla en till säsong utan slutspelshockey i Edmonton?

Motvilligt föreställer jag mig att det skulle bli droppen som får bägaren att rinna över.

Det handlar inte om att jag tror att Connor McDavid är illojal. Det handlar om att han mer än någonting annat vill vinna. Och då syftar jag inte på poängligor eller individuella utmärkelser. Om han börjar känna att han inte har förutsättningar för att bli en vinnare i Edmonton, om han tappar förtroendet för klubbens vision och ledarskap… Då vette fan om han inte ledsnar ändå. Man ska i sammanhanget minnas att både Wayne Gretzky och Sidney Crosby redan hade vunnit Stanley Cup vid 23 års ålder. Jag tror att det har betydelse.

När Edmonton Oilers nu ska utse en ny general manager och sannolikt en ny coach efter Ken Hitchcock räknar jag kallt med att Connor McDavid kommer att vara en röst i den processen. Ska man vara krass är det inte ens otänkbart att han kommer att ha sista ordet. Så måste Oilers antagligen gå till väga för att hålla sin superstjärna nöjd i detta mycket känsliga skede.

För om det inte blir ordning på torpet vågar jag inte ens föreställa mig hur det kommer att se ut i Edmonton om ett år.