Sök
Ylva Martinsen är en av våra framgångsrikaste spelare. Nu är hon förbundskapten.
SDHL

Pionjären som blev förbundskapten – Old School Hockey Ylva Martinsen

Ylva Martinsen är för många den skickliga landslagsbacken som först klev in som förbundskapten för Juniorlandslaget och nu styr hon Damkronorna i VM i samma roll. Hon var som spelare en av pionjärerna för damhockeyn i Sverige och i veckans Old School Hockey får vi berättelsen om hennes karriär.

Hockeysverige.se åkte hem till Ylva Martinsen i Huddinge för att få ta del av hennes hockeyresa från Stensele i Lappland till att bli svensk förbundskapten.
– Det första hockeylag jag spelade för var Storumans IK eftersom det inte fanns någon hockey i Stensele. Byn jag växte upp i var under sina mest blomstrande år en by med runt 300 invånare. Norrland på vintern handlade mycket om skidor och ishockey. På somrarna var det fotboll. Innebandy hade inte slagit igenom på det sättet även om vi spelade på gatorna och vid skolan med bandyklubbor.
– Jag hade även kusiner som spelade hockey och min farbror var ledare i Storumans IK. På den vägen var det men jag började ganska sent med hockeyn. Jag tror att jag var nio år när jag började spela organiserat i lag. Innan hade jag mest åkt en del på uterinken i Stensele och spontanspelade.

Var det flera av dina tjejkompisar som spelade hockey?
– Vi något tillfälle var vi så många som tre tjejer som spelade. Dom andra droppade av på grund av olika anledningar. Det slutade med att jag var det som spelade kvar i min åldersgrupp. Det som drev mig var att hockeyn var det roligaste som fanns, kärlek vid första ögonkastet, skrattar Ylva Martinsen som under hela sin uppväxt inom hockeyn spelade med killar.
– Jag togs emot väldigt bra av killarna. Jag sågs nog bara som en spelare. Alla var välkomna när man skulle få ihop ett lag samtidigt som det var väldigt bra ledare under hela min tid i Storumans IK. Det var egentligen aldrig några problem.
– Sedan var det så att var man tjej och kom till bortamatcher fick man byta om i någon städskrubb eller i bästa fall ett domarrum. Då var det ”top notch”. Jag kände inget annat än att många tyckte det var häftigt att jag körde på. Jag tror några till och med var lite stolta över att dom hade en tjej i laget.

Ylva Martinsen i landslaget. Arkivbild

Hur klarade du det fysiska spelet?
– Bra. Jag var större än många killar fram till jag började växla över till damhockeyn, vid 15-16 år ålder. Det hände mycket över en sommar när jag kom tillbaka och vi skulle samlas för sommarträning. Då såg jag att killarna hade vuxit både på längden och muskelmässigt. Då kände jag att: ”Oj, helt plötsligt är jag inte störst längre utan minst”.
– Sedan blev det en ganska naturlig överflyttning till damhockeyn när jag sökte till gymnasiet i Vilhelmina eftersom dom hade damlag.

Under uppväxten i Storuman fanns drömmen hos Ylva Martinsen att komma till NHL eller elitserien trots att hon är tjej.
– Självklart. Vi åkte runt på uterinken och låtsades vara Mats Näslund, Anders Eldebrink, Bengt-Åke Gustafsson och så vidare. Plus den ryska kedjan med (Vladimir) Krutov, (Sergej) Markarov och (Igor) Larionov. Några fick alltid vara rysskedjan och några andra svenskarna. Sedan spelade vi mot varandra.
– Ju äldre jag blev så förstod jag att det inte kommer att hända, men jag tror att dom flesta barnen som håller på med hockey har den drömmen.

Tiden på gymnasiet i Vilhelmina blev lite av steget för Martinsen in i vuxenlivet.
– Det är sju mil till Vilhelmina från Stensele så det är inte så långt, men jag flyttade hemifrån då eftersom jag skulle spela hockey där. Jag bodde inneboende hos en äldre dam där och det fungerade jättebra, men det var ett stort steg.
– Jag tvingades att bli vuxen lite snabbare även om mamma och pappa skickade med matlådor första året. Den här damen jag bodde hos tog verkligen hand om mig och var supersnäll, vilket var en trygghet. Jag vet inte hur jag hade klart mig att bo i en lägenhet helt själv.
– Jag hade ändå hockeyn, tränade mycket och hade många matcher. När jag inte tränade själv var jag domare under en tid och i väg och dömde ungdomsmatcher. Jag hängde mycket på ishallen och redan då tror jag den här livsstilen började samtidigt som hemlängtan hölls under kontroll.

Hur minns du tillbaka på debuten i högsta serien med Vilhelmina?
– Jag hade varit back när jag spelade med killarna. Sedan spelade jag forward i Vilhelmina. Starkaste minnena jag har är då vi åkte ner med buss till Stockholm för att spela poolspelen som fanns på den tiden. Vi fick möta lag från övriga Sverige. Det var tufft och dom lagen var väldigt bra (skratt).
– Man kan inte kalla våra matcher mot Modo som derbyn, men dom var ledande i Sverige och hade jättemycket landslagsspelare på den tiden. Vi ville slå just Modo, men vi förlorade oftast.

Det måste ha varit inspirerande att möta dom här lagen?
– Ja, absolut. För min egen del som kom från killhockeyn så upptäckte jag att jag inte var ensam. Jag hade nog dom tankarna ibland att jag kände mig ensam som tjej.
– Nu hamnade jag i ett lag där jag kände att det var ett helt lag med tjejer. Sedan började spela i en serie mot andra tjejer och såg att det fanns damlag över hela Sverige. Det här var en bra känsla.

Ylva Martinsen kom att ha en lång landslagskarriär som vi ska återkomma till, men det var när hon spelade kvar i Vilhelmina hon fick debutera i landslaget.
– Det stämmer. På den tiden var det ett breddläger runt nyår. Det här var i Stockholmsområdet och det var ”Lillen”, Christian Yngve, som hade hand om det. Han engagerade sin mamma och vi utifrån inackorderades hos honom. Annars var det mestadels stockholmsspelare med.
– Jag måste ha varit 15 år då och visst var det ett stort steg. Jag tror inte jag sa många ord på det lägret. Man brukar reta mig för att jag var så tystlåten, men den resan kommer jag inte glömma när jag fick ta nattåget ner till Stockholm. Bara det här att komma till Centralstationen. ”Lillen” hämtade mig med sin taxibil. Sedan åkte vi över Centralbron och in i tunneln. Allt kändes så stort och jag hade förmodligen inte åkt i någon tunnel innan, skrattar Ylva Martinsen och fortsätter:
– Sedan skulle jag dessutom prestera något vettigt, men jag gick nog mest omkring och var nervös hela den helgen.

Vilka var ledande tjejerna i Damkronorna så?
– Kristina Bergstrand ”Krickan” som spelade i Nacka, Åsa Lidström, Camilla Kempe, Pia Morelius, Åsa Elfving, Åsa Ferm, Lotta Almblad

1996 väljer den då 20-åriga Ylva Martinsen att lämna Vilhelmina för att flytta till Stockholm.
– Jag blev kontaktad av Nackas lagledare, Peo Svensson. Han frågade om jag var intresserad av att komma ner och hälsa på i Stockholm. På den vägen var det.
– På den tiden gick det faktiskt att ordna en lägenhet i Stockholm. Nacka ordnade med både det och jobb. Jag började som lokalvårdare på ett städföretag. När jag väl var på plats här i Stockholm sökte jag vidare efter andra jobb.
– Jag hade debuterat i landslaget och varit med 1993 på EM, 1994 på VM och 1995 på EM igen. Däremot kom jag inte med till VM 1996. På sommaren efter det började Nacka kontakta mig och då kände jag att det här kunde vara ett bra steg att ta. Dessutom tror jag att det redan då var klart att damhockeyn skulle in i OS-programmet. Första gången damhockeyn var med i OS var 1998.
– Nu minns jag inte exakt hur jag motiverade mig själv att flytta, men jag vet att jag ville ta ett steg till. Vi i Vilhelmina var inte i närheten av hur man tränade i Nacka vid den här tiden. Det var som att varit motionär till mot att bli elitidrottare.

Även om hon kände en hel del av spelarna i Nacka var flytten ett tufft och ganska stort steg att ta.
– Absolut. Bara det att växla upp träningen. Jag kommer ihåg första tre månaderna, jag var helt slut. Det var in-i-väggen-känsla varje dag. Plus då omställningen att komma till Stockholm, bli på-sprungen i tunnelbanan och stod på fel sida i rulltrappan (skratt). Jag tog mig ändå igenom det här på något vis. När man har laget och idrotten så funkar det ändå. Det var också därför jag flyttade och inte för att hänga i Stockholm.

SM-guld med M/B Hockey. Foto: Bildbyrån

Säsongen 1997/98 får Ylva Martinsen vara med och vinna sitt första SM-guld. I finalen vinner Nacka mot Farsta med 3-0 efter två mål av Kristina ”Krickan” Bergstrand och ett av Annika Eriksson.
– Det var en rätt häftig säsong. Vi hade till en början en ny tränare men det gick inte alls något bra. Spelartruppen bestämde sig för att vi inte kunde ha kvar den här tränaren. Han fick sluta, men han som kom in var superbra och fick ordning på allting. Sedan gick vi hela vägen och vann, vilket var en riktigt skön känsla. Säsongen efter lägger man ner Nacka.
– Det händer inte så ofta i damhockeyn att man sparkar en tränare så det här kanske var historiskt. Jag kan absolut inte säga att det var jag som låg bakom det här utan vi hade en väldigt stark grupp med en stor erfarenhet som förmodligen kände att det här aldrig kommer att fungera.

När Nacka valde att lägga ner dam verksamheten flyttade hon till AIK.
– Många gick till Mälarhöjden/Bredäng. Samtidigt hade Vaxholm på något vis blivit AIK. Vi var tre som gick från Nacka till AIK samtidigt. En från ”Ö-vik” (Örnsköldsvik), Ann-Louise Edstrand, och en från Hallstavik, Linda Sjöström.
– När jag kom dit var Jocke Ahlgren tränare i AIK. Jag tycker att det var tre bra säsonger där. Vi var underdogs genom att ganska ungt lag även om vi hade några kärnspelare som hade spelat i Vaxholm länge. Det var en jakt på Mälarhöjden/Bredäng under dom här åren, men vi nådde aldrig fram så länge jag var kvar.

Varför blir det till slut Mälarhöjden/Bredäng även för dig?
– Jag hade ett snack med Mälarhöjden/Bredäng. Då hade jag varit i AIK under tre säsonger och kände att jag stod och stampade lite. Det hade dessutom bara gått så där för mig i landslaget.
– Jag har alltid resonerat ”vad är bäst för mig” och försökt att se det så. Ett miljöombyte och komma till den här miljön där jag visste att det var många som drev mot landslaget och tränade riktigt bra var vad jag behövde. Alla har någon form av talang, annars kanske man inte skulle börjat med idrott, men jag karakteriserade mig själv främst som en träningsprodukt. Jag var som bäst när jag hade tränat som bäst. Då testade jag att byta klubb, vilket var bra för mig nu när jag ser tillbaka på det. Sedan är det alltid tufft att lämna kompisar som man lärt känna bra. Det är inte lika naturligt i damhockeyn som i herrhockeyn att man byter lag. På något vis finns en välgrundad lojalitet mot kompisarna i ett damlag, så kände jag själv i alla fall.
– Nu fick det bli min situation som fick styra vilket jag är glad för i efterhand.

Ylva Martinsen fick vara med och vinna fem SM-guld på sju säsonger. 1998 Nacka, 2002, 2003, 2005, 2006 Mälarhöjden/Bredäng och 2008 Segeltorp. Lägg därtill två SM-guld som tränare, 2011 Segeltorp och 2012 AIK.

Vad var det som gjorde att ni i Mälarhöjden/Bredäng, som senare övergår till Segeltorp, var så pass bra under en längre tid?
– Vi var lite som Luleå i dag som ofta sticker ut hakan och säger att dom har en väldigt bra miljö, ett högt driv och att man tränar väldigt bra. Så var det även hos oss, men då såg inte konkurrensen ut som den gör idag. Det fanns bara spelare för två riktigt bra lag. Ett av dom lagen var Mälarhöjden/Bredäng.
– Vi hade spelare med höga ambitioner, även spelarna som inte spelade i landslaget. Sedan hade vi en tränings- och tävlingskultur som var väldigt stark. Det kunde till och med vara fullt krig i bussen när vi tävlade i Yatzy på väg till våra bortamatcher.

Vilket var det roligaste SM-guldet att få vara med om vid sidan av det i Nacka?
– Många av gulden var en känsla av lättnad på något vis eftersom alla förväntade sig att vi skulle ta hem det, men jag skulle nog säga 2006. Då var det även OS-silvret i Turin.
– Jag var ryggskadad den säsongen, men kunde ändå vara med och köra. Jag spelade det slutspelet med diskbråck. Även om jag inte hade spelat så många år i laget hade jag känt många under en längre tid genom landslaget så jag kände väldigt starkt för den gruppen.
– Tiden i Mälarhöjden/Bredäng var nog den roligaste samtidigt som jag nog var som bäst under dom här åren.

Ylva i taktiktagen. Foto: Stefan af Bjuhr

Under hela den här tiden ska man komma ihåg att Ylva Martinsen, precis som nästan alla damspelare, vid sidan av hockeyn haft ett arbete att sköta.
– Jag valde yrken där det funkade att även spela hockey. Mycket tim- och behovsanställningar. Jag har dessutom haft bra arbetsgivare under alla år som tyckt att det har varit positivt att jag spelade hockey.
– Sedan hade jag, precis som så många, SOK-stöd för första gången innan OS 2006 . Då jobbade jag bara 25 procent vilket var jättehäftigt. Det var så nära jag fått känna på proffslivet. Nu finns det kanske tjejer som kan leva på hockeyn, men då var det bara vi som fick det här SOK-stödet som kunde göra en riktig satsning. Jag kunde känna mig utvilad, träna på förmiddagen och inte känna att jag behövde gå upp och träna klockan fem på morgonen. Det var superhäftigt och gav bevisligen ett bra resultat för många av oss.

Martinsen har spelat tre OS-turneringar, sex VM-turneringar, två EM-turneringar och 191 landskamper med Damkronorna.
– VM-debuten gjorde jag 1994. Vi låg på läger i Montréal men turneringen spelades i Lake Placid. Bara själva resan dit var stort att få vara med om. Det här var första gången jag var i Nordamerika. Vi körde väldigt hårt dagarna innan, allt var tufft och nytt samtidigt som jag var spänd.
– Nu var det världsmästerskap och inte bara europamästerskap som jag hade varit med på året innan. Det var verkligen en upptrappning. Dessutom fick man VM-kläder och allt det där vilket också kändes lite speciellt.

Du var även med under OS i Nagano där Damkronorna tycktes tagna av stundens allvar. Ni slutar bara femma. Hur upplevde du turneringen?
– När jag ser tillbaka på turneringen kan jag nog karakterisera mig som en turist, tyvärr. Jag var inte alls förberedd på allt vad ett OS innebär. Alltså andra idrottare, upplägget och så vidare.
– Jag tror att vi tappade fokuset på vad vi skulle göra där, att vi skulle spela ishockey också. Det var inte så att vi gjorde en massa annat utan mer att det tog mycket energi att vara i OS-byn och allt kring hela OS-apparaten för den var gigantisk. Vi var många som underpresterade, bland annat jag själv.
– Sedan var det även rörigt med ledningen innan. Vi fick in ”Fisken” (Bengt Ohlson). Han kom in bara för det var ett OS. Innan hade vi haft ”Lillen” (Christian Yngve) som hade jobbat med oss under många år. Det var lite turbulent och absolut inte hundra, men jag tror att det var väldigt lärorikt för många av oss.

Vid OS 2002 i Salt Lake City får Damkronorna revansch. Sverige slutar på en bronsplats efter att ha besegrat Finland i bronsmatchen med 2-1.
– Hur jag minns den resan? Att vi var en grupp som knöts samman samtidigt som vi hade en fruktansvärt bra målvakt i just Kim Martin. Även då var det ganska turbulent. Vi hade haft Peter (Elander), men av någon anledning fick inte han åka med. I stället blev det Daniel Morger och ”Lillen” som ledde laget.
– Innan vi åkte hade vi spelat fem matcher mot Finland. Vi förlorade fyra och vann en så vi blev lite ifrågasatt om vi verkligen skulle få åka. Det här var säsongen då SOK (Sveriges olympiska kommitté) tänkte att vi faktiskt inte skulle få åka. Det här tror jag gjorde att många av oss tänkte ”nu, jävlar ska vi visa dom”, och det gjorde vi.

Kim Martin, Nanna Jansson och Ylva Lindberg efter OS-silvret. Foto: Bildbyrån

OS 2006 i Turin blir en ännu större succé. Inte nog med att Tre Kronor vinner guld, Damkronorna går till final mot Kanada. En final som Kanada vinner med 4-1. Men den stora snackisen var Sveriges semifinal mot USA som vinns efter straffar. Stora straffhjältar var Pernilla Winberg och Kim Martin.
– Peter Elander var tillbaka och han hade fått oss alla att tro på något sätt genom en att ha en tydlig plan. Han fick alla att träna hårdare och satte upp krav med hjälp av SOK. Vi hade även gjort fysprofiler ute på Bosön.
– Vi gick ifrån att vara helt okej idrottare till att vara elitidrottare. Det var höjning på allt, men just det här med att tro på någonting varje dag, ha ett mål och veta vad man strävar efter tror jag var den stora grejen. Plus att det var många bra hockeyspelare såklart. Dessutom hittade Peter ett spel som passade oss. Vi spelade 1–3–1 på den tiden. Nu gick det bra och det spelet var modellen för det här laget. Vi hade rollspelarna som passade in i det spelet men även spetsspelarna som exempelvis Maria Rooth som var en framträdande målskytt, Erika Holst och framförallt Kim Martin.
– Vi hade väldigt kul ihop och hade också tillbringat mycket dagar tillsammans. Det var på den tiden som Peter körde oss i Landskrona under många somrar.

När det var dags för semifinal mot USA fanns inte Ylva Martinsen med på isen.
– Jag stod i båset den matchen. I gruppspelsmatchen mot Kanada hände det något och jag tappade känseln i ett ben. Vi fick åka in till sjukhuset i Turin för att röntga. Då visade det sig att jag hade ett diskbråck i ländryggen så fick jag spelförbud av SOK:s truppläkare. Det kanske var då jag hamnade på coachkarriären. Jag fick stå i båset, vilket jag var jätteglad för, och stötta backbesättningen.
– Jag kände en glädje men även en extrem frustration. Det som jag hade tränat så hårt för och som skulle bli en punkt på karriären… Jag var 30 år då och kände att jag hade nått mitt max-tak och var bättre än någonsin, då händer det här. Sedan spelade jag ändå finalen mot Kanada. Jag visste att jag inte skulle få chansen att spela en OS-final igen så jag tog en risk där.

Kim Martin i samband med OS 2002. Arkivbild

Var Kim Martin världens bästa målvakt mellan åren 2002 och 2006?
– Ja, det tycker jag. Hon var en matchvinnare och en helt underbar person, så vill jag beskriva Kim. Man kan vara bra och ha en jättehög lägstanivå, men hon gjorde dom avgörande räddningarna som gjorde att vi vann matcher. Det tycker jag är ganska unikt. Hon hade extremt stor del i alla framgångar vid den här tiden.

Ylva Martinsen kom att spela sex VM-turneringar. Vid ett tillfälle, 2005, slutade det med medalj, ett brons.
– Min främsta turnering var nog 2000 då turneringen spelades utanför Toronto. Det gick jättebra för mig rent spelmässigt. Jag kommer ihåg att man kom och plockade min tröja till damavdelningen på Hockey Hall of Fame.
– Nu höll jag på att glömma bort 2005 i Linköping. Då tar vi faktiskt brons. Det var hemmaplan men ändå inte så mycket uppmärksamhet. Det var lite öde och mest nära och kära som var där och tittade. Det var i alla fall ett roligt VM.

Ylva Martinsen som tränare för AIK. Foto: Bildbyrån

Var det en självklarhet att kliva på tränarjobbet efter du slutat spela?
– Nej, faktiskt inte. Det gick av bara farten när Björn Ferber frågade mig. Jag bröt foten 2009 i Tyskland och hade väl fortfarande en dröm om att få göra ett OS till. När jag skadade mig igen så kände jag att nu klarar jag inte av att komma tillbaka en gång till. När sedan Björn frågade mig så kan man väl säga att vara tränare på något vis känts lockande.
– Då gick jag in i Segeltorp med att jag till en början skulle ha lite ansvar backspelet och utveckla det. På den vägen var det och jag är glad att jag tog det steget. Sedan har det hänt ett par gånger att jag tänkt ”undra om jag var klar, eller om jag skulle ha kämpat mig tillbaka och spelat några säsonger till”. Trots allt var jag inte så himla gammal när jag slutade, 33 år.
– Det här var i samma veva som jag blev klar med polisutbildningen och skulle börja jobba. Jag kunde inte försörja mig på hockeyn. Då hamnade jag i vägskälet mellan yrkeslivet och hockey. Jag valde yrkeslivet.

Ylva Martinsen. Foto: Ronnie Rönnkvist

Trots att Ylva Martinsen inte tycker om att synas medialt tackade hon alltså ja till jobbet som förbundskapten.
– Så fort damhockey och damidrott syns i media tycker jag att det är positivt. Om det då är jag som ska vara den som lyfter fram damhockeyn så kommer jag att hantera det, men det är inte min grej. På en fest eller på en middag ställer jag mig inte i centrum, skrattar förbundskaptenen och fortsätter:
– Jag är nog mer den som iakttar. Självklart älskar jag sociala sammanhang, lag och allt det där. Men jag har aldrig varit den som vill vara i händelsernas centrum.

Vad var det som då får dig att tacka ja till jobbet som förbundskapten, nu kommer du hamna en hel det i strålkastarljuset?
– Utmaningen är att återetablera Damkronorna topp fyra i världen. Jag tycker att det är realistiskt och att det går. Det är inte realistiskt att säga att vi ska ta ett guld inom närmsta mästerskapen, men att börja resan mot att vara topp fyra i världen igen, vilket vi var under en lång tid.
– Just utmaningen i det, att få pröva mitt ledarskap och vad kan det teamet som kommer jobba tillsammans ta våra spelare någonstans.

Ylva Martinsen och hennes familj. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur har du och Helene pratat om det här med den mediala uppmärksamheten du kommer få på dig och indirekt också familjen?
– Jag tror vi båda står väldigt stadigt på jorden samtidigt som jag är medveten om att idrotten på den här nivån, alltså på landslagsnivå, är resultatinriktad. Klart att blir det inte resultat så blir det inga snälla ord. Det här vet Helene om också eftersom hon varit nästan hela sitt liv på elitnivå.
– Hon vet vad det handlar om och har varit med både när det har gått bra men även tungt för henne, Norge och klubblagen hon har representerat. Hon hanterar både framgång och motgång och är på så vis ett jättebra stöd för mig.

Vi vet att du är förbundskapten, men hur ser Ylva Martinsen liv ut vid sidan av det?
– Jag är småbarnsmamma, skrattar Ylva Martinsen samtidigt som sonen Liam är inne i en livlig diskussion med hennes fru Helene Martinsen
– Barnen är det stora just nu, men hockeyn är en stor del av min och Helenes livsstil än så länge. Hockeyn är vad vi som familj brinner för förutom barnen.

Den här artikeln handlar om: