Igår skrev jag ett inlägg om min teori varför många klubbar har problem att få sin ekonomi att gå ihop. Idag bjuder jag på del två där jag återger varför jag tycker att många klubbar bör omprioritera och jobba på ett lite annorlunda sätt.

ENGLUND: Därför får de allsvenska klubbarna ekonomiska problem

Hockeyallsvenskan ses som en proffsliga, vilket är ganska långt ifrån sanningen. Bland klubbarna i ligans övre statusskikt ser man ofta en anrik historia, ett näringsliv som inget hellre vill än att laget tar steget upp samt en någorlunda stor och engagerad publik. I dessa klubbar är nästan alla spelare proffs, bortsett från någon junior som kanske bor hemma och inte har gått ut gymnasiet än. Bland dessa klubbar, som vi för övrigt kan sålla ner till ungefär en handfull, ska man naturligtvis sikta mot att ge spelarna bästa möjliga förutsättningar för att klubben kan nå upp till sina högt ställda mål.

Men resterande klubbar då? Ska man fortsätta att leva på den ekonomiska kanten med ett egentligen för dyrt lag då man är livrädd för att åka ur den sportsliga vägen?

Förutom storfräsarklubbarna i SHL tror jag inte svensk hockey mår särskilt bra ekonomiskt. Man måste se över helheten där löneposten är den överlägset största utgiftskällan hos de allsvenska klubbarna. Jag ser självfallet några nackdelar med att sänka sin spelarbudget, men jag ser kanske ännu fler fördelar om man gör det på rätt sätt.

Jag vill få ut spelarna på arbetsmarknaden, låt säga upp till 50% eller ca 20 timmar i veckan. Visst, man kanske förlorar lite sponsorpengar om man kommer överens om att företaget, förutom att i vanlig ordning ska bidra med pengar, dessutom ska öronmärka en halvtidstjänst till en av klubbens spelare. Men man får tillbaka så mycket mer, inte minst i form av minskade utgifter.

Låt oss säga att en klubb lyckas knyta till sig ett gäng dylika arbetsplatser via sina trogna sponsorer. Låt oss säga att man får loss mellan fem och tio stycken, det skulle ge så mycket mer ringar på vattnet än bara ekonomiska. Man får ut spelarna i samhället i en mycket större omfattning än innan och interagerar med lokalbefolkningen, vilket i förlängningen kommer innebära ett större publikunderlag. Inte minst sällanbesökarna kommer att besöka den lokala isladan i mycket större utsträckning om man har någon koppling till någon spelare i laget.

Ta bara varumärket Coca Cola som exempel. Deras största fans är beroende av produkten och häver i sig litervis av drycken varje dag. Dessa storkonsumenter kan jämföras med hockeysupportrarna som är medlemmar i klubbens supporterförening som är på plats varje match och skriker sig hesa. Själv är jag är en ganska liten konsument av Coca Cola och dricker kanske 1-3 liter i månaden, vilket kan jämföras med hockeysupportern som löser sittplatsbiljetter när det vankas stormatch och sammanlagt endast ser ett par matcher varje år. Likt Coca Cola bör således klubbarnas marknadsföring rikta sig till den lilla konsumenten av produkten som utan tvekan utgör det största kundsegmentet.

Tänk om en miljard människor som just nu dricker cirka en liter Coca Cola i månaden, skulle få för sig att dubblera sitt Cola-drickande? Även för Coca Cola blir det en markant skillnad på sista raden. Det finns mer att tjäna på småkonsumenten än på dem som redan är frälsta. Ja, jag tror ni förstår liknelsen.

Hur når man sällanbesökaren på bästa sätt?

Genom att erbjuda ytterligare en anledning att gå på matcherna. Att spela underhållande hockey är en anledning, att bygga profiler en annan, och att vinna matcher en tredje. Förutom att vinna sina matcher påstår jag att spelarnas integration med lokalbefolkningen är den viktigaste punkten för att locka fler besökare till arrangemangen.

Det är alltså inte bara ekonomiskt fördelaktigt genom att man behöver betala lägre löner till spelarna, i förlängningen kommer det även att generera mer publik om en klubbs bästa reklampelare skulle komma ut på arbetsmarknaden.

Kanske kan man till och med kvittera ut lite good will-poäng när man ändå är igång. Det är inte alls ovanligt att hockeyspelare på den här nivån stämplar ut A-kassa under sommarmånaderna. Om någon klubb sätter det här i system, skulle man undvika att belasta staten som via medlemsavgifter och arbetsmarknadsavgifter finansierar A-kasse-utbetalningarna.

Innebär det inte att kvalitén på ligan sjunker?

Man kommer förmodligen tappa en del spelare initialt till ligor som Norge, Danmark, Frankrike och England. Men ligans bästa spelare kommer fortfarande få bra betalt för sina tjänster som hockeyspelare. Och vem vet, en del äldre spelare kanske till och med ser potentialen i att jobba vid sidan av, att det fungerar som en inkörsport till livet efter karriären. Sedan har vi en så pass bra och talangfull fabrik i Hockeyettan som kan fylla de eventuella platser som skulle bli vakanta i och med lockropen av en bekvämare tillvaro från utlandet. Nä, jag tror inte kvalitén skulle sjunka nämnvärt, åtminstone inte sett ur ett längre perspektiv. Dessutom kommer spelarna få mer pengar i plånboken med det här förslaget.

Det är helt okej att tycka att det här förslaget är bakåtsträvande och icke utvecklande. Och jag är väl medveten om att spelare som trycker upp sin månadslön i syfte att kunna kvittera ut så hög A-kassa som möjligt inte direkt kommer hylla förslaget.

Men jag är bara så trött på att klubbarna inte klarar av att stå på egna ben och finansiera sin egen verksamhet. Det här är ett sätt att råda bot på den rådande situationen. Utöver att spelarna utnyttjar A-kassan står faktiskt ganska många klubbar viftandes med tiggarhåven titt som tätt. Man är ändå beroende av välvilliga sponsorer så varför inte utöka det samarbetet?

I vintras blev Almen Bibic uppmärksammad för att studera parallellt med sin elitsatsning. Likaså blev John Dahlström i Oskarshamn uppmärksammad för att kombinera sina arbetstitlar; brevbärare/hockeyspelare. Jag tror att vi kommer få se mer av den varan framöver då många klubbar just nu inte lyckas bedriva en ekonomisk hållbar verksamhet.