Sök
Mikael Ahlén blev Järnkaminernas kelgris.
Södertälje SK

Brunkare och en äkta Järnkamin – Old School Hockey Mikael Ahlén

Efter en lång och brokig karriär beslutad sig Mikael Ahlén för att lägga skridskorna på hyllan efter säsongen som nyss avslutades. Denna vecka möter vi Mikael Ahlén i Old School Hockey.

Trots att Mikael Ahlén bara spelade knapp sex säsonger i Djurgården så ses han som lite av en ikon i klubben. När det var aktuellt att han inte skulle få förlängt kontrakt med klubben för tre säsonger sedan startades det till och med en Facebookgrupp med namnet ” Mikael Ahlén Kvar I Djurgår’n. Stå Upp För Micke Som Han Gör För DIF”. Utan överdrift kan han nu då karriären är över kalla sig Järnkamin.

EN IDROTTSLIG IDYLL

Men det var inte i Djurgården Hans karriär inleddes utan i Salem, en förort till Stockholm.
– När jag började spela var det med 87:orna här ute i Salem, alltså med dom som är ett år äldre. Sedan startades det ett 88:a lag där jag spelade, men jag var även med 87:orna hela tiden, berättar Mikael Ahlén då vi ses hemma i hans kök för en intervju om hans karriär.
– Vi körde i Salems ishall, men uppe vid skolan fanns det även en uterink. Där spelade vi spontanhockey. Det här var ju på fotbollsplanen så det kunde vara grusfläckar lite här och där.

Salem var också en idyll att växa upp i som idrottskille.
– Jag tror inte det är lika fullt i årskullarna nu, men då var det över 20 ungar i varje årskull, sommarhockeyskola, engagerade föräldrar och så vidare. A-laget låg i ettan och juniorlaget i elit, så det fanns lite att se upp till.

Du gick själv väldigt långt i din karriär, men stack du ut redan som ung hockeykille hemma i Salem?
– Jag har alltid haft en tro på mig själv och gjorde alltid mycket mål. Det var först när jag kom till Djurgården som jag fattade att jag inte hade någon bra teknik och blev kallad ”brunkern”, skrattar Ahlén och fortsätter:
– När jag gick till Djurgården var jag 13 eller 14 år, alltså första års A-pojk. Säsongen innan hade jag spelat mycket med 86:orna i Salem. Sedan blev dom B-Juniorer och jag hängde med dit upp. Samtidigt hade Djurgården legat på lite, men jag har alltid varit lite hemkär. Sedan tog jag beslutet att gå till Djurgården för min utvecklings skull.

Var det då du bestämde dig för att satsa på hockey?
– Jag har en storebror, Tommy, som har som högst spelat i ettan. Han har alltid tränat hårt och var den då vi var yngre som satsade hårdast på hockeyn. Jag har hakat på honom ute i spåret och så vidare.
– Jag gillade att leka mycket och för honom var det bara sport. Dessutom spelade jag fotboll från och till i Rönninge/Salem. Det är roligt att spela fotboll, men att träna det är värdelöst, sprina runt koner…, säger Ahlén med ett leende samtidigt som han skakar på huvudet.

Eddie Läck är en kär vän till Mikael Ahlén. Foto: Ronnie Rönnkvist

En i Djurgården som kom att bli en Mikael Ahléns bästa vänner och har varit så sedan dess är NHL-målvakten Eddie Läck.
– Han var i Lidingö då jag kom till Djurgården. Jag kände inte Eddie då, men jag kommer ihåg att vi möttes i slutspelet. Jag tror det var i semifinal och Lidingö hade ”Peppe” Lundh, Greger Hanson, (Mattias) Guter och så vidare. Vi torskade, men sedan kom dom till oss i Djurgården. Jag tror det var i J18.
– Vi var en jätte tajt grupp. Sedan hade jag lite struligt hemma under uppväxten så jag flyttade hem till ”Wille” (Jan Vilhelmsson, Eddie Läcks pappa) och Eddie. Det måste ha varit andra året i J18. Sedan bodde jag hos dom i Tyresö under två år. Det är därför jag och Eddie har blivit så tajta.
– Innan hade jag även bott med min mamma nere i Katrineholm. Då var jag 11 eller 12 år, men jag längtade hem till mina polare i Salem.

Här växte också en nära vänskap fram mellan dom två lagkompisarna, även om det kunde gå hett till ibland.
– Vi blev som bröder, jag och Eddie. Han är lite retsticka (skratt) och vi var som katt och råtta, men vi hade väldigt kul och spelade TV-spel hela kvällarna, käkade glass och drack vitaminjuice.
– Dessutom är Janne väldigt kärleksfull. Han är snickare och jag jobbade mycket med honom i gymnasiet när vi hade lediga dagar. Bland annat var vi mycket ute på Dalarö och jobbade. Jag fick bära en del kan man väl säga.

Blev det ett steg in i vuxenvärlden för dig?
– Ja, absolut. Studenten och det här kostade en del så jag var tvingen att tjäna ihop lite pengar själv också.

På tal om målvakter så hade Djurgårdens juniorlag Eddie Läck, Stefan Ridderwall och Niklas Svedberg samtidigt.
– Och Mark Owuya, skjuter Ahlén in och fortsätter: Det var en väldig uppsättning målvakter. Kanske var det så att Eddie flyttade upp till Leksand för att få en liten större roll.
– Kul med Svedberg. Han var en liten skit då. Visserligen var han lite vinnarskalle redan då, men nu verkar han vara en riktig vinnarskalle som härjar och håller på. Det är kul att se hur folk utvecklas.

SPELADE TV-PUCKEN TVÅ GÅNGER

Mikael Ahlén fick vara med om att vinna TV-pucken två gånger, 2003 och 2004. På totalt 16 matcher under dom båda turneringarna svarade han för tio mål och totalt 15 poäng.
– Vi hade en bra grupp där många av oss spelade tillsammans i Djurgården, ”Peppe”, Greger Hanson, ”Figge” (Robin Figren), Tony Lagerström… Det var jättemånga talangfulla.
– Jag tror inte att vi torskade en match på dom här två åren, men vi kryssade i en match mot Södermanland, vilket var det enda poängtappet.

Dessutom hade forwarden från Salem en ganska stor roll i dom här TV-pucklagen.
– Ja, det hade jag. Det blev en del poäng, har jag för mig. Sedan var det jag och en av ledarna som sa att vi måste lätta upp stämningen lite. Vi höll på och blaja mycket på uppvärmningen. Vi drev en del med folk och jag tror vi alla hade väldigt roligt. Vi bodde i någon barack och det var sista gången jag gjorde det i min karriär.
– Då fattade jag inte, men TV-pucken kan jag idag tycka är rätt stort att vinna. Jag har inte vunnit så jättemycket efter det så det är kul att minnas tillbaka på det jag har vunnit och som jag kan vara stolt över.

Redan säsongen 2003/04 fick Mikael Ahlén dra på sig landslagströjan i U16, men höjdpunkten med juniorlandslaget kom 2006 då han fick vara med i U18-VM. I laget fanns blivande NHL-spelare så som Patrik Berglund, Mikael Backlund, Jhonas Enroth och Mario Kempe.
– Vi spelade i Ängelholm och Halmstad. Det gick dåligt för både laget och mig personligen. Jag, ”Bulan” (Berglund) och Jimmy Jensen var i en andrakedja. Vi skulle producera, men jag gjorde bara en assist på sex matcher. Vi kom sexa så det var ingen höjdarturnering.
– Det är såklart ändå jättehäftigt att ha fått dragit på sig landslagströjan och något jag är stolt över idag. Jag har ändå fått spela ett U18 VM och Ivan Hlinka.

BRÖT BENET

Ahlén spelade i U16 och U18-landslaget, men aldrig i U17.
– Jag bröt benet i februari. Sedan ringde (Mikael) Tisell på sommaren och frågade om jag ville vara med i Ivan Hlinka. Jag kände bara ”fan, vad kul”, men den sommaren körde jag knappt någon fys.

Vad hände då du bröt benet?
– Det var veckan innan slutspelet skulle börja. Vi hade hockeygym och en kompis, Malm heter han, skulle ta tag i mig bakifrån och brottas lite. Jag hade gipsat skridskorna eftersom dom var rätt slut då. I alla fall satte jag mig på foten och då gick skenbenet av och fotleden förflyttades. Jag var tillbaka igen först i augusti.

Du drar på dig väldigt mycket utvisningar i junioråren, varför blev det så?
– Jag tog nästan aldrig utvisningar när jag var mindre och jag var alltid lugn. Sedan var det lite rörigt under åren då jag flyttade till Janne. Jag hade en del aggressioner inom mig och jag tror att det var mycket sådant som kom ut med hockeyn. Det är jättebra att jag har haft hockeyn till det.

Fick du mycket kritik för ditt spel?
– Nej. Det har varit min spelstil och har varit under resten av karriären. Det har inte varit några idiotgrejer eller snack utan en del slagsmål.

Den förra Djurgårdsforwarden noterades i statistiken för sin första match i elitserien säsongen 2006/07.
– Det var mot Linköping. Jag spelade ingenting. Det var på Globen. När jag kom ut på isen var det rökigt så jag höll på att åka in i Linköping eftersom dom kom ut samtidigt. Det är ungefär vad jag kommer ihåg från den matchen.
– Minns jag inte helt fel så var det ”Challe” (Charles Berglund) och ”Säcken” (Hans Särkijärvi) som tränade Djurgården tillsammans den säsongen. Jag minns att jag hade lirat en J20-match bara någon timme innan. Sedan fick jag hoppa direkt in i A-laget. Det var såklart häftigt även om jag bara var på bänken.

ÅKTE ÖVER TILL KANADA

Säsongen därpå lämnar han Sverige för att testa på spel i Medicine Hat Tigers som spelade i WHL.
– Det var många polare som redan var där över och körde. Bland annat var ”Figge” (Robin Figren) där liksom Viktor Sjödin, ”Gibbs”. Jag fick höra mycket och jag tyckte att det verkade vara så häftigt.
– Det var mycket för upplevelsen jag åkte över, men även för att spela på små rinkar och bo i ett annat land. Vi bestämde under säsongen att jag skulle åka över och det var jätte ”hysch, hysch”. Jag tänkte ändå att skulle jag fått ett A-lagskontrakt så hade jag stannat i Djurgården. Jag hade möte med K-G Stoppel, men dom kunde inte erbjuda mig det. Vi hade ”Peppe” Lundh som gick jättebra då och var nästa på tur att flyttas upp.

Mikael Ahlén i Medicine Hat. Arkivbild

Hur var tiden i Kanada?
– Det var svinroligt. Alla i laget bodde i värdfamiljer och jag tror att det bara var två som var från Medicine Hat (Jerrid Sauer och Kevin Undershute). Alla blev jättetajta och vi hängde tillsammans hela tiden.

Ahlén fortsatte även där sin spelstil där och backade aldrig oavsett vad som väntade honom.
– Jag slogs inte så jättemycket i alla fall, men det blev några riktiga fighter. Sådan fighter hade jag inte haft här hemma på samma sätt så jag fick en del stryk, skrattar Mikael Ahlén och fortsätter:
– I en av fighterna fick jag in några bra träffar, men jag fick aldrig ner honom. Min första fight var i min första träningsmatch. Då stötte jag på deras lags fighter. Han frågade ”ska vi gå?” ”Ja, vi kör”. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det bara small i tinningen och jag slog huvudet i isen. Idag hade det konstaterats att det uppenbart var en hjärnskakning, men det var inget snack om det då.
– Dom fick leda mig till båset. Jag spelade inget mer den matchen, men jag tränade dagen efter.

Får man en viss respekt med sig då man ger sig in i dom här fighterna?
– Ja, absolut. Man slåss med knogarna vilket det inte finns någon annan sport i världen du gör det i. Det är ganska tufft.

Hur klarade du dig hockeymässigt?
– Det gick bra, men jag spelade inte så mycket på våren eftersom jag var mycket bänkad. Dom gångerna på våren jag spelade gick det hur bra som helst, men jag vet inte varför jag inte fick spela mer. Dom sa att dom skulle föryngra laget så jag var blev lite frågande varför dom tog dit mig överhuvudtaget, men jag har aldrig varit någon som ger upp i första taget.
– Jag var hemma över jul. Tränaren har sagt till mig i efterhand att dom inte trodde att jag skulle komma tillbaka, men sedan fick jag spela slutspelet. Jag utvecklades nog inte mycket hockeymässigt där mer än att jag fick en del slutspelsrutin.
– Det var mer att jag utvecklades på personliga planet. Exempelvis snackade jag inte speciellt bra engelska då jag åkte över dit, men efter att jag varit där blev den jättebra även om jag kanske tappat lite igen.

TOG EN FIGHT FÖR ENNIS

En som Mikael Ahlén spelade med i Medicine Hat Tigers var NHL-stjärnan Tyler Ennis.
– Han var vansinnigt bra, teknisk och kunde vända på en femöring. Jag är inte förvånad över att han haft en bra karriär efter det även om det varit lite upp och ner i NHL för honom.
– Vi var jättetajta eftersom vi bodde nära varandra och jag åkte med honom till och från hallen varje dag. Tyler är ödmjuk, väldigt rolig och skämtar mycket.
– Vi spelade nog en del i samma kedja på campen, men sedan spelade inte jag så mycket. Kontakten med honom har trappats av, men vi hade mycket kontakt med varandra i början.

Ahlén minns också tillbaka på en väldigt speciell händelse där Tyler Ennis var inblandad.
– Han blev tacklad fult i en match. Då tog jag fighten för honom och hans föräldrar bjöd mig på mat dagen efter (Skratt). Dom var mycket och tittade så vi blev tajta med föräldrar och dom uppskattade det jag gjorde eftersom han var stjärnan i hela serien.

Efter säsongen i Kanada valde Mikael Ahlén att återvända hem till Sverige. Det blev en brokig säsong med spel för både Djurgårdens elitserielag och J20-lag, Visby/Roma och Huddinge.
– Ja, verkligen. Det började med att jag skulle till Norge på try-out i Frisk/Asker. Sune Bergman var tränare där. Vi var fem utländska spelare på try-out och dom får bara ha två. Då får jag reda på att två amerikaner redan har fått kontraktsförslag. Då kände jag ”vad gör jag här överhuvudtaget?”
– Då var det bara att åka hem. Jag tränade lite med Botkyrka eftersom en polare spelade där. Då hade jag tankar på att lägga av, men jag träffade på Tony Zabel. Tony var juniortränare i Djurgården. Han är från Salem och jag hade haft honom som tekniktränare som pojkspelare. Han tyckte att jag skulle komma och träna med dom eftersom det i alla fall skulle vara bättre än Botkyrka.

Tony Zabel. Foto: Ronnie Rönnkvist

Så blev det och tränarduon i A-laget, Tomas Montén och Mikael Johansson, lät honom även få chansen i elitserien.
– Först var jag med och spelade som överårig i J20. Det gjorde jag till mitten av oktober, men jag hade fått vara med A-laget lite på försäsongen och det hade gått jättebra. Bland annat gjorde jag några mål i träningsmatcherna.
– Tony såg att jag var ganska omotiverad att spela i juniorlaget så han försökte hitta något som kunde motivera mig. Då fick jag spela med Visby/Roma när dom var på stockholmsturné. I oktober lyfte Tomas och Micke upp mig i A-laget. Sedan var jag med där till januari då ”fönstret” stängde.
– ”Järlan” (Jan Järlefeldt) var sportchef. Han gav mig ett A-lagskontrakt och sa ”Antingen är du med här på bänken och är beredd på slutspelet eller så blir du utlånad till Huddinge som spelar i allsvenskan”. Jag spelade i Huddinge sista tio matcherna och kvalet, men vi åkte ut den säsongen.

VALDE NYBRO

I stället för att stanna i Stockholm valde Mikael Ahlén Division 1-spel med Nybro.
– Det var ”Toggan” (Torgny Bendelin) som ringde efter säsongen. Det lockade eftersom jag visste hur bra han varit med yngre spelare och deras utveckling. När jag kom dit ställde han ganska höga krav på mig. Jag blev till och med bänkad i någon match. Då blev jag: ”fan, jag spelar i ettan och sitter på bänken”. Matchen efter gjorde jag fyra baljor. ”Toggan” visste verkligen hur han skulle få igång mig.
– Jag fick ta ett stort ansvar där, spela powerplay och vara en ledare i gruppen.

Blev du värvad till Troja säsongen därpå?
– Nybro gick inte upp så ja, jag blev värvad till Troja. Det var Jerry Andersson som hörde av sig. Första säsongen där gick riktigt bra. Jag startade i tredjekedjan. Det gick bra där och till slut spelade jag med ”Matte” (Mattias) Persson och Sami Sandell. Det var en bra kombination. ”Matte” var snabb, Sami var stark med pucken och jag krigade.
– Flera gånger kom jag i tredjevåg, eftersom dom var så snabba, och kunde peta in puckarna. Jag fick vara i slottet och framför mål så det blev en riktig flytsäsong.

Mikael Ahlén i Troja-tröjan Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Du fick stora roller i både Nybro och Troja, vilket måste ha betytt mycket för din utveckling?
– Ja, verkligen. I Nybro var jag bara 20 år men hade ingen bokstav på bröstet. Jag fick ändå ta ett stort ansvar.
– I Troja blev jag lagkapten andra säsongen och var det under två år. Det var Patrik Ross som var tränare där då. Det där har verkligen utvecklat mig.
– Om jag ser tillbaka nu då jag blivit äldre så var jag nog ingen jättebra kapten. Det var mycket att jag gapade, härjade och försökte få igång laget på det sättet. Nu när jag fått lite rutin så är jag medveten om att det oftast inte handlar om att gapa och skrika. Min filosofi nu är att man kan lyfta upp spelare på andra sätt, genom en sansad ton.

Mikael Ahlén visade ofta på planen att han var kapten och det var sällan han sågs vika ner sig.
– Det är där mina starkaste ledaregenskaper har funnits. Jag har alltid försökt leda laget genom att kriga.

Både Nybro och Ljungby är starka hockeyfästen och att få leva med den hockeykultur som finns där har också betytt en hel del för honom.
– Jag trivdes jättebra i både Nybro och Ljungby. Det var väldigt kul i Nybro där vi kunde ha 1500 – 2000 åskådare på matcherna i Division 1. Det gjorde att det blev en bra inramning i dom här små hallarna.
– När jag var och handlade fick jag känna på det här med att det skulle pratas hockey, vilket gav mig lite rutin som jag kunde ta med mig då jag kom till Djurgården. Jag var inte helt oförberedd på att känna press utifrån även om det var lite skillnad.

När hör Djurgården av sig?
– Djurgården åkte ner i allsvenskan och vi mötte dom med Troja. Vi vann tre av fyra matcher mot Djurgården. Jag gjorde dessutom mina bästa matcher då för jag ville verkligen visa att dom gjorde fel.
– Tony Zabel var tränare i Djurgården så då kom han i bilden igen. Jag träffade honom på fiket här i Rönninge av en slump. Vi tog en fika och han sa att han snackat med ”Challe” (Berglund) som var sportchef då. ”Vi har pratat om dig och vill ha dig till Djurgården”.
– ”Challe” hade även sagt under säsongen ”Måste du hålla på att göra livet surt för oss?”. Sedan tog det två, tre veckor efter det att jag träffat Tony på fiket till det att jag skrev på för Djurgården.

DJURGÅRDEN TOG SIG TILLBAKA

Givetvis var det ett stort ögonblick för Mikael Ahlén att få chansen att återvända till Djurgården.
– Under alla år jag tränat sommar-fys i Nybro och Ljungby har jag alltid haft som morot i huvudet att få spela med Djurgården i elitserien, som det hette då. Självklart var jag stolt över att få chansen att komma dit.

Redan under sin första säsong i Djurgården fick han vara med om att klubben tog sig tillbaka till elitserien, men det var ingen enkel resa.
– Det var en väldigt ryckig säsong. Den påminde mycket om det vi hade i Södertälje den här säsongen, men skillnaden var att vi kom ihop oss i Djurgården och gick hela vägen. Egentligen kan man säga att den var exakt som Leksands resa den här säsongen.

Mikael Ahlén under sin enda allsvenska säsong med Djurgården. Foto: Lennart Månsson / BILDBYRÅN

Kompetensen fanns i Djurgården under hela säsongen, men nyckeln till avancemanget var nog att gruppen kom ihop som ett lag menar Ahlén.
– Tony och (Stefan) Nyman hade redan från start med väldigt mycket teambuilding. Så var det också under hela säsongen. Vi hade en jättestark grupp, men spelet klaffade inte helt inledningsvis. Trots det hade vi en spelidé som vi körde under hela säsongen.
– Sedan kom ”Säcken” (Hans Särkijärvi) in efter det att Tony fått kicken. Han ändrade ingenting i spelidén, men han har en väldig rutin och trygghet. Vi vann sista nio matcher och kom trea så vi slapp kvala via fortsättningsgruppen. Då hade vi verkligen vind i seglen, men vi startade inte gruppspelet så bra och låg näst sist efter fem omgångar. Vi hade ändå en så stark grupp och trodde på oss själva.

En av dom första ut på isen efter det stod klart att Djurgården var tillbaka i högsta serien var Nicole Ahlén, alltså Mickes fru.
– Dom var snabbt ute. Hon flyttade först med till Nybro. Då hade hon sista året på gymnasiet kvar. Vi trodde inte att hon skulle få det för sina föräldrar, men hennes pappa, som gillar hockey, sa bara ”ja, men det går väl bra”.
– Vi hade bara min lön som var 15 000 i månaden i Nybro och hon hade studiebidrag. Vi har verkligen fått lära oss att hålla i pengarna.
– Bara det att Nicole flyttade med dit visar på ett engagemang från hennes sida. Hon har varit kärnan i allting.

Mikael Ahlén i firartagen efter SHL-avancemanget. Foto: Johanna Lundberg / BILDBYRÅN

Två barn och du spelar på elitnivå…
– Hockey är inte alltid mentalt jättelätt att spela när man blir bänkad eller är tufft, men hon har alltid lyft upp mig. Hon har varit grym, säger Mikael Ahlén med ett varmt leende.

Hur var klivet in i elitserien?
– Det gick ganska bra. Vi hade en kedja med ”Hank the tank” (Henrik Eriksson), jag och ”Honken” (Michael Holmqvist). Vi spelade ihop även hela säsongen innan då vi gick upp. Vår roll var tydlig. Vi skulle få ner pucken djupt och vara starka.
– ”Honken” var jättestark med pucken och det gick, som sagt var bra. Vi tog oss till play-in, vilket var mer än vad folk hade förväntat sig eftersom vi inte alls var favorittippade. Dessutom var nästan hela kärnan av spelare från säsongen innan kvar.

FICK INTE FÖRLÄNGT MED DJURGÅRDEN

Det blir fem säsonger i Djurgården innan klubben meddelar att han inte får något nytt kontrakt. Tiden i Djurgården ser han tillbaka på med mycket glädje och stolthet.
– Jag har fått så mycket tillbaka. Först, att jag har fått representera laget som jag håller på. Sedan alla upplevelser. Exempelvis trycket som var på Hovet när vi gick upp. Det stödet vi hade i ryggen var helt fantastiskt med tanke på att vi var i allsvenskan.
– Det har verkligen varit helt fantastiskt. Nu idag när jag är på Hovet är det hur många som helst som kommer fram och tackar samtidigt som jag fått så enormt mycket kärlek från fansen… Ahlén tystnar och blir lite rörd.
– Det känns verkligen kul för det är inte alltid som ”brunkare” blir omskrivna i tidningar. Därför är det extra kul med folk som uppskattar det jag gjort.

Det startade alltså även en Facebookgrupp som ett upprop för att du skulle få stanna I Djurgården.
– Ja, det var prat om att jag inte skulle få vara kvar. Det var tre år sedan. Precis innan slutspelet träffade jag Expressen och dom sa ”Vi har hört rykten om att du ska offras nästa år”.
– Det var Stoppel som gjort något uttalande om att vissa spelare inte skulle få vara kvar och på en fråga svarat att jag kunde vara en sådan spelare. Då kände jag: ”Fan, kul att gå in i ett slutspel med den känslan”.
– Då startade den gruppen och det var ganska många med där (drygt 1000). Under en av slutspelsmatcherna skanderade fansen ”Vi vill ha Micke kvar”. Den känslan var fantastisk.

Slutspelet säsongen 2017/18 kom att bli hans sista framträdande i Djurgårdens tröja. Det kom också att bli den bästa hockey han spelat i klubben. På elva matcher svarade han för tre mål och totalt fyra poäng.
– Ja, så var det faktiskt. Det började egentligen säsongen innan. Då spelade jag, Linus (Johansson) och Calle (Ridderwall) ihop och det gick jättebra. Säsongen efter började vi inte så bra och då började det om med att jag fick sitta på bänken. När man är 29 år var det inte det lika kul längre.
– Det var bara att kriga på och sedan hittade vi tre tillbaka till varandra. Vår kedja gjorde sedan ett jättebra slutspel. ”Robban” (Ohlsson) pratade mycket med mig om just att få gruppen trygg. Vi mötte (Emil) Sylvegård som gick på mycket. Jag var på honom hela tiden. Så fort han var framme vid våra spelare var jag på honom. Jag kände att det gav trygghet i vår grupp.

TJAFSADE MED JIMMIE

I semifinalen möttes Djurgården och Skellefteå. Där var det en annan spelare Mikael Ahlén fick hålla ögonen på.
– Där var det mycket tjafs med Jimmie Ericsson. Han kan snacka och sådant sporrar mig och gör så att jag blir en bättre hockeyspelare.

Blev det en stor besvikelse då du inte fick förlängt?
– Jag hade det på känn i och med säsongen fram till januari inte hade varit så bra. Redan under säsongen hade jag planer på att lägga av. Sedan gick slutspelet så pass bra att jag hoppades lite att jag kanske skulle få förlängt ändå.
– Efter säsongen hade jag möte med ”Jocke” (Joakim Eriksson, sportchef). Han ville satsa på lite yngre killar och att det skulle vara svårt att ha en ledarkaraktär, som han sa att jag var, på bänken. Det var bara att köpa.

Trots att Mikael Ahlén valt att avsluta sin karriär blev det ytterligare en säsong. Denna gång återvände han till Hockeyallsvenskan för spel med Södertälje.
– Södertälje hörde av sig ganska direkt. Jag sa att tankarna låg på att lägga av, men dom kunde tänka sig att vänta lite om jag skulle ändra mig.
Bert Robertsson ringde mig från Skellefteå. Jag har alltid haft honom i motståndarlaget och jag har förstått att han är grym att ha som tränare. Han är en som verkligen backar upp sina spelare. Det var sjukt smickrande då han ringde. Jag sa ändå nej till honom för jag ville lägga av.
– Då började den här ångestkänslan komma ”vad skulle jag annars göra?” I och med att slutspelet gick bra hade jag en rolig känsla kring hockeyn. Någon gång i början av juni sa jag till Nicole ”Fan, jag tror att jag vill fortsätta spela”. Hon svarade bara ”Gör det då”. Då blev det SSK. För det första valde jag SSK för att inte flytta ungarna och jag ville inte flytta från familjen.
– Dessutom, när man bor i Salem vet man vilken anrik förening Södertälje är. Då passade det ganska bra. Jag hade möte med Uffe (Lundberg, tränare) och Dennis Bozic och jag fick ett bra intryck av dom.

Mikael Ahlén fick inte förlängt i Djurgården och övervägde att sluta. Men sedan tänkte han om. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur upplevde du säsongen?
– Det var väldigt upp och ner, säger Mikael Ahlén med en suck innan han fortsätter:
– Jag tycker att vi hade en bra kärngrupp och ett bra spel. Sedan var det något som inte klaffade och som jag inte kan sätta fingret på. Vi hade många skador och tog in mycket spelare. Det kan vara en orsak, att vi hade för många spelare i slutändan.

Trivdes du annars i Södertälje?
– Ja, jag trivdes med gruppen och Södertälje är en väldigt proffsig förening. Det var SHL-nivå på allting runtomkring.

Mikael Ahlén hemma vid köksbordet. Foto: Ronnie Rönnkvist

Fanns det någon tvekan om du skulle sluta efter säsongen?
– Nej. Nu fick jag chansen att spela powerplay och 17 minuter per match. I Djurgården spelade jag max tolv minuter, kanske 15 i slutspelet.
– Jag tycker att mitt grundspel, alltså kämpandet, gick bra. Sedan är jag missnöjd med min produktion med tanke på vilken roll jag fick. Jag kände att det inte var så mycket roligare att spela så pass mycket mer. Jag tycker helt enkelt inte att jag levererade som jag skulle göra och det känns som jag är färdig med hockeyn, säger Mikael Ahlén med en del självkritik i rösten.

Vad ska du göra nu?
– Jag har sökt ett jobb där jag nu kommit ganska långt. Det är inom säkerhetsbranschen. Jag ska göra fys och psykologtest för det jobbet under nästa vecka. Det här är också något jag har sneglat på under hela karriären, avslutar Mikael Ahlén.

Den här artikeln handlar om: