Idag ska jag försöka avhandla ett ganska farligt ämne. Jag ska försöka ta mig in i huvudet på Dick Axelsson, utan att ha spenderat överdrivet många timmar på psykologilektioner. Även om jag nu var 2-3 timmar på en sådan på University of Minnesota en gång i tiden.

Det är inte ofta jag säger att jag läst fantastiska artiklar. Men den här med Robert Ohlsson om Dick Axelsson är en sådan.
Hur han förklarar Dick Axelsson. Hur han förklarar sin egen roll. Hur det helt enkelt inte går att göra jättemycket åt hur Dick Axelsson är.

För det har ju varit många som haft sina åsikter om Dick Axelsson som person genom åren. Jag vet inte om det existerade redan innan han blev senior, eller om han lät hållas på ett annat sätt då. Jag har ingen aning. Men sedan han började blev typ 20-21 så har det ofta varit många med åsikter.

Jag har ofta förstått Dick Axelsson. Som när han lämnade Grand Rapids och ”kastade bort sin NHL-karriär”. Det var väldigt många som hade åsikter om Dick Axelsson då. För så där får man ju inte göra.
Jag har för mig att jag skrev om detta redan när det hända och hade förståelse för att det blev som det blev. Det är inte för alla att ”bita ihop” och fortsätta må dåligt.
Att härdas.
Framförallt är det ingen garanti för att lyckas heller. Det är väl en missuppfattning som finns därute. Att man måste bita ihop för att lyckas. Men så enkelt är det ju inte. Långt ifrån alla som biter ihop lyckas. En del försvinner helt. Kommer aldrig tillbaka till rimlig nivå igen. Och alla som lyckas behöver inte bita ihop speciellt mycket.

Men Dick mådde skit. Dick ville inte må skit. Dick åkte hem. Han sket fullständigt i vad folk tyckte om det.
Man skulle kunna säga att Dick är en ”fuck it”-människa, om man vill. Det vore nog den enkla versionen. För det ger intrycket av att han skiter i vilket, det vill säga att han skiter i allt. Inte bryr sig om någonting. Men det stämmer ju inte. Han brydde sig om sin hälsa. Sitt mående.

Många snackar ofta om mognad och omognad när det kommer till Dick Axelsson. Så har det varit i alla år. Som att det bara är att växa upp och bli som ”alla andra”, bara man ger sig den på det.
Människor är olika, och just den typen av Dick Axelsson är tror jag helt ärligt är en typ av person som inte går att ändra på. Precis som Robert Ohlsson säger i intervjun.
Det tror jag eftersom jag tror att jag själv är en liknande typ av person.

Jag har väldigt svårt för när folk säger till mig hur jag ska vara eller vad jag ska göra. Eller vad jag inte får göra.
Den här sortens människor är säkert väldigt svåra att ha att göra med av just den anledningen.
Men för att konkretisera just Dick Axelssons case, så handlar ju allt hela tiden om att man vet vad man får i honom. Man vet att det inte är en ”normal” person. Man vet att omgivningen i viss mån får anpassa sig en smula när man tar in en sådan spelare. Och det gör man för att man vet att uppsidan ändå är så stor att det är värt det.

Sen är det inte så att Dick Axelsson är oföränderliga för den här sakens skull. Även om han är en viss typ av människa, så innebär inte det att man inte förändras som människa. Att man inte kan lära sig att i viss mån handskas med, eller begränsa, de där sakerna som man själv vet om gör en till en tillfälligt lite sämre människa. För man vet ju sina brister. Däremot är man inte speciellt sannolik att lägga ner någon jätteenergi på att korrigera det, utan det får komma som det kommer.

Det är lätt att tänka att ”tänk vad bra Dick varit om han bara varit seriös hela tiden”.
Men det är inte alltid så enkelt. Hade Dick varit seriös hela tiden, så kanske ingen av oss ens hade vetat vem han var. För han kanske aldrig hade slagit igenom.

Jag misstänker att det sitter en och annan och läser den där artikeln jag länkade till och tänker att det är ett jävla daltande med Axelsson. Att det klart som fan att han måste kunna begripa. Klart att han måste kunna förändras. Klart att han måste kunna hantera allt. För annars är han ju dum i huvudet.

I min bok har den sortens människor större problem än vad personer som Dick Axelsson har. Att helt sakna förmågan att förstå att alla människor inte fungerar lika. Att bara kunna applicera sitt eget sätt att vara på alla situationer som uppstår.

Och vad fan… vill Dick Axelsson, eller någon annan spelare, inte prata med media efter en match. Låt det vara så då. Sluta göra så förbannat stor jävla grej av det hela tiden. Gör något på de som vill prata med media istället för att lägga massa fokus på att någon INTE vill prata. Det är inte skitintressant för allmänheten och blir på gränsen till uppvigling om man vet hur folk fungerar med nätet nu för tiden.

Vi har redan sett svenska landslagsspelare i fotboll få ett helvete för att media bestämt sig för att skriva ungefär den här sortens saker.
Det ÄR inte jordens undergång om en spelare inte vill prata om en match efteråt.