5–1 inför ett rött publikhav i Globen.
Djurgårdens maktdemonstration i den andra finalmatchen mot Frölunda är den senaste av alla osannolika insatser laget stått för i slutspelet.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det fortsätter att vara en fascinerande strapats att följa Djurgården i det här slutspelet. Laget som trotsar naturlagarna. En ytlig blick på Djurgården och deras slutspel ger bilden av ett lag som inte inte alls framstår som en SM-finalist.

* Deras spel i numerärt över- och framför allt underläge har underpresterat.

* Tre av deras tre absoluta nyckelspelare – Jacob Josefson, Jakob Lilja och Niclas Bergfors – var fortfarande mållösa inför finalmatch två.

* Lagets mest lysande stjärna har varit en doldis från Visingsö som för bara några år sedan inte ansågs vara tillräckligt bra för Hockeyallsvenskan – och till och med ratades av en norsk klubb under sin väg tillbaka till SHL.

* De lyckades krångla sig till final trots att ha tappat 1–3 i matcher efter 3–14 i baken i de två raka förlustmatcherna mot Färjestad i semifinalen.

* Man har inte bara saknat sin tilltänkta förstacenter loch kapten Andreas Engqvist, man har även tvingats spela utan landslagsmässige Jonathan Davidsson, trotjänaren Henrik Eriksson och duglige komplementspelaren Gustav Possler.

Ja, ni hajar. Jag kan fortsätta ett tag till och till och med använda den där falska liknelsen om ”humlan som inte borde kunna flyga”.

Men det är givetvis inget under att Djurgården befinner sig där de befinner sig.

Genomgående i slutspelet har de varit bättre än sina motståndare i spel fem mot fem. Och det är som bekant det som fäller avgörande över tid. I finalserien har det blivit extra påtagligt då man till stora delar dominerat mot Frölunda i spelformen.

Stockholmarna kontrollerade nästan 60 procent av avsluten i den första finalmatchen i Scandinavium. En match man förlorade på grund av motståndarnas effektiva powerplay. I kväll var dominansen ännu mer påtaglig – och då kom utdelningen.

Någonstans är det Robert Ohlsson och hans tränarstab som ska ha äran för det. Det har inte alltid kuggat i för Djurgården den här säsongen, men det stabila grundspelet och förmågan att spela höghastighetshockey med rätt avvägd aggressivitet har burit dem hela vägen till final med hopp om mer därtill.

Kvällens maktdemonstration inför den rödklädda hemmapubliken i Globen bäddar för en synnerligen intressant fortsättning på den här finalserien. 1–1 i matcher känns smickrande för Frölunda just nu.

*****

Axel Jonsson Fjällbys förvandling från grundserien till slutspelet har en natt-blir-dag-upplevelse. Efter att ha skjutit ett ynka mål på 36 grundseriematcher och sett ut som en spelare helt utan självförtroende är han plötsligt samma vassa hot som under fjolåret.

Det är dels ett bevis för vad lite flyt kan göra för en spelare, hur det kan lyfta när pressen lättar. Dels också ett bevis för att vissa spelare behöver mer tid än andra för att hitta tillbaka till rytmen i SHL efter ett par månader i AHL. Den omställningen är antagligen större än vad man kan föreställa sig. Speciellt om man dessutom har press på sig att ta ”nästa steg”.

*****

Jonsson Fjällbys ungdomskedja med Marcus Davidsson och Emil Bemström var Djurgårdens klart bästa enhet. Deras fart och frenesi rev stora hål i Frölundas försvar och de fick betalt i form av två nya mål.

*****

Jakob Liljas första mål i slutspelet är också något som kan tala för Djurgården i den här serien. Om toppkedjan, som även innefattar Jacob Josefson och Daniel Brodin slutligen kan få i gång sin produktion kan det vara sparkapitalet som leder till SM-guld. Det kom två mål från den formationen i kväll och Lilja, som har trampat vatten hela slutspelet, gjorde sin kanske bästa match på den här sidan årsskiftet.

*****

Vad har hänt med Frölunda?

Inte för att deras insats i den första finalmatchen var speciellt imponerande. Men efter den andra perioden i Scandinavium har man inte kunnat se någonting av den geist och framåtanda som gjorde att göteborgarna avfärdade Malmö och Luleå så lättvindigt.

Roger Rönnberg har lite att fundera på.

När inte ens Joel Lundqvist ser påkopplad ut, då vet man att någonting inte stämmer.

*****

Johan Mattsson har sett överkomlig ut i båda finalmatcherna efter att ha varit prickfri i de två första rundorna. I kväll byttes han ut efter 1–5 och jag får lite samma vibbar som kring Marc-André Fleury i fjolårets Stanley Cup-final.

Fleury bar Vegas Golden Knights till final med ett smått otroligt målvaktsspel. Men i finalserien mot Washington Capitals tappade han några procent i sin prestation. Det var en av anledningarna till att laget inte orkade stå emot de blivande mästarna.

Jag gissar ändå att Roger Rönnberg och Frölunda låter Mattsson stå i match tre på torsdag. Den chansen till revansch har han förtjänat.