Sök
ÖVRIGT

Svensk ishockey största legend – Old School Hockey Sven Tumba

Frågan är om någon betytt lika mycket för ishockeyn i Sverige som Sven Tumba. I veckans Old School Hockey får ni läsa om legenden, som under så många år var en hjälte både i landslaget och i det just nu guldjagande Djurgården.

Djurgården är tillbaka och slåss om SM-gulden. Nu i en högdramatisk finalserie mot Frölunda. Stockholmarna vann sitt första guld redan 1926. Då besegrades Västerås SK i finalen med 7-1. Folke Andersson-Ahrsjö gjorde fem av målen. Erik Lindgren och Valter Söderman, ”Valle” kallad, svarade för ett mål var. Till saken hör att ett skadedrabbat Djurgården kom sist i högsta serien, klass ett, som den hette, men vann alltså ändå SM-guld. Totalt har Djurgården vunnit 16 SM-guld. Det senaste vanns 2001. Fem år efter Djurgårdens första SM-guld föddes Djurgårdens kanske mest profilstarka spelare genom alla tider.

Vår kanske största ishockeyspelare, eller ska vi kalla det ishockeyprofil, genom alla tider föddes i Stockholm 1931, närmare bestämt på gamla allmänna BB. Då kom han att heta Sven Johansson med mellannamnen Olof och Gunnar. Under sin uppväxt kallades han bland annat för ”Essingeskräcken”. För nog var Sven Tumba, givetvis är det honom vi talar om, en ganska energifylld kille redan under sina unga år. Förresten, det ska nog sägas att den där energin egentligen aldrig gick ur Sven under hans levnadsår.

Sven Tumba somnade in under 2011 omgiven av sin familj vid en ålder av 80 år. När vi träffade honom för den här intervjun, som för övrigt är gjord både ”live” och via telefon från hans hem i Florida, kom vi först in på namnbytet från Johansson till Tumba.
– Ja. det var en enkel fråga, skrattade Sven Tumba och fortsatte:
– Det var som så att jag bodde några av mina första år i Vretarna ute i Tumba söder om Stockholm och spelade min första hockey där. Det var på sjön Aspens glans-is även om det var bandy som gällde för mig från början.
– Fast första adressen för mig var Svarvargatan på Kungsholmen. Senare bodde vi även en sväng på Stora Essingen, men då vi flyttade till Viggbyholm norr om Stockholm kom jag att bli killen från Tumba. Alltså föddes mitt smeknamn ”Tumba” som jag idag har tagit som mitt efternamn.

Essingeskräcken
– Jag gick mina första skolår på Essinge folkskola. Redan då blev jag en kändis, fast bara bland grannarna ute på Essingen. Där bodde bland andra Adolf Jahr, ni vet den då väldigt kända skådisen.
– Min bror, Nisse, och jag slogs en hel del och ställde väl till en del rackartyg. Bland annat kunde det gå lite hett till då vi lekte indianer och cowboys. Det var när vi lekte där som några föräldrar inte uppskattade det sätt jag lekte på och då kallade dom mig för Essingeskräcken.

Sven Tumba.

Under din tid i Viggbyholm, var det då organiserad hockey eller var det kvartersgäng som delade upp och lirade?
– Det var kvartsgäng i första hand. Ni vet då var bandy den stora sporten, fast det har aldrig varit något för mig direkt. Vi tog oftast ”grickorna” och åkte på Värtan eller Rönningesjön.
– Jag minns att en av killarna som var med och lirade var hovsångaren Roffe Björling. Han var faktiskt en riktigt lovande målvakt. Den enda klubb som fanns där ute då var IK Vigg, men jag var aldrig med där. Som junior blev det spel i Viggbyholms IF och jag minns att vi mötte dåtidens storlag IK Göta i JDM på Östermalms IP. Vi tog ledningen med 1-0 och jag själv gjorde det målet. Men det var väl allt jag gjorde i den matchen och vi förlorade till slut med 9-1.
– På somrarna strövade jag omkring i skogarna kring Viggbyholm och ringmärkte fåglar faktiskt. Det var mitt verkligt stora intresse sommartid och jag kan nog fortfarande identifiera de flesta arterna av att bara höra deras läten.

Blev det även fotboll i ungdomen, du har trots allt har ett stort silver med Djurgården i fotboll?
– Jo då, fotbollen har nästan hela tiden legat mig lika varmt om hjärtat som ishockeyn. 

Var det aktuellt med någon annan ishockeyklubb än Djurgården då du skulle lämna Viggbyholm?
– Jo då, jag var och tränade med Nikolai som var en hockeyklubb från Gamla Stan. Sedan tränade provtränade jag även med IK Göta, men det var Djurgården som kom att gälla för mig. Mycket var det ungdomsledaren i Djurgården Filip Karlssons förtjänst att det blev Djurgården då han stöttat mig under åren jag åkte omkring på Stadions is och lira hockey.
– När han frågade ”Nenne” (Sven Tumba) om han ville testa på Djurgården så behövdes ingen betänketid. 

Hur togs den sprallige Tumba emot när du klev in i Djurgårdens omklädningsrum första gången?
– Det borde du kanske fråga mina polare från då om (skratt) men jag tycker det ska vara lattjo att lira hockey, och jag tror dom flesta tyckte jag var en kul typ.
– Jag blev bofast i Djurgårdens juniorlag och spelade även i B-laget, men det fattades en del innan jag var aktuell för spel i A-laget. Jag hade en egenskap som jag var ensam om, min åkstil som gjorde att jag kunde ta mig fram snabbare och effektivare än de flesta andra på isen. Jag mer eller mindre sprang på isen och kanske var det någon på högre nivå som lade märke till den detaljen för då jag var nitton år gammal så fick jag chansen i Tre Kronor utan att ha spelat en A-lagsmatch i Djurgården.

Debuten i Tre Kronor skedde säsongen 1950/51 i en dubbellandskamp mot USA representerade av ett korp-betonat gäng kallat Bates. Första matchen spelades på Östermalms IP och Sverige vann med 5-1. När returen skulle spelas dagen efter höll inte isen och man fick flytta in matchen på Stockholms Stadion. Eftersom motståndet var riktigt dåligt valde UK- kommittén att vila några spelare och i stället låta ett par yngre spelare få chansen. En av dom var Sven Tumba.
– Fem mål mot USA som vi senare skulle spela 3-3 mot i VM. Det blev väldigt uppmärksammat för jag vet inte någon som gjort fem mål i sin landslagsdebut varken tidigare eller senare. Jag var bara 19 år då och hade, som sagt var, inte gjort någon match med Djurgårdens A-lag.
– Jag var fruktansvärt nervös och jag skulle spela center mellan Hans ”Stöveln” Öberg och ”Hogge” Nurmela. Jag fick lära mig mycket om ishockey av dessa båda och idag känner jag stolthet att fått lira med så fina killar i landslagsdebuten som dom båda, Arne ”Brand-Johan” Johansson, ”Plutten” Andersson med flera.

Du måste ha setts som en stor talang?
– Många tror att jag var en supertalang som hade det mesta gratis. Det är fel. Visst hade jag säkert en del talang, men jag var framförallt en träningsnarkoman av sällan skådat slag. Jag tittade på andra spelare och såg vad dom hade som inte jag hade. Sedan apade jag efter.
– Efter matcher eller träningar med Djurgården hände det ofta att jag åkte hem till ”Viggan” och körde ytterligare ett träningspass med grabbarna där.

Vad gjorde ert lag i Djurgården så pass bra som ni nu kom att bli?
– Vi var jättestarka under många år och vann SM-guld i ett kör. Djurgården hade redan när jag kom dit ett väldigt bra lag, men jag tillförde nog det här med att springa på skridskorna istället för att åka så vi fick bra fart i spelet.
– Vi hade även mycket bra backar. Ta bara killar som Lasse Björn, Rolle Stoltz, Eddie Wingren, Ove Malmberg med flera. Vilka fantastiskt duktiga backar och fina killar. Det var tack vara att vi hade så bra backar som jag kunde tillåtas att snurra runt uppe i anfallszonen lite som jag ville, haha…

Ove Malmberg:
– Första säsongerna i Djurgården lydde inte Tumba utan han tog pucken och körde på. Då Ed Riegle kom till landslaget och senare då även Arne Strömberg kom till Djurgården pratade dom mycket med Tumba honom om att passa pucken. ”Om du spelar till Roffe Berggren eller Åke Rydberg före blå så kan dom ta in pucken i zonen och spela tillbaka den till dig. Då är du ju oftast fri och kan sätta dit pucken”
– I landslaget spelade Tumba med ”Hogge” Nurmela och Hans ”Stor-Stövlen” Öberg. ”Hogge” var en väldigt stor teoretiker och kunde även ryta ifrån. ”Stöveln” var mer försynt men ett riktigt spelgeni. På landslagslägren kunde man höra ”Hogge” skrika till Tumba ”Nu lyssnar du på ”Stövlen” och spelar som ha säger”.

Arkivbild

Sven, är det sant att Rolle Stoltz tyckte det var bäst att du höll dig utanför egna zonen. För kom du innanför så blev du motståndarnas bästa spelare?
– Ja, det stämmer nog (skratt). Under dom här genombrottsåren fick jag träffa Lasse Björn och Gösta ”Lill-Lulle” Johansson och alla andra djurgårdare som visade hur hockey skulle spelas. Särskilt Lasse Björn kom att betyda enormt mycket för mig under min karriär. Han och ”Stoltzarn” stöttade mig på ett fantastiskt sätt genom alla år. De tillförde dessutom laget en massa härlig humor. Ingenting var för allvarligt utan det var bara att köra på i alla väder. Med den inställningen är det svårt att förlora.

En kul sann berättelse från Roland Stoltz är efter den olycksaliga kvällen då Sven Tumba lyckades med konststycket att göra två självmål. Presskillarna frågade Rolle efter matchen vem han ansåg vara bästa motståndarforwarden.
– Ingen svarade Rolle utan att höja på ögonbrynen.
Pressgubbarna stod på sig och bad honom åtminstone säga ett namn varpå Rolle svarar med sitt vanliga lugn i rösten:
– Jo, visst ja! Tumba förstås, men efter hans två ”sylar” markerade vi honom väldigt noga.

Totalt vann Sven Tumba nio(!!!) SM-guld med sitt Djurgården. Han var också med och vann inte mindre än tre VM-guld, 1953, 1957 och 1962, men det han värdesätter mest från sin tid i Tre Kronor är en helt annan VM-turnering. 
– Egentligen är det vårt silver 1963 på hemmaplan som borde ha varit guld. En massa konstiga nya regler ändrade på förutsättningarna under turneringen så det blev bara silver. Det var en mysko turnering.
– I alla fall slog vi ryssarna i den turneringen, men dom tog ledningen i första perioden genom (Vyacheslav) Starshinov. Han stod ren framför Kjelle Svensson och kunde lägga in pucken i mål. Kjelle blev självklart förbannad och frågade Rolle (Stoltz) vart han hade hållit hus. Då svarade Rolle med sitt sköna långsamma snack ”Jag var nere i hörnet och hälsade på Carl-Axel”. Det fanns nämligen en reklamskylt målad på sargen för Carl Axels herrekipering. Sedan gjorde min goda vän Nisse Nilsson vårt segermål.
– Annars var guldet 1957 något alldeles speciellt då vi vann före ryssarna på deras hemmaplan. Ryssarna hade sitt bästa lag någonsin då men, vi hade också bra lag även om vi blev nedskrivna i pressen innan turneringen. Jag lirade ihop med (Erling) ”Eje” Lindström från Wifsta (Timrå) och (Eilert) ”Garvis” Määttä från Skellefteå. Finalen i Moskva är en klassiker. Vi tog ledningen med 2-0. Ryssarna vände till 4-2 innan vi kämpade oss upp till 4-4. 

Svenskarna hyllades också stort av den ryska publiken efter guldet på deras hemmaplan och Sven Tumba blev omåttligt populär i dåtidens Sovjetunionen.
– Den ryska publiken var fantastisk mot oss. Jag fick nog kyssar över hela kroppen efter matchen. Lasse Björn sjöng ”Helan går” på prispallen och banketten var riktigt häftig med ryssar, tjecker, polacker och så vidare. Det gick helt enkelt att tacka nej när dom ville skåla. Min värsta fylla någonsin… Spelade ingen roll hur ofta man bedjande om ”Nich mehr”, skrattade Sven Tumba.

Lasse Björn
– Ryssarna var tydligen säkra på att vinna guldet eftersom dom inte hade med sig någon skiva med den svenska nationalsången. Jag var lagkapten och när jag stod överst på pallen så vände jag mig om och frågade grabbarna vad jag skulle göra. Då svarade dom – sjung något så hänger vi på. Då såg jag ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) från bruket (Surahammar) stå där och då tänkte jag att han kan nog bara Helan går så den fick det bli.
Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson:
– Det var så här att det var 20 minusgrader ute när vi stod och väntade på nationalsången och det tog en jäkla tid innan något hände. Då vände sig Lasse om och sa ”Ska vi sjunga något gubbar?” Då sa jag ”Ta Helan går” och sedan dess har jag fått höra att det var mitt fel, haha

Sven Tumba:
– Guldet 1953 var lite annorlunda eftersom vi vann efter det att tjeckerna tvingats att avstå från deras final match mot oss då deras president Gottwald hade avlidit.
– När vi vann guldet 1962 i Colorado minns man givetvis skrällen då vi vann över Kanada med 5-3. Kanada pressade stenhårt från början, men ”Klimpen” Häggroth i vårt mål var omutlig. ”Uffe” Sterner gjorde 1-0 och jag gjorde 2-0 i första perioden. I andra perioden uppträdde Galt Terriers, som representerade Kanada, grinigt och då de hade en man utvisad gjorde Nisse Nilsson 3-0 innan Sterner gjorde 4-0. I tredje perioden reducerade Kanada fram till 4-3. Bara minuten efter det sista målet kom två kanadensare helt fria. Puckhållaren sköt lågt i ena hörnet men ”Klimpen” gick ner i spagat och räddade. Pucken studsade ut till den andra kanadensaren som med ett snabbt skott i andra hörnet. Han jublade för mål, men ”Klimpen” fanns där också. Helt fantastiskt.
– När kanadensarna tog ut målvakten med någon minut kvar fick Nisse tag på pucken efter tekning och lägger den berömda pucken som ”gliiider in i mål”.

Lasse Björn, Rolle Stoltz och Sven Tumba.

Nisse Nilsson:
— Tumba hade inte varit bra hemma i Sverige innan VM men kom till slut med för att någon kille var tvungen att lämna återbud på grund av skada. När Tumba väl kom in så gjorde han en mycket stor turnering och kanske var vår bästa spelare.
— Han betydde inte bara mycket för oss andra killar på isen utan även vid sidan om. Tumba var jämt den som peppade laget och klappade oss på axeln.

Många ville hävda att ni båda var arga konkurrenter?
— Inget kan vara mer fel. Vi har alltid varit nära vänner och vi hördes varje sommar när Tumba var hemma i Sverige.

Lennart ”Klimpen” Häggroth:
– Redan från början var Tumba på och peppade mig. Du kommer ta varenda jäkla puck och bli VM:s bästa målvakt. Till slut trodde jag ju på honom och när vi spelade den här klassiska matchen mot Kanada var jag inställd på att han hade rätt.
– I början av matchen mot Kanada fick jag göra en väldigt avgörande räddning då en av deras forwards kom ”sopren” mot mig. Du hinner tänka en hel del som målvakt i dom där lägena. Jag såg att han skulle skjuta 4-5 meter från kassen och kanadensarna sköt gärna is-puckar. Jag slajdade och fick pucken längst ut på skridskon. Efter den räddningen kände jag att nu kan vi inte förlora.

Kanada gör 4-1 på ett mål som inte var mål. Pucken tog i stolpen och ner i sarghörnet. Kanadensarna åkte fram till måldomaren bakom mål och skrek score, score, score…
– Till slut gav måldomaren med sig och tände den röda lampan. 4-2 gjorde dom på ett skott från blå som styrdes på Gert Blomés skridsko. Sedan kom även 4-3. Sista sju-åtta minuterna blev bara en lång kanonad innan Lasse Lundvall vinner en tekning, passar fram pucken till Nisse Nilsson som lägger den i tom kasse. Ni vet målet som Lennart Hyland skrek: ”Den gliiider in i mål”, vilken härlig känsla, berättade ”Klimpen Häggroth. 

Tumba i Boston.

Sven Tumba var även nära ett NHL-kontrakt med Boston Bruins. 
– Jag debuterade med Boston i en träningsmatch mot New York Rangers. Visst var man lite darrig inför matchen. Skulle de slå halvt ihjäl mig eller hur skulle det gå? Vi spelade 1-1 och jag gjorde målet. Efter min andra match skulle jag lira med deras farmarklubb Québec Aces och det var succé. Jag erbjöds ett kontrakt på svindlande 50 000 dollar, men ishockeyn där över passade inte mig eller rättare sagt jag var inte mogen för den sortens ishockey så jag vände hemåt.
– Det var då jag spelade med killarna i Boston ett spratt. Efter en träning var jag först in i omklädningsrummet. Där stod killarnas glas med löständer i och då fick jag för mig att byta ut övergommar mot undergommar o s v. Jäklar vad dom pillade för att få dit tänderna (skratt). Men de kom på vad som hade hänt och jag fick peka ut vems som var vems sen trodde jag nog att Tumba skulle få stryk av alla kanadensare, men istället utbröt ett asgarv”. Det var det mest oförskämda dom varit med om men samtidigt det roligaste, ha ha…

Du gjorde dig känd över att alltid få mycket stryk men du gnällde aldrig, vad hade du för grundfilosofin i botten vad det gäller ditt agerande på planen?
– Jag vet inte om jag hade någon speciell filosofi, men det hjälper inte att gnälla, tvärtom då blir det bara värre. Jag stack ut näbben ibland och jag var lite av en stjärna då så det var bara att tåla leken. 

Många säger att du blev alldeles för splittrad över alla som ryckte i dig under slutet av din aktiva tid. Håller du med om den bilden?
– Jo men så var det. Jag var med i TV (Tumbas hockeyskola), radio (Timmen Tumba med mera), sålde och marknadsförde grejor till höger och vänster så visst blev jag blev splittrad. Det är aldrig bra att ta med sig jobbet in i rinken för då blir man alldeles för splittrad. Så var det för mig vilket fick mig att sluta med hockeyn. 

Hur kom tanken upp på spel i Malmö FF i ishockey?
– Jag skulle ner och spela golf i Malmö och därnere hade dom en längre golfsäsong än hemma i Stockholm. Det var Folke Lindström som kom hemifrån Stockholm som värvade ner mig 1967.
– Det var mycket folk på matcherna men vi fick knappt ihop fullt lag vissa matcher så det blev väl ingen riktig ordning. Men det var kul med golfen det året och jag spelade mycket på Falsterbo då. 

Du var även framgångsrik fotbollsspelare, var det även aktuellt med fotbollsspel i MFF?
– Nä, nä det var aldrig tal om det.  Det var golfen som lockade ner mig dit, inte fotbollen. Det var ju i och för sig en ”lattjo” sport det med.
– Jag minns ganska väl när jag skulle spela fotboll med Djurgården mot Malmö. Deras back Sven Hjertsson, som för övrigt kom att bli en mycket god vän, kom fram innan matchen och viskade vad han skulle göra med mig om jag kom i närheten av honom. Det var inte att kramas i alla fall.
– Nåväl, redan i början av matchen nickskarvade jag en boll förbi Hjertsson och med löd i dojan drog jag in 1-0. Sedan spelade jag fram till 2-0 och en bit in i andra halvlek gjorde jag även trean. Till slut vann vi med 4-3 inför Malmöpublikens buande mot det egna laget. Då kunde jag inte vara tyst utan jag smög förbi Hjertsson och sa ”Du, Jönsson eller vad du nu heter, kul sport det här. Vad sa du att den här sporten hette?” 

Om du får plocka ut ett All Star team med från alla du spelat med, hur skulle det se ut?
– Om jag börjar med kedjan så måste Nisse Nilsson definitivt vara med. Sedan får det bli Uffe Sterner och ”myself”. Backarna är för mig självklara, Rolle Stoltz och Lasse Björn. De var två riktiga klippor både i Djurgården och landslaget.
– I mål blir det värre. Kjelle Svensson, ”Flodan” (Thord Flodqvist), ”Honken” (Leif Holmqvist)… Det får bli ”Klimpen” (Lennart Häggroth) för hans fantastiska match i Colorado 1962 då vi vann guld. 

Den här artikeln handlar om: