Henrik Persson lade av med hockeyn, fick tillbaka suget, och är nu i AIK. Jesper Persson lämnade Modo och drog hem till Fagersta – men är nu tillbaka i HockeyAllsvenskan. Vägarna man kan så sig fram på nu är så många att det inte finns någon anledning att ifrågasätta valen spelarna gör.

En klassiker som vi ofta tenderar att tycka till om är ju när spelare drar över till Nordamerika. ”Han sticker för tidigt! Han skulle må bättre av att utvecklas här hemma!”, är det vi oftast hör. När spelare som Jacob Nilsson eller Joel Kellman får en chans att sticka över muttras det också och om spelaren i fråga. ”Han kommer aldrig slå sig in ändå!”.

Eric Martinsson är också en sån kille som kritiserats för val han gjort. När han gick från Rögle till Växjö, efter ett sensationellt genombrott i Kvalserien, sades det ha gått för snabbt. Men det gick ju helt okej för honom även i SHL. När han drog över till Nordamerika inför förra säsongen och misslyckades där anser vi gärna att han ”vänder hem med svansen mellan benen”. Men ärligt talat borde vi kanske se det tvärtom. Han gav det en chans. Den kanske enda chansen han får att slå sig in i NHL. Han kanske behövde en nytändning i karriären efter några år i samma klubb. Dessutom finns det ekonomiska fördelar, och jag tror personligen man kan mogna som person av att lämna tryggheten i Sverige också – även om det bara rör sig om några månader. Men nu ska vi inte snöa in på just Eric.

I Gävle, där jag bor, används alltid samma argument när en spelare lämnar Sverige för Nordamerika. ”Kolla på Jakob Silfverberg! Han stannade kvar ett år extra och det gick ju ganska bra”. Och så var det förstås. Han vann Guldhjälmen, slog alla tiders målrekord i slutspelet, sköt Brynäs guldmål och fick lyfta LeMat-pokalen som lagkapten. En skaplig utdelning. Men samma argument används aldrig om motsatta fall. Som Elias Lindholm, exempelvis.

Även om Elias, fram till den här säsongen, inte hade fått en NHL-karriär som många av oss hade trott har han ändå varit minst lika framstående som Jakob Silfverberg ”over there”. Men medan Silfverbergs drag att stanna hemma i Sverige nämns som ett genidrag (vilket det ju också var) får vi aldrig höra om genialiteten att Elias Lindholm drog direkt efter draften och lämnade Sverige som 18-åring.

Det är som att det finns en mall som spelare ska följa och när den inte gör det sticker det i folks ögon. Man får känslan att folk utifrån tror att alla hockeyspelare är en och samma person, som fungerar likadant och borde tänka likadant. Så är det förstås inte. För vissa fungerar det bäst att dra över till college och spela hockey där. För andra är det bäst att spela i HockeyAllsvenskan fast man är alldeles för bra (som Carl Söderberg) och sen sticka till Nordamerika när man verkligen, verkligen, verkligen känner sig redo. Och för vissa är det till och med bäst att lägga av med ishockeyn.

Idag värvade AIK Henrik Persson och han slutade alltså spela hockey under några år, började om i Hockeytrean och får nu chansen att spela sig till ett allsvenskt kontrakt. Tänk om han hade spelat hela tiden – då hade han kanske varit i SHL nu. Eller så hade han ledsnat idag i stället – och lagt av som 25-åring. Då hade det varit kört att komma tillbaka igen. Eller hans namne Jesper Persson, som var extremt bra som ung, åkte på ett par skador, inte fick det att lossna i Modo, flyttade hem till Fagersta i Hockeytvåan och där hade lekstuga. Nu är han tillbaka i HockeyAllsvenskan, i Karlskrona. Som en bättre spelare.
– Konstigt nog tycker jag faktiskt det, även om jag spelat i division 2. Jag känner mig mer förberedd både fysiskt och mentalt för vad som komma skall. Dessutom har jag varit uppe och känt lite på det också och lärt mig av mina misstag, så jag ska försöka att inte göra dem igen, sade han i en intervju med mig häromveckan.

Emil Wahlberg gör SHL-debut i höst, som 30-åring. Detta efter en karriär där han spelat i Hockeytrean, hockeytvåan, hockeyettan och HockeyAllsvenskan. För honom hade det kanske inte fungerat lika bra om han hade spelat i Djurgårdens J20-lag som 18-åring och sen försökt jobba sig till en SHL-plats den vägen. Det får vi aldrig veta.

Det är egentligen först när spelarna själva ifrågasätter sina val som det finns anledning för oss att göra det. Som Christopher Bengtsson, som i en intervju med kollega Ronnie Rönnkvist själv säger att han gjorde fel när han valde Rögle. Han var för stressad i sitt beslut och det blev pannkaka av alltihop.

Vägarna idag är så många. Du kan spela i TV-pucken, juniorlandslagen, spela dig upp från juniorleden upp i SHL och sen dra till NHL som 18-åring. Men du kan också jobba extra som jordgubbsplockare på somrarna och bli en SHL-spelare som 25-åring. Och vem vet, kanske kan Henrik Persson eller Jesper Persson bli nästa sensationsspelare i HockeyAllsvenskan. Kanske står dom där med ett SHL-kontrakt om ett år. Kanske kommer Joel Kellman hem ”med svansen mellan benen” men som en bättre spelare och ännu mer mogen människa. Det som kan se ut som ett misslyckande för oss – kanske egentligen är något helt annat för spelaren själv.

Oavsett vilket kommer jag inte ifrågasätta att de resonerade som de gjorde. Det har jag lärt mig.