Marcus Johansson, Charlie Coyle, Joakim Nordström och Sean Kuraly spelar sitt livs hockey.

ST. LOUIS (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är därför Boston Bruins har chansen att vinna den pågående Stanley Cup-finalen – inte tack vare den gudomliga kedja Brad Marchand, Patrice Bergeron och tjeckiske spelevinken David Pastrnak bildar. 

På samma sätt är det inte i första hand affischnamnen St. Louis-fansen ska sätta sitt hopp till, utan sådana som Oskar Sundqvist, Alex Steen och Ivan Barbasjev.

Nä, behåll skjortan på, börja inte skälla om att jag är dumskalle – ännu. 

Inte heller denna tes bygger något Don Cherry-inspirerat resonemang om att talang och kunnande och kreativitet saknar betydelse i stora slutspelsmatcher.

Tvärtom, förstås – om de allra bästa spelarna får utrymme för sina färdigheter när de pressar sig till det allra yttersta är de ovärderliga. Garanter för framgång, snudd på.

Det är bara det där med ”om”. För det mesta blir superstjärnorna nerstängda, bortplockade och neutraliserade – inte sällan av varandra. En Henrik Zetterberg används, för att dra tillbaka klockan till 2008 och 2009, i första hand för att avväpna Sidney Crosby. Och vice versa.

TILLRÄCKLIGT BEGÅVADE BIROLLSINNEHAVARE

De gånger en Patrick Kane, en Jevgenij Malkin eller en Alex Ovetjkin ändå lyckas beror det på motståndarnas bästa checking-specialister i längden inte orkar hålla dem i schack vareviga sekund – och/eller att de samtidigt häver sig upp på en ännu högre, svindlande supernivå. 

Men förvånansvärt många glömmer att det länge, länge fungerat så och häpnar varje vår över att artister som bombat målburarna fulla med puckar under allmänhetens åkning i grundserien inte producerar på samma sätt i skarpt läge.

Well, igen – det ägnas extrem möda och energi åt att göra det omöjligt för dem. De fråntas svängrum, de fråntas tid, de fråntas allt som påminner om komfort.

Det är just därför alla lag med mästerskapsambitioner behöver kvalitativt djup och bredd i truppen – alltså tillräckligt begåvade birollsinnehavare längre ner i hierarkierna.

De får i allmänhet gå upp mot motståndarlagens mindre raffinerade försvarare och måste då överta de traditionella skyttekungarnas roll och göra många av de stora målen. 

LOJALA BLÅSTÄLL

Exakt så har det också sett ut hos de senaste decenniernas Stanley Cup-härskare. Chicago Blackhawks, till exempel, var föredömligt rustade på den fronten under sin senaste  storhetsepok. 2010 gav sådana som Andrew Ladd, John Madden, Dave Bolland och Troy Brouwer samma gedigna eldunderstöd åt Kane & co som brittiska och amerikanska flygvapnet gav åt landstigningstrupperna i under Dagen D. 2013 var Bryan Bickell, Marcus Krüger och Michael Frolik lika lyckade i samma funktion – och 2015 hade även en Antoine Vermette anslutit. Då gånger under samma era när istället LA Kings, den andra supermakten i västra konferensen, vann kunde Anze Kopitar, Dustin Brown och Jeff Carter dela delar av det offensiva ansvaret med exempelvis Dustin Penner, Dwight King och Tanner Pearson – och alla minns väl vilka avgörande insatser lojala blåställen Lars Eller och Devante Smith-Pelly stod för åt Washington ifjol.

Och jodå – samma tendenser upprepas i 2019 års final, den som efter de två inledande matcherna i TD Garden i Boston står 1–1 och fortsätter i Enterprise Center i Stanley Cup-febriga St. Louis natten till söndag.

TARASENKO – ETT UNDANTAG

Den där Bergeron-kedjan i Bruins frontlinjer är antagligen hela hockeyvärldens allra bästa, men vi såg knappt till den alls i de två första finalmatcherna. De tre mål björnarna gjorde fem-mot-fem kom de facto samtliga från fjärdekedjan. 

Självfallet beror inte det på att ”Bergie”, ”Pasta” och ”The Little Ball of Hate” plötsligt blivit dåliga lagom till några av karriärens allra största kvällar (i alla fall inte bara; den sistnämnde var märkligt såsig med pucken i match nummer två….)

Det beror på att Blues har dem i strypkoppel – och istället kliver alltså krigarna Joakim Nordström, Sean Kuraly och Noel Acciari fram och gör det som ska göras. När inte Marcus Johansson i tredjelinan gör det. Han står fortfarande utan poäng i finalen, men har varit fenomenal. Ja, det går definitivt att påstå att både han och Nordström spelar sina livs hockey just nu.

Vad beträffar Blues kompliceras bilden något av att Vladimir Tarasenko, den verklige virtuosen i truppen, i åtminstone några sekvenser per föreställning faktiskt skjuter skarpt. Karln har poäng i åtta matcher i rad, ju. Men även i den ringhörnan får fjärdelinan, bestående av svenska duon Oskar Sundqvist och Alex Steen plus ryssen Ivan Barbasjev, ofta agera främsta offensiv spjutspetsen – och gör det, med förbluffande ackuratess.

Så räkna inte med de största namnen, ni som vill att ert lag ska vinna Stanley Cup. 

Räkna med de suveräna komplementen.

Per Bjurman blogg hos Sportbladet
https://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/

Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast hos Sportbladet
https://podcast.aftonbladet.se/p/nhl-podden-med-bjurman-och-ekeliw/