Sök
Jörgen Pettersson
St. Louis

Sveriges bortglömda NHL-stjärna – Old School Hockey Jörgen Pettersson

St. Louis Blues, som jagar sin första Stanley Cup-titel, är ingen känd svenskklubb. Men det var där en av Sveriges mest anonyma hockeystjärnor någonsin, Jörgen Pettersson, hade lejonparten av sin fina NHL-karriär. I veckans Old School Hockey berättar han om sin omedelbara jättesuccé i Blueströjan – och den otäcka flygolyckan med Frölunda.

Jörgen Pettersson blev den första göteborgare att spela i NHL när han efter SM-finalen med Frölunda 1980 reste över till St Louis. Han satte svenskt rookierekord med 73 poäng på 67 matcher, ett rekord som höll i sig ända till 1994 då Mikael Renberg (82 poäng) slog det. Han spelade sex säsonger i NHL och på 435 matcher svarade han för 174 mål och 366 poäng. Ett poängsnitt per match på 0.84 vilket placerar honom bland dom riktigt stora svenskarna i NHL.

Resan genom Jörgen Petterssons karriär börjar i Demonerna, en klubb från Hisingen i Göteborg.
– Jag spelade aldrig någon match med Demonerna, men det var klubben i Biskopsgården där jag växte upp. När jag började åka skridskor vid fem eller sex års ålder höll man till på gården hemma. Jag fick vara med min bror, som är sju år äldre, och spela vilket inte var fel. Det där höll man på med från morgon till kväll och var på is sex, sju timmar per dag.
– Egentligen började jag inte spela i ett lag förrän jag kom till Frölunda. Man hade en hockeyskola på Hisingen där Sven-Erik Thorén var ledare. Sedan var det ett läger i Frölundaborg där det var killar från olika delar av Göteborg – Kortedala, Frölunda, Hisingen och så vidare – med för att ta ut dom bästa.
– När jag kom dit, det här var en lördag, var det Frölunda som skulle träna. På så sätt kom jag med i Frölundas pojklag. Då var jag tolv år och jag minns att veckan efter fick jag spela i GP-pucken och sedan var det igång.

En av Jörgen Petterssons lagkamrater redan från början var Magnus Olsson som skulle spela närmare tio säsonger med Västra Frölunda i elitserien.
– Magnus Olsson och jag är årsbarn och han var med hela tiden. Han är från Frölunda och hans pappa, Bert Olsson, var en stor ledare i Frölunda. På det viset hade jag en väldig tur att jag spelade med Magnus eftersom hans pappa fixade och donade så det var a la carte.
– Han fixade så vi kunde träna efter A-laget. Jag kunde ta spårvagnen eller bussen från Hisingen för att träna en halvtimme eller fyrtio minuter efter dom.

DÅ KOM GENOMBROTTET

Fanns Arne ”Muffen” Eriksson också bland ledarna i Frölunda som kom att betyda mycket för din karriär?
– ”Muffen” tränade A-laget något år. Det kan ha varit 1969/70. Sedan tränade han oss i juniorlaget ett år, men ”Muffen” hade jag inte så mycket kontakt med.
– När jag växte upp som spelare i Frölundas pojklag hade vi en ledare som hette Jan ”Tarasov” Edberg. Det var han som tränade oss hela tiden.

Hur minns du i dag tillbaka på A-lagsdebuten i Västra Frölunda?
– Det var under Jack Bowness sista år i Frölunda. Jag var 16 år då och fick chansen att vara med och träna. Då mötte vi Winnipeg Jets och London Lions i träningsmatcher på Scandinavium. Då fick jag vara med och spela dom matcherna, men jag gjorde aldrig några seriematcher det året.
– Året efter när (Lars-Eric) Lundwall kom in som tränare fick jag A-lagskontrakt och det var också min första säsong.

Säsongen 1974/75 svarar Pettersson för 19 mål på 29 matcher och det var också under den här säsongen som han fick lite av ett nationellt genombrott.
– Det var inte så många matcher på den här tiden och första året spelade jag inte speciellt mycket. Jag kommer ihåg att efter halva säsongen fick jag spela med Willy Lindström och Mats Lindh i stället för Leif ”Blixten” Henriksson. Jag hade väl rätt så stor tur eftersom det var landslagskillar bägge två och båda blev också proffs i Winnipeg året efter.

BERÄTTAR OM FLYGOLYCKAN

Samma säsong, 1974/75, är sju av Jörgen Petterssons lagkamrater, Lars-Erik Esbjörs, Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henric Hedlund, Leif Henriksson, Krister Sterner och Christer Ståhl, med i en flygolycka på väg till en bortamatch mot Brynäs. Piloten Reijo Junno tvingas att kraschlanda planet strax före inflygningen till Sandviken-Gävle Flygplats efter att bränslesystemet hade gjort tändstiften sura. Junno lyckades ta ner planets fart till absolut minimum och även om träden föll som plockepinn så klarade samtliga ombord livet.
– Vi hade chartrat plan då vi skulle spela mot Brynäs. När vi kom upp till Torslanda, som då var flygplatsen i Göteborg, stod det tre små Cessnaplan där som tog åtta, nio man. Magnus (Olsson) skulle hoppa in i det planet som störtade, men det var några äldre gubbar i det planet som ville spela kort och som sa: ”Inga jävla juniorer i det här planet”. Han hade sannolikt annars ha fått suttit framme vid piloten. Hade han gjort det hade inte Magnus funnits i dag eftersom det var där den största smällen tog.
– Jag tror att vi startade som andra plan och kom upp först till Gävle. Sedan fick vi höra att ett plan hade störtat nära flygplatsen. Det var ju skog där och vi trodde inte någon kunnat klara det. Som tur var hade det gått bra och alla klarade sig, men jag minns att det var en väldigt jobbig väntan.
– Det blev ingen match givetvis. ”Om ni vill åka med planen hem så går det i kväll. Annars får ni åka tåg hem imorgon bitti”, sa man till oss i laget. Jag, Kjell Rune Milton och Magnus flög hem med det plan vi åkte upp med. Dom andra åkte tåg hem dagen efter.

Samma år spelade Jörgen Pettersson Junior-EM i Grenoble i en kedja tillsammans med Kent Nilsson och Hans Edlund. Sverige slutade trea.
– Jajamän, det stämmer. Jag kommer ihåg att det var en genomskinlig sarg där, men inte så mycket hockeymässigt. Kari Eloranta var med för Finland och han var stjärna redan då.

Du spelade även JVM samma år.
– I Winnipeg. Det var roligt och det var nog första gången jag var i Kanada. Vi spelade en match i Fargo, USA. Det var fantastiskt att få komma dit och jag minns när vi landade i New York såg vi Inge Hammarström på tv. Han hade gjort tre mål en match den dagen.

Sverige slutar trea i JVM-turneringen i Kanada och året efter när turneringen spelades i Finland slutar svenskarna femma.

SM-FINAL

Arkivbild.

Säsongen 1979/80 tar sig Västra Frölunda till SM-final. I semifinalen hade man slagit ut Björklöven med 2-1 i matcher och i final väntade Brynäs. I den avgörande finalen ledde Västra Frölunda med 1-0, men Brynäs vänder och vinner med 2-1.
– Vi gör även 2-0. ”Bros” (Anders Broström) spelar fram Ove Karlsson, men då blåser domaren (Lars Henriksson, Ljungby) av för någonting och dömde bort det målet. Helt fel. Hade det blivit 2-0 där hade vi vunnit. Jag tycker att vi var bättre än Brynäs och vi kunde ha avgjort redan där uppe i Gävle efter att Peter Gustavsson kommit fri och kunde avgöra i sudden.
– Det är små marginaler. ”Esa” (Lars-Erik Esbjörs) passade fel till Stig Salming som gjorde 2-1´vilket blev slutresultatet.

Jörgen Pettersson ser ändå tillbaka på säsongen med ett leende på läpparna.
– Hela den säsongen var fantastisk. Jag kommer ihåg att jag bytte skridskor den säsongen. Tidigare och fram till jul den säsongen hade jag alltid haft vanliga CCM eller Bauer. Ove Karlsson, Christer Kellgren och Göran Nilsson hade nya plastskridskor det året. Dom tjatade på mig att jag också skulle ha det och till slut testade jag väl och då öppnades det en helt ny värld, skrattar han.
– Det var så jäkla roligt och lätt att åka skridskor och jag tyckte att jag fick en helt annan fart. Sedan hade jag dom i alla år. Det var bara några år sedan som det sista paret gick sönder.
– Vi spelade en oldtimers-turnering och vi hade en match i Scandinavium. Börje Salming var med, Calle Johansson, ”Masken” (Anders Carlsson) med flera. Vi hade ett jäkla lag. När vi sitter i omklädningsrummet ser ”Masken” mina skridskor som har silvertejp runt om: ”Dom kan du inte ha Jörgen för helvete. Du kan inte spela i sådana skridskor”. Det var inga problem och jag satte väl fyra. ”Masken” var ganska tyst efteråt, skrattar Jörgen Pettersson.

DEBUTERADE I TRE KRONOR

Samma säsong debuterar Jörgen Pettersson i Tre Kronor i en turnering som spelades i Prag och gick under namnet Rude Pravo. Sverige möter Tjeckoslovakien och förlorar med 3-0. I samma kedja som Jörgen Pettersson spelade Tommy Själin och Ulf ”Nubben” Norberg.
– Det var kul att komma in i den här stora hallen i Prag. Jag fick alltid spela högerforward i landslaget, men jag hade aldrig spelat på den positionen i hela mitt liv. Så det var lite ovant och kände att jag inte kunde göra mitt bästa.

Fanns du med i snacket kring OS i Lake Placid 1980?
– Vi låg tvåa i elitserien och jag hade varit med och spelat varje landskamp innan OS. Tommy Sandlin var förbundskapten, men även tränare för Modo som låg sjua. Frölunda fick inte med någon spelare till OS medan Modo hade fem gubbar med. Då var jag jävligt besviken.
– Det var någon journalist som frågade Sandlin om varför inte Jörgen kom med. Sandlin brukade köra trettio övningar varje träning och tyckte att han fick ett bättre flow om han hade gubbar som kände till träningarna.

När kom du i kontakt med St. Louis Blues första gången?
– Dom ringde och frågade om vi skulle käka frukost på Park någon morgon. Man frågade om jag var intresserad och på den vägen var det. Jag var intresserad och det gick rätt fort där egentligen efter det.
– Ulf Jansson, som var sportchef på GT på den tiden, kände Emelie Francis som var general manager i St. Louis då. Dom hade tidigare jobbat ihop i New York Rangers. Han hade antagligen rekommenderat mig för Francis.

VAR IFRÅGASATT

Var du svår att övertala?
– Svårövertalad vad jag väl inte, men jag hade i princip aldrig sett en NHL-match. Alla sa, med tanke på min spelstil, att det inte kommer att gå bra.
– Det var tufft på den tiden och jag hade aldrig fajtats i hela mitt liv. Det var inte min grej. Frölunda erbjöd mig en bra slant. På den tiden tjänade man 5 000 kronor i Frölunda vilket i princip var som en arbetarlön. I St. Louis skulle jag få 70 000 dollar och 30 000 dollar i signing bonus. Då stod dollarn visserligen i 4,40 men det var ändå mycket pengar på en här tiden.
– Då tog man över mig och min tjej Karin på sommaren så vi fick bekanta oss med staden och hela den biten. Att det sedan gick bra också där borta gjorde allt mycket lättare.

Jörgen Pettersson.

I St. Louis omklädningsrum första säsongen fick han lära känna storspelare som Bernie Federko, Wayne Babych, Brian Sutter och Mike Liut.
– Jag visste inte vilka det var. Jag hade inte en aning om vad någon hette. Vi var på träningsläger i Port Huron nära Detroit. Jag var bra tränad och tyckte att det var väldigt lätt. Det var åttio gubbar där och första veckan spelade vi matcher morgon och eftermiddag. Då vann jag skytteligan och Joe Mullen var tvåa. Han var jätteduktig men blev nedskickad i farmarlaget eftersom man tyckte att han var för liten. Idag är han med i Hal of Fame. Visst var det lite fighter, men jag tyckte inte att det var något speciellt tuff på träningslägret.
– Sedan började matcherna och vi mötte Detroit i Windsor. En liten hall på andra sidan floden i Detroit. Dom var ju stora som hur och när jag kom ut till uppvärmningen sa Brian Sutter till mig att är det någon som ska testa dig eftersom du är rookie släng inte handskarna utan nita till honom direkt. Då tänkte jag ”var fan har jag hamnat?”

DEBUTEN GLÖMMER JAG ALDRIG”

Hur minns du själva NHL-debuten?
– Den glömmer jag aldrig. Det hade gått jättebra på träningslägret, men när vi sedan kom hem och skulle möta Hartford i premiären fick jag inte byta om. Jag fick inte spela i andra matchen heller, men sedan skulle vi åka ut på en roadtrip till New York för att möta Islanders och Rangers.
– Jag skulle få spela andra matchen på roadtrippen och fick alltså inte spela mot Islanders. Dagen efter skulle vi möta Rangers och då sa coachen till mig att jag skulle få spela den matchen. Bara det här att få gå från Waldorf Astoria där vi bodde till Madison Square Garden för att värma upp var kul bara det. I första bytet får jag pucken sätter den i krysset till 1-0 och vi vinner med 2-1. Blues hade inte vunnit där på tretton år innan.
– Sedan spelade jag i fjärdekedjan länge. Jag kom ihåg att vi spelade i Boston och mina föräldrar hade kommit över och kunde se matchen på tv. Det var första matchen jag spelade i tredjekedjan med Blake Dunlop och Wayne Babych. Vi vann med 5-2 borta i den lilla rinken och jag gjorde två mål.
– Det var ju så att jag var fjärdecenter, men varje gång jag hoppade in gjorde jag mål och jag gjorde 37 mål på 67 matcher under min första säsong. Det slutade med att efter säsongen var vi den tredje bästa kedjan i hela NHL, jag, Wayne och Blake.

Vad är ditt starkaste minne från dina fem säsonger i St. Louis?
– Slutspelet mot Detroit, 1983/84. Man möts ju två gånger hemma och sedan åker man bort och spelar två matcher. Vi vann en match hemma och när vi kommer till Detroit vinner vi första i sudden. Där passade jag fram till det avgörande målet. I den fjärde matchen vinner vi med 3-2 och jag gör alla tre målen. Det var trevligt.

TVINGADES BYTA KLUBB

Inför säsongen 1985/86 säljs Jörgen Pettersson först till Hartford och efter 23 matcher där vidare till Washington.
– Jag hade varit fem år i St. Louis. Grejen var att jag hade gjort 37 mål första säsongen, 38 mål andra, 35 tredje och sedan 28 och 23 fjärde och femte. Hade det gått åt andra hållet hade jag säkert blivit kvar där.
– Då var jag 30 år och motivationen var inte densamma och då kändes det rätt att komma till ett nytt ställe. Uffe Samuelsson var där i Hartford då och Emelie Francis som tog över mig till St. Louis var general manager där. När jag kom dit fick jag problem med ljumskarna och låg mest på massagebordet under träningslägret så jag fick ingen riktigt bra start. Jag var inte så bra tränad heller eftersom jag hade slarvat med sommarträningen och hela den biten. Jag var helt enkelt inte bra.
– Efter halva säsongen blev jag trejdad till Washington. Då var Bengt-Åke Gustafsson och Peter Andersson där vilket var kul. Jag lyckades inte bra där heller och efter den säsongen åkte jag hem.

Varför valde du att åka hem?
– Dom köpte ut mig, men jag ville åka hem också. Man frågade om jag ville åka ner i farmarlaget, men det ville jag inte. Jag kände mig färdig med NHL.

Ny klubbadress i Sverige blev Västra Frölunda som då låg i gamla division 1.
– För mig var det givet med Frölunda. Anders Kallur var tränare i Italien på den tiden och jag hade chansen att åka dit, men då ville jag hem istället.
– När jag kom hem var det ett stort intresse och man trodde att jag i princip skulle komma hem och rädda Frölunda. Så dålig som jag var första året där var pinsamt. Jag hade inte tränat eller spelat mycket året innan eftersom jag mest var skadad. Det tog ett år att bygga upp mig och jag skämdes verkligen, det var inte kul att höra burop och grejer i Scandinavium när man spelade.
– Sedan fick vi Conny Evensson och jag sa till honom att jag inte visste om jag skulle fortsätta. ”Nu kör vi”, säger han bara och jag har mycket att tacka honom för. Han är den bästa tränare som jag har haft. Conny är inte världens bästa tränare på is, men på det sätt som han snackar i omklädningsrummet och kan motivera grabbarna och hela den biten är han i världsklass.

KOM TILLBAKA TILL ELITSERIEN

Conny Evensson är också den tränare som tillsammans med bland andra Jörgen Pettersson tar tillbaka Västra Frölunda till elitserien säsongen 1988/89.
– Då var jag tillbaka och det kändes riktigt bra när vi gick upp. Sedan blev jag skadad näst sista matchen i kvalserien när vi mötte Björklöven och kunde inte vara med Malmö.
– Det var kul och jag minns väl hur man fick tårar i ögonen när vi gick upp och intresset var grymt i stan. Vi hade 11 000 på matcherna som vi spelade inne i Frölundaborg.

Det blev bara en säsong i elitserien för Jörgen Pettersson innan han varvade ner med spel i Hanhals.
– Jag var 34 år vilket ansågs vara rätt gammalt på den tiden. Det var så här att jag skulle spela en säsong till där. Då pratade jag med ordföranden, ”Hasse Bula” (Andersson). Han ringde mig på kvällen och frågade om vi skulle köra. ”Jag vill ha 27 000 i månaden”, svarade jag. Då säger han att jag ringer upp dig om 20 minuter för vi sitter här med styrelsen. Det var okej bara jag får ett besked, ja eller nej.
– Men han ringer inte och det går två veckor. Då träffade jag ”Bula” och frågar vad som hände eftersom du aldrig ringde? ”Vi bestämde oss för att ta Micke Andersson i stället”. Det var ju hyggligt och det där gillade jag inte riktigt.

Tre Kronor reser med ett mycket fint lag till Canada Cup 1981 under förbundskaptenen Anders ”Ankan” Parmströms ledning. I truppen fanns förutom Jörgen Pettersson bland andra Börje Salming, Pelle Lindbergh, Kenta Nilsson, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Thomas Gradin, Tomas Jonsson med flera. Turneringen slutar med att Tre Kronor inte tar sig till semifinal utan hamnar på en femteplats.
– Det var en rolig tid med alla dom här stjärnorna och fantastiskt roligt att få vara med där. Men jag vet inte varför det blev som det blev i turneringen. Det är en väldigt liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi gjorde en bra match mot Kanada där vi förlorade med uddamålet och även en bra match mot ryssarna. Finland slog vi, men sedan var det matchen mot tjeckerna. Hade vi vunnit den hade allt varit frid och fröjd. Vi spelade den i Ottawa och fick styrk stort (7-1). Vinst där och vi hade kunnat vinna hela turneringen.

SPELADE ETT VM

Du spelade ett VM, 1983 i Västtyskland.
Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson var med. Vi kom väl fyra, men det är kul att fått gjort ett VM
– Pelle Lindbergh var ju också med och han var en underbar gubbe. Matchen efter att han kört ihjäl sig mötte vi Philadelphia. När vi var iväg och träna i deras träningsanläggning visade dom var olyckan hade skett. Han måste haft en fruktansvärd fart eftersom det inte var någon skarp kurva på något sätt. Det var hemskt.

Tackade du nej till spel i VM vid något tillfälle?
– Man var rätt trött efter säsongerna där borta så VM var inte det första man direkt tänkte på. Men tackade nej gjorde jag aldrig.

Jörgen Pettersson har idag hunnit bli 62 år och fyller 63 om en dryg månad.

Den här artikeln handlar om: