Natten mot torsdag får vi chansen att uppleva en sjunde och avgörande Stanley Cup-final för 17:e gången i NHL:s historia. Det kommer att bli en alldeles hisnande upplevelse. I allra bästa fall med en odödlig övertidshjälte som avgör hela rasket. 

2011 var senaste gången det spelades en Game 7 i en Stanley Cup-final. Passande nog stod Boston Bruins på isen då och levererade ett välplacerade knock på Vancouver Canucks – i Vancouver. En match man som svensk mest minns för att det var där Sedinarnas stora möjlighet att bli mästare försvann i ett moln av besvikelse. Och för att allt utmynnade i ett upplopp modell större i centrala Vancouver efteråt.

Inga glada minnen direkt.

Låt oss därför hoppas att det blir ett mer värdigt slut på onsdagens Game 7 i TD Garden. Och framför allt en riktigt spännande upplösning. Det optimala vore givetvis att det blir en förlängning som avgör – och att någon får kliva fram och bli odödlig hjälte.

Precis som Tony Leswick blev för 65 år sedan.

Leswick är faktiskt den senaste NHL-spelaren att göra ”en Simon Önerud” i NHL, ett övertidsmål i Game 7 av en Stanley Cup-final. När Detroit Red Wings lyckades sätta Montréal Canadiens på plats i finalen 1954 sköt han det förlösande målet som gav dem sina sjätte Stanley Cup-vinst.

Det är blott andra gången sedan NHL införde sju matcher långa finalserier som en final avgörs på det sättet. 1950 slog Red Wings New York Rangers med 4–3 i matcher efter att Pete Babando skjutit segermålet i andra övertidsperioden i den avgörande matchen.

Men även bortsett från allt överdrivet önsketänkande är Game 7 en drömmatch i sig. En match där allt ställs på sin spets och där varje ingripande kan bli avgörande åt ena eller andra hållet.

Det kittlar som fan!

*****

5–1 är övertygande siffror. Men jag är inte lika övertygad om att Boston Bruins befunnit sig i den här situationen om det inte vore för Tuukka Rask.

Finländaren har varit slutspelets bästa spelare – alla kategorier – och till och med spelat storartad hockey i de matcher som Bruins har förlorat i den här finalserien. I dag fick han dessutom lite support i form av mål från sina utespelare, vilket han inte varit bortskämd med sedan tidigare.

Men innan Bruins exploderade och sköt fyra mål i tredje perioden av match sex var det Rask som gav dem självförtroendet de behövde för att löpa linan ut. Blues hade en hel del powerplay tidigt i matchen och chanser att göra mål därefter. Men Rask stoppade allt. Ja, han gjorde ju till och med vad som föreföll vara en otrolig räddning när Blues slutligen spräckte nollan via Ryan O’Reilly i tredje perioden.

Ryan O’Reilly scores his fourth goal of the Stanley Cup Final, but the Bruins (-105) lead 3-1…#StanleyCup #SportsBetting pic.twitter.com/aXVouz0K9P

— SBR Sports Picks (@SBRSportsPicks) June 10, 2019

*****

Det som sticker ut med Rask är framför allt hur lugn och metodisk han är i allt han gör. Det är en stark kontrast till hur det kunde se ut i unga dagar, då han inte sällan tappade humöret och ställde till med scener som krävde en skämskudde eller tre för att kunna absorbera. YouTube är fyllt av videobevis på det.

Som 32-åring har han hittat balans i sig själv och i sitt spel. Det bidrar till att göra honom till en av världens bästa målvakter just nu.

*****

Ryan O’Reilly förresten…
Vilken mardröm den första perioden blev för hans del.
Först hade han chansen att bli första målskytt i matchen – för tredje finalen i rad. Han skaffade sig själv ett friläge i numerärt underläge, men fick inte blad på pucken. Det fick han däremot några ögonblick senare när han flippade ut en puck över sargen och tvingade Blues att spela tre mot fem.

Efter det dröjde det inte länge innan Bruins hade tagit ledningen med 1–0. 

*****

Det var Brad Marchand som gjorde det målet.
Han har som bekant haft en okaraktäristiskt tyst serie – både sett till produktion och upptåg.

I finalmatch sex blev det ändring på det.

1–0-målet satt där det skulle. Och det gjorde också den Marchand-karaktäristiskt fula bentacklingen på Alex Pietrangelo i andra perioden. Till skillnad från Tyler Bozak i förra matchen kom inte Marchand undan med sin regelöverträdelse och fick snällt sätta sig på botbänken. 

Med Marchand är gränsen mellan himmel och helvete hårfin. Men jag tror faktiskt att Bruins föredrar den mer kaosartade Marchand framför den som åkt omkring och varit anonym i merparten av finalmatcherna.

*****

Efter domarhaveriet i finalmatch fem var det glädjande att se att domarna skötte sig riktigt bra i natt. Chris Rooney och Gord Dwyer – icke att förväxla med den tidigare Örebrospelaren – höll ihop matchen bra även när det blev dålig stämning på isen sent i tredje perioden.

Äras dem som äras bör.

*****

Om Tuukka Rask klarat av att hålla sig lugn har Jordan Binnington visat prov på motsatsen. Oftast har St. Louis Blues-keepern kommit undan med sina ibland inte så subtila utfall, men i natt vette katten. Han fick några oturliga studsar emot sig – inte minst Brandon Carlos knucklepuck till matchvinnande mål – men det kändes inte som han hade riktigt rätt fokus alla gånger.

Precis som i fallet med Marchand kan man emellanåt inbilla sig att Binnington blir bättre av att vara i ansiktet på motståndarna. Den stora skillnaden är givetvis att han är målvakt och på så vis har ett större behov av att kunna hålla band på sitt temperament.

Han kommer under alla omständigheter att vara tvungen att göra en bättre insats i finalmatch sju. Speciellt som han har slutspelets bästa spelare på andra sidan isen.

***** 

Vem fan är Karson Kuhlman?
Och varför i hela fridens namn har han inte funnits i Bostons laguppställning sedan 30 april!?

Ungefär så reagerade jag på rookiens inhopp i natt.

Den odraftade 23-åringen, sajnad av Bruins som free agent i april i fjol, fick kliva in i laguppställningen i finalmatch sex. Detta efter att coachen Bruce Cassidy valt att återgå till sex backar och tolv forwards då Zdeno Chára klarat testat med sin brutna käke.

Cassidy hade kunnat fega och stoppa in den allt mer ineffektiva David Backes i den lika ineffektiva andralinan med David Krejci och Jake DeBrusk. I stället satte han in speedkulan Kuhlman och fick betalt. Han injicerade efterlängtad liv och rörelse i den där formationen.

Nu var de inne på två mål framåt och Kuhlman fick kröna sin första Stanley Cup-final med att bli målskytt. Det råder ingen tvekan om att han kommer att finnas på isen i nästa match också.

*****

I Boston var det någon som slängde in en snusdosa på isen när det hettade till i finalmatch fem. I St. Louis svarade någon med att hiva in en långburk Bud på isen när det rann i väg i tredje perioden.

”What a waste!” utbrast CBC/Sportsnets kommentator Jim Hughson när burken zoomades in på isen.

Nu är jag inget fan av det där mineralvattnet i de där burkarna, men med tanke på vilka hutlösa priser de har på öl i NHL-arenorna finns det anledning att ta sig för ansiktet över de spillda dropparna.

Jag blir inte förvånad om hen som kastade hade pröjsat 150 spänn för den där burken.

*****

Apropå alkohol…
Visste hade Brett Hull haft något starkare i strupen än Budweiser innan nattens match?

https://twitter.com/Sportsnet/status/1137880711803936768

*****

Vem vinner Game 7?
Med tanke på hur katastrofalt dåligt jag har tippat i det här slutspelet är det egentligen ingen idé att jag försöker mig på någon längre utläggning. Jag nöjer mig med att att konstatera att jag tror att laget med bäst målvakt drar det längsta strået.

Boston Bruins borde ligga bäst till – så grattis St. Louis Blues!