Sök
St. Louis
BJURMAN: De låste in oss i arenan för att det var ”för farligt”

När de natten till torsdag släpper pucken i den allra sista matchen hockeysäsongen 2018-2019 vet jag exakt hur det kommer kännas uppe på pressläktaren i ångande TD Garden.

BOSTON (HOCKEYSVERIGE.SE)
Hjärtat kommer dunka i bröstkorgen, ansiktet hetta, andetagen bli tunga och solar plexus dra ihop sig i något som nästan liknar kramp.

Och då bryr jag mig egentligen inte alls om om utgången. Mina sympatier är jämt fördelade mellan Boston och St. Louis. Det vore otroligt roligt om Marcus Johansson fick vinna ett år efter de gamla Washington-kompisarnas triumf, den han så snopet gick miste om på grund av trejden till New Jersey sommaren innan – men lika fantastiskt är det om Alex Steen efter alla år äntligen förverkligar hela familjens Stanley Cup-dröm.

Men det är ju Game 7.

I Stanley Cup-finalen.

Då blir reaktionen direkt våldsam och fysisk – även för en neutral åskådare.

Det vet jag av erfarenhet, för även om det ultimata avgörandet är exceptionellt sällsynt har jag sett två finaler under mina år i Nordamerika avgöras på just det här infernaliska sättet.

2009 förlorade Detroit Red Wings den slutgiltiga duellen mot Pittsburgh Penguins i rustika gamla Joe Louis Arena med 2–1 och två år senare, 2011, blev Vancouver Canucks tillplattade med 4–0 av Boston Bruins i Rogers Arena. 

Det är ju länge sedan nu, men båda de kvällarna skjuter fortfarande upp som två obelisker, badande i spotlight-ljus, ur minnets pelarsal. 

HÖLL PÅ ATT RIVA STAN I FÖRTVIVLAN

Blundar jag kan jag fortfarande förnimma hur luften i The Joe liksom tjocknade inför nedsläpp, hur strålkastarna fick isen att blänka med en helt ny och magisk lyster, hur ångesten började gripa omkring sig när Max Talbot gav Penguins tvåmålsledning i andra perioden och hur tiden stannade i ögonblicket då Nicklas Lidström sånär kvitterade med ett par sekunder kvar.

Och i Rogers Arena…well, vad för slags känslor som sattes i svallning den ljusa junikvällen i västra Kanada framgick väl om inte annat efteråt, när hemmafans höll på att riva stan i förtvivlan över förlusten. Vi som hade ackreditering låstes in i arenan och fick inte gå ut. ”För farligt”, tyckte ligan. Men de fick fram kall öl framåt småtimmarna, så det gjorde ingenting…

Att efter åtta långa år få chansen att bänka sig i en ny arena för ännu en sådan oförglömlig larger-than-life-happening känns som ett privilegium jag inte riktigt kan förstå att jag gjort mig förtjänt av.

Låt oss vara ärliga här: Vi som följt hela slutspelet, och framförallt sett alla finaler i serien mellan Bruins och Blues på plats, börjar bli duktigt möra nu. Det låter förmätet, jag vet, men att ligga ute på den här sortens turnéer är utmattande. Ständiga flygresor, sena nätter, ingen sömn och oavbruten stress suger musten ur de allra bästa. En och annan murvel som hade börjat bespetsa sig på ett par dygn av ingenting hemma i tv-soffan fick sin ande sönderbruten när  Karson Kuhlman i söndags satte 3–0 på en lätt fladdrig Jordan Binnington och definitivt avgjorde sjätte matchen (kuhl för honom, som min Sportbladet-kollega Mats Wennerholm garanterat hade sagt…). För att inte tala om vad vi kände som dagen efter satt fast på St. Louis International och inte kom iväg, på grund av storm på östkusten. 

INGET STÖRRE – INGET MER DRAMATISKT

Var dock säker:

När det börjar dra ihop sig i morgon kväll kommer varje spår av trötthet och leda vara ersatt av sprakande eufori och rusig lycka över att få vara på plats. 

En Game 7 skärper alla sinnen redan i tidiga slutspelsomgångar – som hos hungriga rovdjur som ser en skadad antilop på savannen.

I en final…det finns, som både Jocke Nordström och Marcus Johansson underströk i söndags, inget större. Inget mer dramatiskt. Inget mer definitivt. Inget som griper tag och skakar om på samma sätt. 

LÅTER SOM SKILJESETET I FIA MED KNUFF

Och förresten: Den anglosaxiska termen ”Game 7” är den korrekta även för oss svenskar. Det finns ju förnumstiga torrbollar som sätter händerna i sidorna och gormar om att det inte är ”riktig svenska”, men det är som att påstå att uttryck som ”rock ’n’ roll”, ”Formel 1”, ”Dry martini” och ”Jazz” inte heller är riktig svenska. ”Game 7” har blivit samma slags universella begrepp, med just den sortens stuns och snits. ”Sjunde avgörande matchen”?  Det låter som skiljesetet i ett parti Fia med Knuff. ”Game 7” har en klang som säger exakt vad det handlar om. 

Hur det går när det här slutspelet – ja, hela säsongen – når sitt slutgiltiga crescendo tänker jag verkligen inte ha några åsikter om.

Det är nämligen långtifrån bara en klyscha att ”vad som helst kan hända i en Game 7”. Det är just vad det kan – i all synnerhet i den allra, allra största serie som finns, OS-finaler och vad ni vill inkluderade. Superstars som vanligen excellerar i intensifierad press krymper och blir små pipande möss som inte vill vara med, medan anonyma komplement plötsligt förvandlas till de största hjältar vi sett (nämnde vi inte Max Talbot nyss?).

Allt jag tänker slå fast är att vi får se ett drama vi aldrig glömmer.

Per Bjurman blogg hos Sportbladet
https://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/


Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast hos Sportbladet
https://podcast.aftonbladet.se/p/nhl-podden-med-bjurman-och-ekeliw/

Den här artikeln handlar om: