Sök
Uffe Bodin
”PLAY GLORIA!” – så reste sig St. Louis Blues ur askan och gick från sämst till bäst

För första gången i NHL:s historia har ett lag som legat sist i NHL nästan halvvägs in på säsongen blivit Stanley Cup-mästare. Uffe Bodin ser tillbaka på St. Louis Blues säsong. Hur man gick från ett uträknat bottenlag till Stanley Cup-mästare – inom loppet av ett halvår.

LÄS ÄVEN: Ryan O’Reilly tappade kärleken till sporten – i natt fick han den tillbaka

Nu eller aldrig!

Efter att ha missat slutspel för första gången på sju år i fjol visste St. Louis Blues general manager Doug Armstrong att det var dags att agera. Framför sig såg han ett lag där de viktigaste pjäserna var spelare i sina bästa år, spelare som Alex Pietrangelo, Colton Parayko, Vladimir Tarasenko och Jaden Schwartz befann sig fortfarande i sin prime. Men om det skulle bli mer än bara en slutspelsplats visste han att han var tvungen att förstärka laget med både bredd och spets.

Sagt och gjort.

Förra sommaren var Armstrong, som haft hand om Blues sedan 2010, den mest aggressiva general managern i hela NHL. Innan dammet hade lagt sig hade han trejdat till sig Ryan O’Reilly från Buffalo Sabres samt värvat David Perron, Tyler Bozak och Patrick Maroon på free agent-marknaden. Det var värvningar som ingav respekt och gjorde att St. Louis Blues plötsligt nämndes som ett lag som lurade i vassen i öppna Western Conference.

Men trots namnkunnig förstärkningar kom framgången inte per automatik. Tvärtom.

Den första halvan av säsongen var en smärtsam uppvisning i ineffektivitet och svaga prestationer. St. Louis Blues grävde sig djupare och djupare ned i tabellen och hade otroliga svårigheter att hitta kontinuitet och balans i sitt spel.

Det fick konsekvenser när Armstrong i slutet av november meddelade att han beslutat sig för att sparka coachen Mike Yeo. I samma veva gick general managern ut offentligt och meddelade att han inte var rädd för att trejda bärande spelare om det så krävdes för att få till en förändring. Rykten började florera om att till och med stjärnor som Pietrangelo och Tarasenko fanns tillgängliga för rätt pris.

”FANS OCH MEDIA VAR HÅRDA EMOT OSS”

Den assisterande coachen Craig Berube tog över som en temporär lösning efter avskedandet av Yeo. Hans första tid i båset innebar inget lyft för laget. De fortsatte att puttra fram i en medioker takt. Det kulminerade den 3 januari i år. Då hade laget samlat ihop 34 poäng på 37 matcher och hade 30 poängmässigt sett bättre lag framför sig i NHL-tabellen.
– Fans och media var hårda emot oss. De ville se resultat och ville veta varför laget spelade så dåligt, sade Patrick Maroon till The Athletic i slutet av mars.
– Sedan började det komma rykten och det var den mest frustrerande biten. Rykten om att vi hade dåliga killar i omklädningsrummet och att vi inte kom överens. Men vi hanterade den biten bra. Vi kämpade oss igenom allt det negativa och behöll en positiv attityd varje dag.

Det var också där och då vändningen kom.

Den 7 januari närmare bestämt. St. Louis Blues hade bortamatch mot Philadelphia Flyers och anlände till staden dagen innan tillställningen. Ett gäng spelare, däribland Alexander Steen, gick ut på stan för att se en NFL-match och hamnade på en nattklubb. Under kvällens gång bad en annan klubbesökare envist discjockeyn att spela Laura Branigans 37 år gamla hitlåt ”Gloria”. Om och om igen.

Uttrycket ”Play Gloria!” etsade sig fast hos spelarna och låten följde med dem från nattklubben och in i omklädningsrummet. Där började laget spela den efter varje seger under perioden när laget sakta men säkert klättrade från botten till toppen. En musikalisk lyckoamulett om man så vill.


Foto: AP Photo

BINNINGTON BLEV ”WINNINGTON”.

Matchen i Philadelphia var inte bara början för ”Play Gloria!”. Det var även Jordan Binningtons definitiva inträde på NHL-scenen. Under första halvan av säsongen hade det blivit uppenbart att Blues måvaktsspel inte höll måttet. Varken Jake Allen eller Chad Johnson hade rosat marknaden. Det banade väg för att ge 25-åringen chansen mellan stolparna.

Binnington, JVM-målvakt för Kanada 2013, hade räknats som en stor talang under många år, men fastnat i AHL och var inför den här säsongen fyra i klubbens målvaktshierarki efter Allen, Johnson och finländaren Ville Husso. När han den 7 januari gjorde sin första start i NHL stoppade han 25 skott och höll nollan i en 3–0-seger.
– Vad hade han? Tre raka nollor under en period där? När en rookiemålvakt kommer in så sitter man där och tänker ’Okej, han är bra, han är bra, men kommer det att hålla i sig?’ Och så gjorde det det, sade kaptenen Alex Pietrangelo till The Athletic inför slutspelet.

Det var början på en mäktig resa mot slutspel för St. Louis Blues. Med Jordan Binnington mellan stolparna vann laget matcher på löpande band. Under sina tio första starter för Blues blev det åtta segrar. Binnington blev därför snabbt omdöpt till ”Winnington”.

Mellan 23 januari och 19 februari vann laget elva raka matcher och den där slutspelsplatsen som såg ut som en utopi en dryg månad tidigare var plötsligt inom räckhåll.

TREJDADE INGA STJÄRNOR

För Doug Armstrong handlade det nu bara om att göra så lite som möjligt. Inte mixtra med den kemin som plötsligt hade börjat utmynna i segrar för laget. Inför trade deadline den 25 februari var det väldigt tyst kring Blues. Bortsett från att bredda backuppsättningen med Michael Del Zotto, som bara spelade sju matcher för Blues under resten av grundserien, satt Armstrong lugn i båten.

Med tiden fick också Craig Berubes ledarskap fäste i omklädningsrummet. När det gick som allra sämst fortsatte han hela tiden att mana på spelarna, uttrycka optimism kring laget och vad han trodde att de skulle kunna uppnå tillsammans. Till slut köpte spelarna också det – och kom ihop sig som grupp.
– Det har hela tiden funnits en hel del karaktär i det här omklädningsrummet och på något sätt var den inte riktigt påkopplad när säsongen startade, har Vladimir Tarasenko sagt till The Athletic.
– När alla pusselbitar kom samman då började hela laget att spela på hundra procent av sin kapacitet varje match och försökte vinna. Vi fokuserade inte på någonting annat. Ingenting annat spelar någon roll i slutändan så länge man vinner.


Foto: Bildbyrån/USA Today Sports

”VI ÄR EN LITE ANNORLUNDA RAS”

29 mars säkrade Blues sin slutspelsplats och avslutade sedan grundserien som trea i Central Division med 99 inspelade poäng. Under säsongens andra halva var det bara Tampa Bay Lightning som hade haft ett bättre poängsnitt än Blues, ett tecken på att man gick in i slutspelet med bra självförtroende.

Men trots den mäktiga uppryckningen var det knappast någon som trodde att de skulle kunna gå hela vägen. Dels för att det fanns mer namnkunniga lag i Western Conference, dels för att Blues som klubb har något av en historik att inte kunna knyta ihop säcken. Under sina tre första NHL-säsonger 1968-1970 tog man sig till Stanley Cup-final tack vare ett system som var uppbyggt för att bereda väg till framgång för expansionslagen som hade anslutit till ligan 1967.

Efter det har Blues haft många starka lag genom åren – inte minst i slutet av 1990- och början av 2000-talet – utan att lyckas gå hela vägen till final. Men den här gången föll alla pusselbitar på plats. Blues var underdogs inför varje serie, men tog sig förbi runda efter runda – Winnipeg, Dallas och San José – efter att ha visat en fantastisk moral. De kunde hamna i de mest utsatta lägen, förlora matcher på förnedrande vis men ändå studsa tillbaka, resa sig och vinna nästa match som om ingenting hade hänt.

Det fortsatte i finalen mot Boston Bruins. Rejäla förluster med 2–7 i match tre och 1–5 i match sex – båda på hemmais – hade kunnat sänka vilket lag som helst. Men inte St. Louis Blues.
– Vi är en lite annorlunda ras som gillar att göra det svårt för oss själva, skrattade Patrick Maroon inför Game 7.
– Men vi låter det faktiskt aldrig påverka oss. Vi är ett lag som alltid har kul ihop och alltid njuter av ögonblicket. Ibland har vi inte haft de bästa resultaten, men vi lyckade ändå studsa tillbaka och hitta ett nytt sätt att ta oss fram.

”INTE SÅ HÄR VI PLANERADE ATT TA OSS HIT”

I natt gjorde man det igen. Boston Bruins dominerade första perioden med eftertryck. Ändå var det St. Louis Blues som klev av isen med en 2–0-ledning som chockade hemmapubliken i TD Garden. Efter det var det egentligen aldrig spännande. Blues gjorde perfektion av sitt disciplinerade, uppoffrande spel och gav aldrig Bruins chansen att få kontakt.

När slutsignalen gick hade St. Louis Blues skrivit historia. För första gången sedan klubben gjorde entré i NHL 1967 var de Stanley Cup-mästare.
– Det är helt otroligt, svårt att beskriva. Det var inte så här vi planerade att vi skulle ta oss hit i början av säsongen, men vi hittade en väg, jobbade hårt för att ta oss hit. Jag är så otroligt stolt över att vara en del av den här gruppen, otroligt stolt över var vi befinner oss just nu, sade kaptenen Alex Pietrangelo med sprucken röst i kaoset efter matchen.

På isen firade spelarna med enorm aptit. Många av dem med tuffa personliga händelser bakom sig. Som Zach Sanford, målskytt i Game 7, som förlorade sin far Michael till en hjärtattack under träningslägret i höstas. Eller skyttekungen Jaden Schwartz som fick tårar i ögonen när han pratade om sin syster Mandi, som avled i leukemi 2011.


Colton Parayko & Laila Anderson. Foto: Winslow Townson-USA TODAY Sports

MASKOTEN LAILA – EN INSPIRATIONSKÄLLA

Där fanns också Laila Anderson, den tioåriga tjejen som blivit en slags maskot för Blues. Hon har inspirerat laget genom sin egen kamp mot HLH (Hemofagocyterande lymfohistiocytos), en potentiellt dödlig sjukdom som bryter ned immunförsvaret. Men Blues har också inspirerat henne med sin förmåga att ständigt hitta sätt att lyfta sig i de stora ögonblicken.

Backen Colton Parayko var den som tog in Laila i laget och gjorde henne till en del av Blues och deras resa mot Stanley Cup. Med tårar i ögonen kramade hon om Parayko på isen och fick lyfta bucklan efter att ha blivit medbjuden till Boston av St. Louis Blues.
– Det fanns inga tvivel om att de här killarna skulle ta hem Stanley Cup till St. Louis, men att få se det hända här… Jag saknar ord, sa hon till hockeysverige.ses Kajsa Kalméus på isen.

Laget som var sämst i NHL 3 januari är nu Stanley Cup-mästare.

I St. Louis, där runt 50 000 fans följde matchen på jumbotronerna i Enterprise Center och baseboll-stadion Busch Stadium, firades det hejvilt. Och det är bara början.

På lördag håller laget sin Stanley Cup-parad i St. Louis. Lita på att det kommer att gå vilt till då – och räkna med att höra folk ropa ”Play Gloria!”.

Om och om och om igen.

Den här artikeln handlar om: