Sök
KIRUNABRÖDER. Börje och Stig Salming minns den hektiska hockeyuppväxten i Kiruna.
Old School Hockey

Bröderna Salming minns sitt Kiruna: ”Det var alltid ‘hata, hata'”

2015 återuppstod klassiska Kiruna AIF efter närmare 30 år i träda. För Stig och Börje Salming skapar det en doft av nostalgi. Hockeysverige.se träffade hockeybröderna strax efter klubbens återuppståndelse och fick dem att minnas historierna från uppväxten i den lappländska gruvmetropolen. Och inte minst de klassiska hatderbyna mot IFK Kiruna.
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, haha… Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå, minns Börje Salming.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Sedan några år tillbaka är Kiruna AIF tillbaka i svensk hockey på seniornivå. Klubben var en gång ett av två staka lag i Kiruna och derbyna mot IFK var omtalade i hela hockeysverige. Säsongen 1973/74 tog man sig dessutom upp till högsta serien i Sverige. Dock blev sejouren bara ettårig. 1988 bildades Kiruna IF då Kiruna AIF:s ishockeysektion bildade en ny förening för seniorer och juniorer tillsammans med Kiruna HC (IFK Kirunas tidigare ishockeysektion, utbruten till egen klubb 1986). Därefter låg klubben vilande under många år innan den återupplivades 2015.

Det har kommit en rad storspelare från Kiruna AIF genom åren. Eilert ”Garvis” Määttä, Peter Lindmark (jo, han började karriären i AIF), Lennart ”Klimpen” Häggroth, Tord Lundström, Göte Wälitalo, Mats Ulander, Lasse Karlsson, Micke Andersson, Hans Särkijärvi… Listan kan egentligen göras hur lång som helst.

Två av klubbens största är ändå två bröder som bodde alldeles nära Matojärvi Ishall, Stig och Börje Salming. ”Stygge Stigge” kom att bli en stor attraktion i Brynäs och Tre Kronor medan Börje blev en av NHL:s bästa och mest uppskattade backar genom alla tider. Hockeysverige.se bokade en lunch med bröderna Salming för att lyssna hur dom båda minns sin tid i AIF. Det blev en lång lunch med många skratt kan jag lova.
– På 1960-talet byggdes ladan (1957/58) och vi fick konstfruset. Förutsättningar för att spela och träna hockey var otroligt bra i Kiruna. Samtidigt hade vi mycket naturis att tillgå tidigt. Naturligtvis gynnade det ungdomskullarna som kom då. Dom höll ju till på Matojärvi, men det fanns även flera andra ställen i stan som var uppspolade, säger Stig Salming i en intervju från 2016 och fortsätter:
– Vi bodde dessutom väldigt nära hallen så vi kunde ta på oss skridskorna hemma om vi ville och knalla till hallen. Dessutom frös man upp fotbollsplanen med skrinnarnas oval runtomkring. Där kunde vi åka från oktober månad fram till mars.

Var det i princip alla killar i stan som höll på med hockey vid den här tiden?
– Jag vet inte, men jag höll i alla fall på med fotboll, bowling, handboll, ja egentligen allting, men framför allt var det mycket, mycket hockey, säger Börje Salming och fortsätter:
– Det var så att då man släckte lysena på Matojärvi framåt kvällen spelade vi landhockey på vägarna i stället.


Foto: Ronnie Rönnkvist

”DET VAR HÄFTIGT SÅ IN I BOMBEN”

En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var Eilert ”Garvis” Määttä. Han var den första från stan som vann VM-guld i ishockey, 1957.
Stig:
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. Det här VM:et var 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen.

Bröderna Määttä bestod av förutom ”Garvis” även Sören, Börje och Östen.
– Givetvis har dom betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, säger Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.

Börje, hur minns du din A-lagsdebut?
– Det är lite diffust, men jag har för mig att jag fick åka med till Skellefteå. Det var sista säsongen ”Stigge” spelade och jag kom med i slutet av den. Men om jag bara åkte med eller om jag också spelade i Skellefteå kommer jag inte riktigt ihåg. Efter det var jag med i truppen och spelade i nästa hemmamatch. Då var jag 17 år.

Stig?
– Jag debuterade, som sagt var, precis innan jag fyllde 15 år. Jag har inga direkta minnen av matchen, men vi hade en tränare som hette Mike Mazur. Det var han som tog upp mig i A-laget och det var en tuff fostran redan där. Han och kanadensarna som var där har betytt mycket för utvecklingen i Kiruna. Efter honom kom en tjeckisk tränare, Miroslav Osmera. Honom hade jag sista åren som jag var i Kiruna. En jättebra kille.

Det blev bara åtta matcher för Börje Salming den säsongen som han spelade i A-laget samtidigt som Stig, men de båda spelade aldrig tillsammans som backpar i Kiruna utan det var först i Brynäs. Bröderna umgicks inte speciellt mycket vid sidan av isen heller.
Stig:
– Det var så pass stor åldersskillnad mellan oss (fyra år). När Börje började träna med oss var han 15 år och jag 19.
Börje:
– Stig hade redan familj innan han stack till Brynäs. Han hade sina kompisar och jag var ute med mina.
Stig:
– Vi hade olika kompisar, men då vi var yngre hängde Börje på oss mer.


Foto: Ronnie Rönnkvist

”NÄR JAG INTE HADE PAPPA DÄR SÅ HADE JAG ‘STIGGE'”

Brödernas pappa dog i en olycka i gruvan då båda var väldigt unga, Stig nio år och Börje fem.
Börje:
– Vi kanske inte blev tajtare, men för mig blev det så att när jag inte hade pappa där så hade jag ”Stigge”. Han hade jag sett upp till hela vägen. Gjorde han en sak ville jag också göra samma sak. Från det att jag var sex, sju år blev han såklart min förebild. När jag kom upp i juniorlaget var han redan där. Samma sak i A-laget och senare även i Brynäs.

Hur kunde en dag se ut efter plugget när ni växte upp i Kiruna?
Stig:
– Man fuskade med läxläsningen, istället drog man till planen…
Börje:
– Så var det. Mamma jobbade ju så man sa till sina kompisar att vi ses på ”Mato”. Då sprang vi dit. Där var det landhockey och på kvällarna var det träningar så där bodde man.

När läste ni läxorna?
Börje:
– (Skratt) Efter maten, men då somnade man nästan varje gång.

Hur upplevde ni rivaliteten mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna vid den här tiden?
Stig:
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång.
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna. Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.

Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, haha… Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.

Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt medan Börjes bästa kompis faktiskt spelade i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herre jösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren, haha… Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.

Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex. När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.

Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger och du fick inte ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var iväg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna så det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Jag jobbade bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt så jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Då var det strejk och då var det bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, haha…
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus och hämtade pengar.


Kiruna AIF. Foto: Kerstin Ullenius

”KLUBBARNA HÖLL PÅ ATT KVÄVA VARANDRA”

Kiruna AIF var upp och vände i allsvenskan, vilket motsvarade dagens SHL, säsongen 1973/74, men det var aldrig aktuellt för någon av bröderna Salming att återvända hem för att spela med sin moderklubb den säsongen.
– Vi fick aldrig frågan, men vi var uppe och spelade i Kiruna med Brynäs. Börje hade stuckit till Toronto då. Jag minns inte hur det var att spela den matchen, men jag minns att det året som du värvades till Brynäs var vi upp och spelade någon tackmatch.
Börje:
– Då kunde inte jag vara med. Jag låg lumpen då och hade ramlat på rygg vid något tillfälle så jag hade så jäkla ont i ryggen.

Hur mycket har ni följt Kiruna AIF genom åren?
Stig:
– Inte så jättemycket ändå. Jag vet att AIF var ner till Hofors och spelade någon kvalmatch. Då var jag dit och tittade.
Börje:
– Jag var ju borta i Toronto då så jag hade ingen koll alls egentligen eftersom jag inte hade några tidningar där borta heller. I dag hade det varit en helt annan sak att följa.

Hur reagerade ni på klubbarnas hopslagning 1988?
Stig:
– Av den uppfattning jag fick så höll klubbarna på kväva varandra av ekonomiska skäl. En hopslagning blev ett måste skulle jag tro. Jag hörde att det var mycket synpunkter både för och emot.
– Från dom som var med i en här processen har jag hört att det var ett måste. Det gällde att få folket, spelarna och alla runt omkring med sig. Den första tanken jag fick när jag hörde att klubbarna slagit ihop var att det var roligt. Samtidigt var det ett varningens finger uppe, jag hoppades att det inte skulle leda till någon typ av rivalitet. Jag hoppades att det skulle bli någon typ av samarbetsform så man inte krigar ihjäl varandra.
Börje:
– Man ser idag att det är otroligt många som håller på AIF…
Stig:
– Jag var hemma i Kiruna när serien startade och hade tänkt att gå ner dit, men just den kvällen var vi bortbjudna. Då hade AIF–supportrarna haft ett tåg genom stan.
Börje:
– Vad jag förstod hade man startat på någon bar och sedan gått till hallen. Det här gör man varje gång. Så kör dom sin uppvärmning.
– Det är många som kommer tillbaka och vill spela nu när Kiruna AIF har återuppstått. Det kanske är spelare som inte fått spela så mycket i andra klubbar men nu kommit hem för att dom får spela i Kiruna AIF. Där fanns det plats vilket dom kanske inte fick i Kiruna IF. Jag följer klubben på Facebook och man ser att det kommer in nya killar i laget hela tiden.

År 2015 valde alltså AIF att starta upp ett A-lag igen.
Börje:
– Jag tyckte det var kul, men samtidigt kände jag som ”Stigge”, att det inte få bli någon rivalitet.
Stig:
– Min första tanke var att det blir roligt bara det ger någonting och inte slår ihjäl någon annan verksamhet. Istället att man hittar former där man kan samarbeta, att det leder åt rätt håll för alla parter.

”EGENTLIGEN BEHÖVS DET INTE TVÅ KLUBBAR I KIRUNA”

Kiruna AIF.

Kiruna AIF är en del av Kiruna IF vilket gör situationen ännu mer speciell.
Stig:
– Hoppas dom får ihop något av farmarlagstänk så man kan lotsa upp ungdomar och att det finns äldre spelare som kan fostra dom här unga talangerna i AIF. Spelare som är 14-15 år kan få chansen att dyka upp där och fostras med dom här äldre spelarna innan man sedan kommer upp i IF.
Börje:
– Ja, för det finns många lovande unga talanger där uppe. Jag hoppas man kan komma överens där uppe, men jag tycker att när jag läser mellan raderna att det är Kiruna AIF och inget mer. Egentligen behövs det inte två klubbar i Kiruna, men samtidigt har det gjort hockeyn intressant igen där uppe.
Stig:
– Kan man lyckas hitta en form som vi pratar om och kan fånga upp ännu med ungdomar i Kiruna så dom får åka skridskor, spela hockey och så vidare är man rätt ute.
Börje:
– Kiruna var en väldig plantskola där spelare åkte ner över hela Sverige och spelade. Då tänker jag inte bara på oss som spelat i landslaget, utan det är så många andra som också varit ute och spelat i olika klubbar och serier. Därför vore det bra om kunde få ett bra drag bland ungdomarna.
Stig:
– Det är ungefär som det här med TV-pucken, det är så fokuserat med elittänkandet. I den här åldern från nio år fram till ungdomarna är 16, 17 eller 18 år då är det perioder som dom här ska fostras till fina medmänniskor. Då finns det egentligen ingen bättre plats än i idrotten med kamratskapet, lära sig ta hänsyn och sådana saker. Den viktigaste biten är att göra bra ungdomar av alla. Det kanske bara är en eller två procent som når till exempelvis SHL.
Börje:
– I slutändan, oavsett om du har spelat en match eller en säsong, så gäller det att ha roligt när du spela. Det är viktigt att alla får en jäkligt rolig uppstart. Det är, som ”Stigge” sa två procent som kommer till SHL, men det gäller att få resten att hålla på längre och inte lägga av eftersom man inte får vara med om en elitsatsning i 14-årsålder. Killarna ska kunna se tillbaka på sig karriär och känna att det har varit roligt oavsett i vilken division man spelat.

Det här är en repris av en text som ursprungligen publicerades i november 2016.

Den här artikeln handlar om: