Fotbolls-VM pågår just nu och eftersom det är damer som spelar pågår också VM i ”vem som kan skriva flest gånger att kvalitén är usel”. Själv sitter jag mest och funderar på: Vad är det som provocerar så mycket?

De kallas gnälliga, tjejerna. Oavsett om det handlar om fotboll eller hockey tycks åsikten vara ganska tydlig hos gemene man. Sitt ner, var tyst och bli lika bra som killarna på fotboll. Sen kan du börja ställa krav.

Det vore förstås det enklaste. Ååååh, vad skönt det vore om de bara slutade gnälla, tjejerna. Om de bara spelade sin fotboll eller hockey, fortsatte jobba heltid vid sidan om och snarare var tacksamma över att de fick spela i Brynäs, HV71, Leksand eller vilken klubb det nu är. Så kan hockeyföreningarna fortsätta lägga all tid och alla resurser på herrarnas hockey. För ingen bryr sig ju om tjejerna ändå, och om de inte gnäller så kan vi låtsas att de inte finns och ingen märker av dem ändå. Så borde det vara på alla arbetsplatser tycker jag. Varför ska de börja kräva massa rättigheter och skyldigheter? Vad är nästa steg – ska de börja begära en lön?!

Ja, jag överdriver en del. För komisk effekt, förstås. Men ska vi vara helt ärliga är min överdrift inte så vansinnigt stor. Ja, inom den ”vanliga” arbetsvärlden börjar Sverige bli mer jämställt så jag tänker inte sitta och samla billiga politiska poäng och påstå att de som irriteras över damers idrottare också tycker att de inte borde ha rösträtt och sådana saker, som många andra gör när de vill få fram en politisk poäng. Men det är verkligen, verkligen märkligt att vi skriver 2019 och att tjejerna ses som gnälliga och usla när det handlar om lagidrott.

SKEVT FOKUS

Jag tycker man måste välja sina strider. När Nilla Fischer stoppar upp ett långfinger framför ansiktet på hela fotbolls-Sverige under sitt tacktal vid Fotbollsgalan gör hon det med vetskapen om att hon som redan är hatad i stora delar av samhället kommer få ännu mer hat på sociala medier. Men hon gör det ändå. För hon vet att det är då hela fotbolls-Sverige sitter och tittar och lyssnar. Hon vet att förbundet, att herrlandslaget, att TV-publiken inte kan blunda då.
– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, skulle jag aldrig mer behöva oroa mig ekonomiskt. Inte mina barn heller, sade hon bland annat då.

När det är OS eller VM skrivs det alltid om de skilda förutsättningarna mellan damer och herrar. Flera medier lade häromveckan ut en lista där de bäst betalda herrspelarna jämfördes med Ada Hegerberg, världens bästa spelare på damsidan. Kommentarsfälten handlade såklart inte om hur sjukt det var att Messi tjänade 320 gånger mer än Hegerberg, utan om hur sjukt det var att skillnaderna lyftes fram. Att det är rimligt att Messi tjänar mer, att Hegerberg inte säljer några tröjor och att ingen bryr sig om damspelare. Och ja, det ligger onekligen något i det. Bara en dumsnut skulle hävda något annat. Men jag ser inte varför så många provoceras av att skillnaderna lyfts fram. Att så många på något sätt måste hävda sig och höja upp Messi och förklara hur fruuuuktansvärt bra han är och att det är rimligt att Hegerberg tjänar 0,3 procent av argentinarens lön.

TROR INTE PÅ LIKA VILLKOR

Återigen. Ja, det är rimligt att lönerna är högre på herrsidan. Det är där de stora sponsorpengarna och TV-pengarna finns, till att börja med. Men bara för att det är rimligare utesluter inte det vikten av att belysa skillnaderna och orättvisorna som finns. För de finns. Ingen kan tvinga någon att betala Ada Hegerberg eller Nilla Fischer högre lön. Ingen kan tvinga någon att se till att allting är 50/50. Men vad jag vet är det ganska få damspelare i fotboll eller hockey som kräver just det heller. Ändå har det blivit någon sorts sanning att det minsann ska vara helt samma lika mellan de olika könen.

SVT lade idag upp en text som förklarade att VM varit en publikmässig besvikelse så här långt, i jämförelse med de senaste två VM-slutspelen och ställde frågan varför. Många av de mest lajkade svaren var, förstås: ”För att kvalitén är usel”, ”För att ingen bryr sig”, ”För att damfotboll är dåligt”, ”För att damfotboll är bedrövligt tråkigt”. Och sen kom förstås klassikern: ”Ändå kräver de samma lön som herrarna? och fler i samma stil.

”GNÄLLSPIKARNA I SPARKA O SPRING LAGET”

I en annan artikel gick anfallaren Stina Blackstenius ut och var oförstående till varför hon petades i Sveriges match mot Thailand igår. De mest gillade kommentarerna:

”Sluta nu upp, det är väl för fan lagledaren som tar ut laget och ingen annan”, ””Helvete vad det gnälls hela tiden. Får dom inte för lite stålar, uppmärksamt så är det speltid eller nått annat”, ”Vilket gnäll det är i damlaget i fotboll. Jämför med handbollslaget , basket laget , inge jävla gnäll . Nä handbolls o basket Tjejerna dom gnäller inte , o dom är sevärda o duktiga jämfört med gnällspikarna i sparka o spring laget”. Jag vet att det är en heeelt annan diskussion – men återigen läggs fokuset på att det GNÄLLS.

När Nilla Fischer går ut och belyser skillnaderna och orättvisorna gör hon knappast det för att hon vid nästa lönesamtal ska kunna kräva samma lön som Virgil van Dijk eller någon annan världs-försvarare på herrisdan. Hon gör det med vetskapen att hon kommer bli hatad, kallas gnällig, kallas ”PK-feminist” och att det förmodligen inte kommer bli någon skillnad alls. Men det är precis där vi måste börja. Man kan ju inte först kräva att kvalitén blir exakt lika bra som på herrsidan och sen börja diskutera att de borde ha lika ersättning och sådana saker. Steg ett är att se till att damer och herrar har samma möjlighet att idrotta och elitsatsa. I takt med det går kvalitén upp och intresset kommer växa och det finns en större anledning för klubbar och företag att satsa ännu mer också på damerna. Svårare än så är det inte. (Om nu kvalitén, relativt sett, ens är sämre inom toppfotbollen och toppishockeyn numera). Och om allting handlar om kvalité, varför tittar vi då ens på Allsvenskan i fotboll? Eller i hockey? Det finns ju Premier League och NHL! DÄR är det kvalité!

DE SKA SITTA TYSTA

Men det finns fortfarande en kultur av att tjejer är duktiga när de är tysta och inte gnäller. När de kämpar på i det tysta och jobbar sig fram till bättre förutsättningar. Ja, den aspekten krävs också. På samma sätt som den behövs för en orienterare, seglare eller en annan som håller på med en mindre bevakad sport (om vi nu i det här fallet ska se ”damfotboll” eller ”damhockey” som en egen sport vilket vi förstås inte ska egentligen), men det finns ingen ursäkt till varför klimatet hos åskådaren och på sociala medier är som det är. När någon slår sönder Nilla Fischers staty undrar många varför HON ENS FICK EN STATY FRÅN BÖRJAN?!? Kan det vara för att hon är PK-vänster-feminist kanske?!?! (Ja, det är en åsikt jag sett både SHL-spelare och SDHL-spelare stå bakom på sociala medier).

Damkronorna har också kallats gnälliga för att de så öppet riktat kritik mot det svenska ishockeyförbundet. Både mot förbundet självt, samt anställda (Anders Larsson, Leif Boork med flera). Men det ger nästan inget resultat (förutom att de kallas gnälliga). När de åker ur A-VM ses det som ett bevis för att de inte har rätt att klaga. Sanningen? Sanningen är precis tvärtom.

Medan andra länder målmedvetet satsat på att bygga upp sina kvinnliga idrottare har förbunden i Sveriges två största lagidrotter tittat åt andra hållet och låtsats att det fortfarande är 2001 då Sverige var ett av få länder som ”satsade” på sina damer. Det gav stora framgångar på både dam- och herrsidan. Men det är inte 2001 längre. Och det vet både Nilla Fischer och Erika Grahm (för att ta två exempel) om. De vet om att de har rätt att kräva saker, att det inte lönar sig att sitta tyst och låtsas om att det inte finns orättvisor. De har all rätt att belysa faktumet att de förmodligen inte kan pensionsspara en krona på att spela hockey, vilket gör att de måste plugga/jobba vid sidan om och inte kan satsa helhjärtat på hockeyn och att de därför måste lägga av i ”förtid”.Och de har rätt att prata om det utan att få hat.

VARFÖR ÄR NI SÅ RÄDDA?

Vill du inte titta på damer som spelar fotboll, ishockey, hoppar höjd, cyklar moutnainbike eller åker skidor är det helt okej. Ingen tvingar dig att titta. Men jag är extremt nyfiken på vad det är som får dig att aktivt gå in och hävda dig. Varför har så många ett behov av att förklara hur otrrrrrrroooooooligt dåligt fotbolls-VM är? Eller varför det är så ooooootrrrrrooooooooooligt rimligt att SDHL-matcherna bara lockar ett par hundra åskådare?

Det här är egentligen två skilda diskussioner och jag vet ärligt talat inte om jag lyckades knyta ihop den här texten på något bra sätt. Men jag behövde ärligt talat skriva av mig. Jag behövde någonstans belysa och fundera kring varför diskussionen alltid blir så banal och enkelspårig och jag kommer lämna den här texten med ett par frågor: Vad är det som provocerar er så mycket med att det spelas ett fotbolls-VM? Varför är ni så rädda över att damidrottare också har röster och vill höras?

Mvh

En PK-feminist (antar jag)