Sök
SHL
SKOGLUND: ”Nu hade jag släppt allt – nu var det äta eller ätas som gällde”

Idag är det 30 år sedan Mats Sundin som förste europé någonsin gick som etta i draften. Det var startskottet till att Henrik Skoglund drygt fem år senare skulle ge sig ut på en minnesvärd autografjakt.

LÄS MER: Så blev Mats Sundin draftetta 1989 

Jag tror att de flesta av er som läser dessa rader någon gång har varit på autografjakt med pennan och blocket i högsta hugg. Någonstans hör det där barndomen till känner jag. Den första autografen jag införskaffade var Håkan Södergrens, detta genom att skicka ett brev till Djurgårdens kansli med en förfrågan om jag kunde få ”22:ans” kråka på ett papper. Jag fick mer än så då ett idolkort med autografen damp ner i brevlådan en tid efter.

Lasse Ivarsson och Eddy Eriksson var några av de första att skriva i autografblocket. Foto: Bildbyrån.

Men ändå. Hur glad jag än blev så var det ju inte på ”riktigt”. På ”riktigt” hade det varit om jag med darrande hand lämnat fram penna och papper och stammat fram en fråga om en autograf. Jag skulle tro att mina första införskaffade autografer ”live” var ifrån Fredrik Stillman, Lars Ivarsson och Eddy Eriksson. Detta i samband med något företags-jippo de var inbjudna till. Känslan att få träffa de man bara sett från läktarplats tidigare var obetalbar.

Jag har aldrig varit någon ihärdig autograf-samlare, märkligt på ett vis då jag till viss del har en ”samlarpersonlighet”. Men några till autografer har det blivit genom åren och bland dessa märks Kari Eloranta, Pekka Lindmark och Daniel Rydmark. Ivan Hansens införskaffades förvisso någon gång där i krokarna också. Jag och en kompis hade fyllt en väska med monopolpengar och traskade över till Hansen för att ”köpa” hans autograf. Vad jag inte visste då var huset han bodde i hyrdes av min blivande sambos morföräldrar som hade hade flyttat till annan ort.

Ivan Hansen och Kari Eloranta. Foto: Bildbyrån

Men den allra största bedriften, på gott och ont, är den jag införskaffade 27 november 1994. 16 år gammal var väl kanske inte autografjakt det häftigaste man kunde pyssla med. Speciellt inte om man som jag hade en strävan efter att verka cool. Ni vet den där tiden i livet. Minns jag rätt nu så var jag därför, utåt sett, inte speciellt imponerad av att spelare som Nicklas Lidström, Tomas Sandström, Mikael Renberg, Ulf Samuelsson, Mats Sundin, Peter Forsberg med flera spelade i Elitserien på grund av NHL-lockouten. Men i mina privata stunder bubblade jag så klart av lycka och förväntan och spelschemat granskades extremt noga för att gå på så många matcher som möjligt med gästande NHL-spelare.

KOMBINATIONEN ÖKADE POPULARITETEN

Mats Sundin. En av våra största stjärnor genom alla tider. Sommaren 94 hade han trejdats från Quebec till Toronto, men i och med lockouten hade han ännu inte hunnit debutera för klassiska Maple Leafs. Sundin hade åren innan sprängt sig in i den svenska folksjälen och var dubbel VM-hjälte samt våran klarast lysande stjärna på andra sidan Atlanten. Två år innan hade han gjort 114 poäng för Nordiques. Till saken hör också att jag har en personlig koppling till staden Toronto och kombinationen fick honom att stiga än mer i mina ögon.

Jag fick upp ögonen för Sundin 1989 då han som förste europé draftades som etta det året. Något ni kan läsa om i Uffe Bodins text här. Jag hade aldrig hört talas om vare sig Mats Sundin eller draften och det var mycket ny och cool fakta som gavs den så 11-årige Skoglund. Efter det så började jag såklart följa Sundin lite extra när hans Djurgården var på besök i Jönköping, eller via de fåtal TV-sända matcher som kablades ut. Dessutom läste jag allt som bjöds om den store talangen.

Det var dags att lägga undan låtsasfasaden av obryddhet gällande våra NHL-proffs på hemmaplan. Sundins autograf skulle jag bara ha, så enkelt var det och det fick kosta vad det kosta ville. Givetvis berättade jag inte det för någon.

Den 27 november var det dags. Stora starka Djurgården med Sundin i spetsen skulle komma till Rosenlundshallen i Jönköping och matchbiljetten var införskaffad sedan lång tid tillbaka. Min plan var att vänta utanför spelarbussen efter matchen på att spelarna skulle komma utsläntrande.

VÄNTAN PÅ EN AUTOGRAF

Det var dock inte bara jag som hade den planen skulle det visa sig. När jag tänker tillbaka så känns det som att halva Småland befann sig på den lilla parkeringsytan utanför ishallen i novembermörkret. Jag lyckades i alla fall ta mig fram till ett strategiskt ställe i folkhavet där jag ställde mig för att vänta.

”Den här autografen är min. Punkt!”

HV71 vann matchen med 4-2, vilket var ett överraskande resultat och stockholmarna var väl inte allt för nöjda efter matchen. En efter en kom ut, men fortfarande ingen Sundin i sikte. Men tillslut gick det ett sus bland församlingen, mina förbannade konkurrenter, och Sundin tornade upp sig i folkhavet.

Vad jag inte hade räknat med var att allas jakt på den fördömda autografen gjorde att hela folkhavet omgrupperades och helt plötsligt hade jag förflyttats till en mindre gynnsam position. Mellan mig och Sundins väg till bussen var det en köttmur bestående av giriga barn och deras minst sagt lika giriga föräldrar.

”Mats! Hallå! Här! En autograf!” skreks lite överallt och han skrev för glatta livet på sin väg mot bussen. Men min väg fram till det perfekta läget var fortsatt stängd och jag började faktiskt ge upp och tänka att det väl kanske skulle bli någon ny lockout någon gång i framtiden.

NHL-stjärnan närmade sig spelarbussen med Carl Lewis-fart, det var så jag såg det, och hoppet lämnade mig. Jag vände mig om för att gå. Besviken. Utmattad. En sämre människa.

Då. Rakt från ingenstans kom luckan. Fråga mig inte hur den uppstod. Jag såg min chans och började med älgakliv ta mig fram mot bussen.

Två meter mellan Mats och bussen. En meter mellan Mats och bussen. Han var halvt inne i bussen när jag hann fram och till min fasa såg att jag hade konkurrens. För jag hade nämligen redan med matematiska kalkyler räknat fram att det bara skulle bli EN autograf till från nummer 13. Tillfället var egentlige förbi, men nog skulle han väl vända sig om och skriva en till?

Killen, som var i min egen ålder och utan förvarning, kommit in i handlingen från min vänstra sida sträckte fram sitt block och utbrast Mats. Sundin hörde inte och nu var han helt inne i den där förbannade bussen. Killen i min ålder var före mig. Men nu hade jag släppt allt. Nu var det äta eller ätas som gällde. Nu var det nere på primitiva nivåer och jag skulle minsann komma ur detta som savannens kung.

”Jag är ett lejon och ingen jäkla giraff!”

Jag kastade mig fram och vräkte undan killen på vänstra sidas arm samtidigt som jag vrålade ”Maaaaats!!!”. Han vände sig om om, fattade pennan och skrev sin autograf. Sekunden efter stängdes bussdörren och kvar stod en vinnare och en förlorare. Ett lejon och en giraff.

Jag har genom åren funderat en hel del på den här sekvensen av mitt liv. Hur kände killen som blev undanskuffad och förmodligen, liksom jag, laddat för detta i flera veckor? Har han kommit över det, eller tänker han tillbaka i vrede på den fule och finnige idioten som saboterade hans autografjakt?

Kommer han rent av söka upp mig nu när jag har gått publikt med detta och göra upp räkningen en gång för alla?

Till saken hör att den där autografen jag införskaffade för nästan 25 år sedan numera är putz weg. Jag har ingen aning om vart den har tagit vägen. Håkan Södergren, Eddy Eriksson, Fredrik Stillman och Daniel Rydmark sitter alla prydligt inklistrat i ett album. Men Sundins autograf är borta och jag kan inte för mitt liv komma på var i all världen jag lagt den lilla pappersbiten med bläck.

Det är så klart ingen stor sak. Livet går vidare. Men det gnager i mig med jämna mellanrum att jag en gång haft autografen från en våra största genom tiderna i min ägo, men lyckats slarva bort den. Det skaver, det skaver verkligen.

Men. Jag fick den faktiskt en gång i tiden. DET är det inte alla som kan skryta om.

Den här artikeln handlar om: