Sök
Jessica Ström / Arkivbild
Old School Hockey

Den trefaldiga mästaren från Djura - Old School Hockey Nils-Olof Olsson

Tre SM-guld med Leksand och ett VM-silver med Tre Kronor. I veckans Old School Hockey möter ni Leksandsikonen Nils-Olof "Djura" Olsson.

Från det lilla samhället Djura någon mil söder om Leksand kommer en av Leksands IF:s riktigt stora hockeyspelare, Nils-Olof Olsson. Han är trefaldig svensk mästare med Leksand, silvermedaljör med Tre Kronor vid VM i Wien 1977 och framförallt gjorde han orten Djura ännu mera känd tack vare att han i Hockeysverige gick under just smeknamnet ”Djura”. Idag får ni träffa denne stenhårda sargjobbare i Old School Hockey.
– När jag var barn här hemma i Djura spelade vi på en liten rink som fanns här i byn berättar ”Djura” Olsson och fortsätter;
- Just den rinken finns inte kvar numera, men på den tiden låg IFK Djura i division 5 och där spelade dom sina hemmamatcher.

Hur ofta var du upp och såg Leksand spela?
- Ja du, det hände väl ibland kan man väl säga. Jag har alltid väldigt intresserad av hockey. Då jag gick i realskolan var jag ofta in i den då nya hallen för att se om Leksand hade träning. Då kunde jag ofta tillbringa några timmar med att titta på just deras träningar.

Som seniorspelare debuterade Olsson i IFK Djura i division 5. Inför säsongen 1966/67 valde en då 16 årig yngling från Djura att byta spel hemma i byn mot spel i Leksands juniorlag.
- Jag hade hela tiden spelat i IFK Djura,men även varit med i Kämpecupen uppe i Leksand. Leksands IF var en klubb som jag självklart ville till. Något annat alternativ har aldrig funnits för mig.
- Steget över till Leksand blev därför ganska naturligt och jag fick ganska omgående komma i med i juniorlaget.


TOG ÖVERLÄGSET JSM-GULD

Redan säsongen 1969/70 vinner ”Djura” Olsson sitt första Junior-SM, som då gick under namnet Anton Cup, efter att ha besegrat Timrå med 8-2. Helt enligt klassisk sed hissades tränaren Vilgot Larsson mot taket i Leksands Isstadion.

Vid Junior-SM säsongen därpå går Leksand, med ”Djura” Olsson i laget, hela vägen fram till SM-final ånyo men nu mot Färjestad (klubben hette det året FBK Karlstad). Karlstadkillarna hade gått till final efter att ha kört över Nybro med 7-2. Leksand hade i sin tur slagit ut MoDo med 5-1 i sin semifinal. Finalen, som alla trodde skulle bli en jämn historia, vanns av Leksand med hela 13-2.
- Vi hade ett väldigt bra juniorlag under dom här säsongerna. Per-Olov Brasar, Kjelle Brus, Peter Gudmundsson, Krister Sterner och så vidare. En stor anledning till dom här framgångarna var ju ändå Vilgot Larsson. Han är den bästa tränare som jag har haft under mina år som spelare.

nils-olof-djura-olsson-001-1563097572.jpg

Vad kom han att betyda för just dig som spelare?
- Jag var ju inte speciellt duktig på skridskorna och Vilgot tyckte att jag skulle bli bättre. Han åkte med mig runt, runt varv efter varv i ishallen och visade hela tiden hur jag skulle böja på knäna och åka lågt.
- Vilgot hade vunnit VM-guld och var minst lika bra på att åka baklänges som framlänges så det han sa lyssnade man på. Det var bara att lyssna och jobba på i stället för att ifrågasätta hans sätt att träna om man ville komma någon vart som spelare. Det visste man.
- Det gav resultat och tack vare den träning Vilgot gav mig fick jag uppleva tre SM-guld med Leksand vilket jag är mycket stolt över.

Debuten i Leksands A-lag, hur minns du den?
- Säsongen 1969/70 och om jag inte minns fel mötte vi Nybro. Mer än så minns jag faktiskt inte från den matchen.

"GJORDE INTE SPECIELLT MÅNGA MÅL"

Första målet i det som då kallades för allsvenskan kom säsongen 1971/72, närmare bestämt den 9:e december.

- Oj, jaså. Det här var så länge sedan så jag kommer faktiskt inte ihåg just det målet, skrattar ”Djura”.

Då skruvar vi klockan tillbaka till just den 9:e december 1971. Platsen är Smidjegrav uppe i Mora där hemmalaget och Leksand spelade 7-7 inför 1 636 åskådare. Vid ställningen 5-4 till Leksand skjuter Thommy Abrahamsson ett skott som Moramålvakten Bengt-Åke ”Båg” Gustavsson räddar, men returen trycker ”Djura” Olsson in i buren till 5-5. Tidigare i matchen hade Olsson även svarat för en assist då han spelade fram (Olle) ”Mapa” Sjögren till Leksands 1-0 mål.
- Jag gjorde inte speciellt många mål i Leksand. Tänker jag tillbaka så kanske den roligaste matchen, utöver SM-gulden, var då vi slog AIK med 11-0 säsongen 1973/74. Jag spelade i andrakedjan tillsammans med (Per-Arne) ”Pirro” Alexandersson och Peter Gudmundsson. Innan matchen sa AIK:s tränare, Peter Johansson, att det skulle vara viktigt för dom att ha koll på vår första och tredjekedja. Det gjorde dom säkert, men vår kedja gjorde sju av målen och jag personligen tre. Vi tre var ju unga då och efter matchen sa tränaren att dom hade fått stryk mot Leksand tack vare tre killar som knappt var torra bakom öronen, ha ha…
- Jag gjorde även tre mål på Christer Sehlstedt i Timrå säsongen 1973/74, vilket också är ett kul minne. 

Biffkedjan?
- (Skratt) Det var jag Gudmundsson och ”Pirro”. Vi spelade väl ganska tufft och det var nog anledningen till att vi kom att kallas för just Biffkedjan. Jag vet inte när och hur vi kom att spela tillsammans första gången.

VANN SM-GULD 1973...

Leksand slutade på en silverplats säsongen 1971/72, men säsongen därpå blev Leksand svenska mästare för andra gången i klubbens historia.

- Vi hade förlorat någon match i början av SM-slutspelet det året och jag minns så väl när vi stannade på ett matställe i Uppsala och Bengt Pettersson (massör i Leksand) sa: ”Det spelar ingen roll att ni förlorade den här matchen för jag vet att ni är bäst ändå”. Det här var ett fint ögonblick som jag minns ganska väl.

nils-olof-djura-olsson-5-1563097424.jpg

- Ett annat minne jag har från det slutspelet var då vi hade förlorat mot Södertälje nere i Scaniarinken med 1-0. När vi skulle tacka för matchen åkte jag just bakom Christer Abris. När han skulle tacka deras målvakt Micael Collin sa Collin till Abris att det skulle räckt med att han också skulle hållit nollan så hade Leksand också fått en poäng. Jag trodde att det skulle smälla rejält, men Abris blev nog så paff så han sa ingenting.

I SM-slutspelets sista omgång var Leksand tvungna att slå Brynäs stjärnspäckade gäng i Gavlerinken om det skulle bli ett SM-guld till Dalarna eftersom serietvåan Södertälje vann enkelt sin bortamatch mot Timrå med 8-2.

Leksand ledde en bit in i andra perioden med 4-2 efter att Mats Åhlberg och Dan Söderström gjort två mål var. Brynäs reducerade och kvitterade genom Tord Lundström och Håkan Wickberg.
- Vi tänkte nog inte så mycket mer än att vi skulle kriga på för allt vad vi hade. Det handlade verkligen om att ge allt och minns jag inte helt fel var det Danne Söderström som gjorde vårt 5-4 mål.

...OCH 1974...

Vad var nyckeln till SM-guldet 1974? 

- Det måste väl varit då vi var så överlägsna? Jag har klippböcker här hemma med allt från TV-pucken fram till SM-gulden och så vidare. Mor och Far hade Falukuriren och under vinterhalvåret prenumererade jag dessutom på Dala-Demokraten för att få läsa och spara allt som skrevs. Rotar jag i fotoalbumen minns jag säkert bättre hur säsongerna såg ut.
- Det jag minns väl från dom här åren var hur stolt jag var över att spela i Leksand. Även om jag kanske inte var någon vidare målskytt måste jag väl i alla fall varit en hyfsad spelare eftersom lagledarna trodde på mig.
- Vi hade bara tre kedjor vid den här tiden. Dom första säsongerna fick jag ofta vara sextonde spelare och pendla mellan A-laget och juniorlaget eller B-laget som fanns då och spelade i division 4. Idag blir jag skrämd över hur man skickar iväg 20-åriga spelare från olika klubbar eftersom dom inte platsar på en gång som man kommer upp i A-laget. Hur ska dom här killarna kunna fostras och slussas in på ett bra och naturligt sätt om man inte har tålamod med dom? Man måste få misslyckas och det tror jag var en av nycklarna till vår framgång under de här åren.

Vilka var dom drivande spelarna i Leksand under de så kallade guldåren i mitten av 1970-talet?
- Jag satt bredvid ”Danne” Söderström i omklädningsrummet. Vi var båda spelare som hade lite mera defensiva uppgifter. Inför varje match lovande vi varandra att alltid göra vårt jobb för laget. Annars så var det inga som var mer ledande än någon annan.
- Alla var med och tog sitt ansvar i laget, men självklart hade vi även spetskompetens exempelvis i form av Mats Åhlberg. Vi visste att det var bara att lägga fram pucken till honom så var det mål. Kjell Brus var en annan sådan offensiv spetskompetens.

...OCH 1975

Det blev även SM-guld 1975 efter 2-1 i matcher mot Brynäs. Leksand vann första matchen som spelades i Gavlerinken med 2-3, Hans Jax, Dan Söderström och Dan Labraaten nätade för bortalaget. Returen som spelades i Leksand vanns av Brynäs med 7-6. Gunnar Andersson gjorde Leksands 7-6 målet då det bara återstod tre minuter av matchen. Närmare än så kom aldrig Leksand vinst i den matchen. Övriga målskyttar för Leksand var Bengt Lundholm, Roland Eriksson, Per Karlsson (idag Brandser), Kjell Brus och Dan Söderström.

nils-olof-djura-olsson-3-1563097530.jpg

Inför den tredje och avgörande finalen målade media upp en bild av att Leksand var ett tröttkört gäng som antagligen inte skulle orka slå Brynäs.
- Jaså, stod det så i tidningarna, skrattar ”Djura” Olsson då vi berättar det för honom.
- Det där förstår jag inte alls. Det var ju sista matchen för året så det var ju bara att ge precis allt som vi hade. Vi vann ju också finalen i förlängning om jag inte minns helt fel.

Leksand vann mycket riktigt finalen med 3-2 efter Leksandsmål av Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Hans Jax och Roland Eriksson.

Säsongen därpå slår Färjestad, med Olle Öst som tränare, ut Leksand i semifinal.

”Djura” varför lyckades ni inte försvara guldet året därpå?
- Jag vet faktiskt inte. Vi hade väl ett bra lag alla dom här åren och något år senare (1979) var vi i semifinal igen. Då var det Modo som slog ut oss.

FLYTTADE TILL NORGE

Efter säsongen 1980/81 slutar Nils-Olof ”Djura” Olsson i Leksand för att flytta till norska staden Sarpsborg där han skulle spela tre säsonger med Sparta.

- Vi hade haft en tung säsong i Leksand och fick kvala för att hålla oss kvar i elitserien. Efter att vi hade förlorat i andra kvalomgången borta mot Timrå med 6-0 minns jag att vi hade krismöte inom laget. Vi var ju vana att ligga på övre halvan av serien så det här var en helt ny situation för oss. Nu gick ju kvalserien bra, men redan då bestämde jag mig för att det här fick bli min sista säsong vilket jag tidigt meddelade (Pär-Agne) ”Pära” Karlström.
- Dom här åren var det transferstopp den sista juni och några dagar innan det datumet hade Finn Lundström från Timrå hoppat av sitt kontrakt med Sparta i Norge. Lasse Bäckman var tränare för laget då och jag minns att han ringde ”Pära” som sa att jag hade bestämt mig för att sluta. Det flög in en delegation från Norge till Dala-Airport för att träffa mig. Vi gick till Restaurang Gröna Lyktan i Borlänge där dom presenterade ett kontrakt för mig som jag accepterade.

Hur trivdes du i Norge?
- Fantastiskt bra! Jag var ju som sagt var ingen stor målskytt även om jag gjorde 25 mål någon säsong i Leksand, men nu gjorde jag ju över 40 mål per säsong. Sparta hade vunnit division 2 året innan och var nya i högsta serien. Jag hade lite flyt också eftersom jag fick göra 1-0, 2-0 och 3-0 i första träningsmatchen som vi spelade så alla spänningar släppte för mig direkt.
- Även om klassen inte var jättehög på ligan hade vi i Sparta ett ganska bra lag. Dom hade satsat ganska hårt och värvat bland andra Lars-Erik Esbjörs och Roy Johansen till laget. Första året höll vi oss kvar. Andra året gick vi till final men där förlorade vi. Tredje året vann vi finalen efter att ha slagit Vålerängen med 2-1 i matcher.

Sedan avslutade du med spel i Björbo IF.
- Det var nästan enbart Christer Grus fel eller förtjänst hur man nu ser det, skrattar ”Djura”.
- Han ringde och tjatade nästan varje dag och till slut gav jag med mig. Det var väl ingen höjdare direkt. Vi vann division 3 och det var väl först då vi kvalade mot Häradsbygden som jag kunde tända till riktigt.
- Vi hade Vansbro i serien och som bland annat hade Per Karlsson (idag Brandser) i laget som jag spelat tillsammans med i Leksand. Inget ont om Per som är en mycket bra kille, men han hade redan i början av serien tacklat en i vårt lag så han bröt nyckelbenet.
- Hade han fått chansen så hade han säkert tryckt till mig också, men jag lyckades hålla mig undan. Så var ju hans spelstil och det var inte mycket att säga om det.

SPELADE VM

Nils-Olof ”Djura” Olsson debuterade i Tre Kronor den 11 december 1976 i Prag mot Tjeckoslovakien. Sverige vann med 3-1 och Olsson spelade i en femma med Lasse Lindgren och Lasse Zetterström på backen samt Bengt Lundholm och Rolf ”Råttan” Edberg som kedjekamrater.

- Jaså, spelade jag med dom båda redan i debuten? Jag minns så väl då Mats Åhlberg kom ner på träningen och sa att nu var det min tur att komma med i landslaget. Självklart trodde jag inte på honom, men han hade sett kallelsen. Eftersom jag bodde i skogen skulle jag få kallelsen med posten dagen därpå.
- På kvällen ringde ”Virus” (Förbundskapten Hans Lindberg) och sa att en spelare som alltid är först ner i alla fyra hörnen finns det plats för i hans Tre Kronor. Det är nog det finaste telefonsamtal jag någon gång fått.
- Väl i debuten var det bara att gå ut och kriga på som jag gjorde i Leksand även om det var en helt annan nivå än i elitserien. Här fick man haka och slasha i knävecken lite som man ville. Det gick bra i landskamperna mot tjeckerna och även i Izvestija-turneringen i Moskva så jag kom med till VM i Wien på våren 1977.

nils-olof-djura-olsson-1-1563097551.jpg

Tre Kronor vann silver efter bland annat två bragdliknande matcher där Sovjet med spelare så som Tretiak, Michailov, Charlamov, Sjadrin, Petrov, Kapustin, Fetisov, Yakushev i laget besegrades. Tjeckoslovakien vann guldet och en klassisk bild som ofta lyfts fram när man talar om den här turneringen är då Tjeckoslovakiens nu avlidne målvakt Dzurilla söker en segerpuss hos Sveriges målvaktshjälte Göran Högosta.
- Hela turneringen är ett fantastiskt kul och fint minne för mig. Vi hade ett väldigt bra lag och jag spelade i en femma med Stefan Persson och Mats Waltin som backar. Som kedjekompisar hade jag ”Rolle” Eriksson och Lars Erik Ericsson (Idag Ridderström).
- Största anledningen till att vi lyckades så bra var givetvis ”Virus” Lindbergs förtjänst. Han var en väldigt bra ledare för det här laget.

Minns jag inte fel så hade ni väl en psykolog med er till Wien?
- Det stämmer. ”Virus” hade med sig sin kompis uppifrån Umeå, Åke Fjellström. Han är väl förresten pappa till tidigare fotbollsspelaren Jens Fjellström?
- Åke var en lugn och bra kille som gick omkring och snackade lite med oss och frågade hur vi mådde och så vidare. Hans närvaro var enbart positiv.

Drabbades du personligen av kanadensarnas smått glana inställning till turneringen där dom försökte skrämma till sig segrarna i stället för att spela hockey?
- Jag hade ju en spelstil där jag gärna smällde på och var ganska orädd. När man åkte förbi deras bås hörde man ”kill number 20” (”Djuras” nummer), get him, fuck him och så vidare.
- Det var inte speciellt roligt att möta Kanada i dom här matcherna och värst drabbades nog Kent-Erik Andersson som fick en spearing som gjorde att vi trodde att mjälten var spräckt.

Hur upplevde du VM 1978 i Prag?
- Om VM 1977 var en fantastisk upplevelse så var den här turneringen raka motsatsen för mig. Det gick väldigt trögt och jag fick mest sitta på bänken. Vi slutade fyra och Sovjet blev världsmästare.

Du var även landslagsman säsongen 1979/80, hur nära var du att få åka med till OS i Lake Placid? - Jag fick prova ut OS kostymen, skrattar ”Djura” Olsson och fortsätter:
- Jag var med i snacket och fick som sagt var prova OS-kläderna, men jag försvann ur diskussionerna och blev aldrig uttagen.

NHL?
- Nej, det var aldrig aktuellt mer än att alla leksingar som var med i VM 1977 i media placerades ut i olika NHL lag. Leksand skulle tappa varenda spelare mer eller mindre, vilket givetvis inte stämde. Jag hörde i alla fall inget från någon NHL-klubb.

Två röster om Nils-Olof Olsson  

Hans ”Virus” Lindberg:
 - Jag såg ”Djura” i Leksand ganska mycket under dom här åren och jag tyckte om vad jag såg. Han spelade kanske inte den ishockey som publiken alltid uppskattade, men det jag såg med hans fina skridskoåkning och laglojalitet var den del som jag sökte till mitt lagbygge.
- ”Djura” var en mycket god representant för vad Leksand stod för vid den här tiden. Vid VM i Wien 1977 hade jag många spelare från Leksand med eftersom dom var ett av landets ledande hockeylag. Många av spelarna i det laget hade mycket av ”Djuras” goda egenskaper i sitt spel och för den ishockey som Leksand representerade då och som man försökt efterapa under många år utan att riktigt lyckas.
- När jag klev in som förbundskapten inför Canada Cup 1976 var det flera spelare som inte hade erfarenheten av att spela i NHL eller WHA. Därför tog jag med psykologen Åke Fjellström i förberedelserna. Fysiskt var jag övertygad om att vi skulle klara oss bra men jag var osäker på den mentala biten. Jag kände Åke från den tiden jag pluggade här uppe i Umeå redan 1976. Han var för övrigt den som startade Umeås första idrottsskola.
- När det närmade sig VM i Wien kände jag att jag ville ha med mig Åke ner till turneringen. Det här fungerade väldigt bra och det var aldrig något påtvingat snack utan killarna kunde när dom ville berätta hur dom mådde eller hur dom såg på lösningar av olika situationer.

Per Brandser (Karlsson)
- JSM finalen 1971 spelade vi i Nybro om jag inte minns helt fel. Jag minns inte siffrorna men vi slog Färjestad ganska stort (13-2). Det här var ju delar av stommen till det som lag som skulle vinna SM-guld 1973. Dan Labraaten, Kjell Brus, Uffe Weinstock och ”Djura” var ju bara några av alla som var med. Vi hade bara en utböling i laget som vi sa och det var Labraaten. Han var ju från Grums i Värmland, alla andra var faktiskt från Dalarna. Jag kom till Leksand från Vansbro redan 1970 efter TV-pucken. Det var ju där som Vilgot Larsson såg något hos mig som spelare
- Nils-Olof spelade ytterforward i laget och han var ju lite av bygdens son precis som Brasar och Weinstock trots att han var från Djura. Han var ganska tystlåten och gjorde alltid som vår tränare Vilgot Larsson sa. Det var likadant då han kom upp i A-laget. Han gnuggade på sin kant och man visste att Nils-Olof kunde man lita på.
- Jag minns faktiskt inte om jag fick in någon tackling på Nils-Olof då jag spelade i Vansbro och han i Björbo. Det var ju lite av både hans och min stil att spela hockey. Vi klev inte undan utan smällde på ganska ordentligt båda två. Då var det inte som idag då den här regeln med checking from behind missbrukas genom att spelarna vänder ryggen ut mot banan utan då var det renare smällar. Numera är väl Nils-Olof minst lika bra på rollerblades som han var på att spela hockey.

nils-olof-djura-olsson-2-1563097812.jpg


Den här artikeln handlar om: