Ser man sig omkring finns det ett helt koppel av spelare som valt att bli sina föreningar trogna eller på något annat sätt gjort sig väldigt viktiga för de gäng de representerar. Jag snackar naturligtvis om trotjänarna.

Definitionen av trotjänare är diffus. Det kan innebära spelare som aldrig lämnat sin moderförening, spelare som gjort väldigt många säsonger i befintlig klubb eller som på något annat sätt kommit att förknippas så tight med sin förening att de gjort sig oumbärliga.

Det är väl lite upp till var och en vad man räknar in, men frågar ni mig är det här Hockeyettans 15 viktigaste trotjänare.

15. Lars Jinghage, Köping
Masen kom till Köping när föreningen fortfarande låg i division 2 och gjorde sig ett namn som vass avslutare och viktig anfallare. Att han längs vägen har accepterat att gå från att vara en producerande offensiv spelare till att skolas om till back säger det mesta om laglojaliteten. Han var med och lyfte Köping till Hockeyettan, han var med och tog dem till sitt första playoff och sin första Alletta och i höst går han inte på nionde raka säsongen i föreningen.

14. Martin Pärna, Halmstad
Halmstad tycks inte klara sig utan Martin Pärna och Martin Pärna tycks inte klara sig utan Halmstad. Nu ska sägas direkt att 25-åringen knappast varit moderklubben trogen, utflykterna har varit några stycken, men på ettan-nivå är det uppenbarligen i Halmstad han ska spela. Säsongen som gick gjorde han misslyckade försök i så väl Vimmerby som Mariestad, han trivdes inte och lämnade med svala omdömen. Men i Halmstad dröjde det inte länge förrän det slog gnistor igen. Nio poäng (5+4) på lika många seriematcher och 18 (5+13) på ytterligare tio kvalmatcher säger mycket. Pärna trivs i Halmstad och jösses vad laget behöver hans leverans.

13. Linus Engqvist, Mariestad
I Mariestad trivs man uppenbarligen, vilket har gjort att väldigt många vassa spelare som kommer dit också blir kvar länge. Men så finns det ändå de spelare som varit där lite längre än alla andra och som kanske betyder lite mer. Linus Engqvist är en sådan. Bortsett från några korta utflykter i Töreboda och Forshaga har han spenderat hela karriären i moderklubben och man skulle kunna säga att han ger sin själ för Mariestad. Engqvist är inte den som spelar snyggt eller storproducerar, men han spelar med hjärtat, gör motståndare sämre och medspelare bättre. En städgumma med känslorna på det rätta stället och en spelstil som personifierar vad som är Mariestads hockey-DNA.

12. Kimmy Skogland, Forshaga
Jag minns att jag pratade med Peter Nordström under tiden han figurerade som huvudtränare i Forshaga och att den gamle Färjestad-legendaren då sprutade superlativer omkring sig när det gällde Kimmy Skogland. Enligt Nordström skulle karriären kunna räcka hur långt som helst om ”polletten bara ramlade ner”. Vad som har hänt med den där polletten vet jag faktiskt inte, men Skogland har märkligt nog blivit kvar i Forshaga. För visst har anfallaren verktygen för att spela på en högre nivå och han har mognat betänkligt under sina år i Hockeyettan. År som börjar bli många till antalet. Skogland går in på sin sjunde raka säsong i klubben i höst och är väldigt viktig för värmlänningarna.

11. Nicklas Larsson, Surahammar
Varje år under listsäsongen kommer Larssons namn upp vid ett antal tillfällen, det är naturligtvis ofrånkomligt. Han blir bara äldre och äldre, men fortsätter envist att dra på sig Surahammars matchtröja. Kommande höst blir han nittonde säsong i moderklubben. Något ingen annan i ligan matchar. Han är den fasta punkten i ett ständigt föränderligt Surahammar och på så sätt naturligtvis oerhört viktig.

10. Jonas Lindström, Hudiksvall
Kommande säsong blir Lindströms sammanlagt tolfte och tionde raka i Hudiksvall. Det är bara en liten utflykt till Skåne och Kristianstad säsongen 09/10 som pajar trotjänarraden. Offensivt har hans roll och produktion sjunkit i takt med att laget blivit bättre och bättre de senaste åren, men som kulturbärare och ryggrad är han naturligtvis en spelare av stor vikt i laget. Det är knappast någon slump att han har tre raka säsonger som kapten.

9. Filip Petersson, Tranås
Det fanns intresse från allsvenskt håll, men kaptenen valde en stor roll och chansen att spela sin moderförening uppåt framför att ta ett halvdassigt betalt jobb på en högre nivå. Det visar både på mognad och ett stort klubbhjärta. Bortsett från några kortare utflykter har 28-åringen varit sin hemmaklubb trogen och är idag en multitool som tillhör en av ligans bättre spelare med så väl ett imponerande energispel som god förmåga att göra mycket poäng.

8. Erik Lindström, Nybro
Herrn är från Värmland och har gjort det tillräckligt bra för att vid flera tillfällen ha chansen att kliva så väl uppåt som till andra föreningar i Hockeyettan, men ständigt valt att stanna kvar i Småland och Nybro. Det är lite fint på något sätt. Karriären har inte alltid varit spikrak, men Lindström har vuxit ut till en väldigt trygg och stabil back och den gångna säsongen visade han sig dessutom som ett sylvasst vapen framför mål i powerplay. Totalt gjorde han elva kassar under säsongen, en notering han aldrig varit i närheten av tidigare. Kommande säsong blir hans åttonde raka i Nybros dress.

7. Johan Pettersson, Kalix
Vem man än pratar med runt om i Hockeyettan är omdömet detsamma: ”han är för bra för att spela i ettan”. Men Pettersson har hittat en civil tillvaro som han trivs med och då är det inte bara att flytta. Ibland måste andra värden än hockeyn få styra. Men det gör honom inte till en sämre hockeyspelare. Vi snackar en backgeneral med offensiv uppsida som säsong efter säsong leder sitt lag. De två senaste säsongerna har båda landat på 41 poäng över 35 seriematcher vilket säger en hel del. I höst startar sjätte raka säsongen i Kalix.

6. Daniel "Trucken" Karlsson, Troja/Ljungby
Går Troja upp då följer ”Trucken” med och åker de ur då överger han inte skeppet. Så har det varit under karriären. Den granithårde backen är en defensiv pjäs som inte gör många poäng, men när han väl gör det då är det ofta de viktiga poängen. En ledare som är väldigt viktig för det Troja/Ljungby han aldrig lämnat så klart. Säsongen som gick var knappast någon av hans bästa, men det kan å andra sidan sägas om hela laget. Kanske blir revanschen till hösten monumental.

5. Filip Törnqvist, Mariestad
Det är inte alls omöjligt att det finns ett samband mellan att Mariestad gjorde en genant floppsäsong och att kaptenen och härföraren bommade hela försäsongen på grund av en mystisk skada och sedan aldrig kom tillbaka i en form som påminde om hans vanliga jag. Så mycket betyder han för Mariestad. Det hetlevrade, trashtalkande grisen som inte alls saknar offensiva skills har ju på många sätt varit den som gått i bräschen för klubben i många år. Nu har han hunnit fylla 30 och kommer till hösten inleda sin 13e raka säsong i Bois-färgerna. Någonting säger mig att han just precis som laget står inför att ta gruvlig revansch för den kraschlandning som var förra säsongen.

4. Sebastian Magnusson, KRIF
Lagkaptenen Andreas Nordfeldt må ha gjort fler säsonger i klubben och inte varit ute på en kort avstickare, men känslan är ändå att Sebastian Magnusson har växt om honom i legendstatus som den störste kulturbäraren i klubben. För medan kapten ”Notan” varit lite skadad och burit olika typer av roller har Magnusson bara växt och växt. Det är en profil som sticker ut och som den gångna vintern dessutom svarade för sin offensivt starkaste säsong någonsin i karriären. En målskytt av rang och en mångsidig forward som vunnit fansens hjärtan. Nu går han in på sin åttonde säsong i klubben.

3. Magnus Isaksson, Piteå
Halva juni hann passera innan han bestämde sig för att skriva på, men visst blir det en fortsättning i Piteå för den geniale playmakern Magnus Isaksson. Det blir en sjunde säsong i rad i klubben för 32-åringen med meriter från så väl SHL som Hockeyallsvenskan. Han har sprutat in poäng under samtliga sina säsonger i Hockeyettan och är en del av den oerhört viktiga ryggraden i laget som så gott som alltid nosar på kvalserien. En av ettans bästa spelare, en av ettans viktigaste trotjänare.

2. Eric Gustafsson, Tranås
Den vasse lille anfallaren har aldrig representerat någon annan förening än Tranås AIF och firade under säsongen som gick 400 matcher i klubben. Under de flesta av sina säsonger har han dessutom varit en riktigt poängstark spelare och kunde fram till säsongen som gick ståta med fem raka Hockeyettan-säsonger där han landade på en jämn poängsumma (40, 20, 30, 20 och 40) i seriespelet. Något som tyvärr bröts i våras när han stannade på 38 pinnar, men på sätt och vis åtgärdades det med 12 poäng när han under playoff och kvalserie var en viktig del i den succé Tranås gjorde som lag. 50 poäng sammanlagt på säsongen således.

1. Mikael Adamsson, Visby/Roma
Säsongen som gick startade Visby/Roma riktigt trögt med ett anskrämligt spel och svårigheter att få ordentligt med poäng med sig. Då var det trotjänaren och kaptenen Mikael Adamsson som bar laget på sina axlar. Stundtals tycktes det som att han ständigt var på rätt ställe och gjorde mål på allt hur spelet än såg ut. Sammanlagt blev det 25 mål i seriespelet (vilket var 12 fler än närmsta lagkamrat i målligan) och ytterligare sju kassar på sex playoff-matcher. Det säger väldigt mycket om den superviktige anfallaren. Att han trots familj och jobb och en civil situation som med åldern helt naturligt blir svårare att få ihop väljer att kliva in i sin tolfte raka säsong med Visby är stort.