Sök
Old School Hockey
Mats Hallin har en händelserik karriär att berätta om.
Ronnie Rönnkvist, Arkiv och Bildbyrån
Old School Hockey

En krigares berättelse - Old School Hockey Mats Hallin

Han var aldrig den största talangen. Men Mats Hallin lät aldrig begränsningarna stoppa honom. Under sin händelserika karriär hann han både vinna Stanley Cup och SM-guld. I dagens Old School Hockey berättar han om hur en vilja av stål tog honom ända till toppen.

Mats Hallin var tuffingen från Södertälje som gick sin egen väg till NHL. Det var ytterst få fysiska spelare från Sverige som lämnade elitserien för spel i NHL under 1980-talet, ett undantag var just Hallin som flyttade till New York Islanders 1981.

Resan till New York och Stanley Cup-vinst börjar i Åkers Styckebruk där han redan säsongen 1973/74 debuterade i A-laget.
– Av själva debuten minns jag inte speciellt mycket. ”Garvis” Määttä var tränare. Han kom från Södertälje och var en hjälte som tog över Åkers IF. Jag minns att ”Rolle” Stoltz var med i Mälarhöjden/Västertorp så det kan ha varit mot dem på deras utebana (Sätra IP) som jag debuterade.

Eilert ”Garvis” Määttä var närmare 40 år då han kom till Åkers IF. Den tidigare världsmästaren, 1957 och 1962, kom att bli en viktig person för Mats Hallins utveckling på isen.
– ”Garvis” var den som kanske fick mig att fundera på elithockey. Han var en bra kille och föredöme. Jag var bara 14 eller 15 år då och man hade alltid trunken i beredskap om man skulle få hoppa in på någon A-lagsträning. Jag märkte att jag kanske hade något som de andra inte hade i just träningsflit och sådant.
– På den tiden hade man B-lag. Var man inte med där fick man istället spela juniorlaget och även pojklaget. Plus då även A-laget. Det hände att man spelade i fyra olika lag.

bb870828bb023-1563690495.jpgAIK:s Per Martinelle i kamp med SSK:s Mats Hallin. Foto: Bildbyrån

En spelare som Mats Hallin växte upp tillsammans med i Åkers Styckebruk var Raoul Kriegholm som senare skulle bli en etablerad division 1-back ibland annat Vita Hästen, Linköping och Väsby.
– ”Ralle” och jag bodde grannar i sexton eller sjutton år. Det var bara ett hus emellan så vi växte upp och spelade hockey tillsammans. Vi blev dessutom värvade till Södertälje samtidigt. Han var kanske den mer talangfulla av oss båda. Tyvärr bröt han tummen precis då vi kom till Södertälje.

Är du förvånad över att han inte gick längre i sin hockeykarriär?
– Ja. Kanske. Jag var tuffare och gick mer rakt på. Han var bättre i mycket och hade, som sagt var, talang men jag hade vassare armbågar och gick rakare mot mitt mål liksom.

”DU SKA INTE HA ETT JÄVLA ÖRE”

Inför säsongen 1975/76 värvas alltså Mats Hallin till Södertälje SK.
– Det var Södertälje som hörde av sig. Det var Kjell Svensson och Rickard Fagerlund som jag förhandlade mitt kontrakt med. Farsan (Sune Hallin som för övrigt spelat med Kjell Svensson i Åkers IF) skjutsade mig till Scaniarinken och sedan väntade han utanför. Det är inte som i dag då farsorna vill vara med. Det var mer att jag fick gå in och sköta det där själv.
– Jag var inte så kaxig då, men jag sa i alla fall till Rickard Fagerlund, som var en auktoritär kille, att jag tycker att jag ska ha så bra betalt som den sämst betalda i laget. Jag fick bara till svar att ”Du ska inte ha ett jävla öre”, skrattar Hallin
– Jag svarade bara ”Okej, var är papperna så skriver jag på”. Jag önskar att flera juniorer gjorde så i dag, att man får börja längst ner och kriga sig uppåt. Nu finns det många som säger hur bra du är redan innan du har gjort någonting.
– Så gick förhandlingarna till och sedan tog SSK bort Mats Ljung och Janne Bäck från laget och satte i stället in mig och ”Ralle” Kriegholm. Vi fick en gammal taxibil som hade gått 25 000 mil att åka med mellan Åker och Södertälje. Jag kommer ihåg att den där gamla K70:n stannade ute på E4:an i när vi skulle åka in till Åker. Då ser vi en långtradare komma längst bort på E4:an så vi fick hoppa ur och skjuta på den där bilen så vi inte skulle smälla.

mats-hallin-3-1563690648.jpgEn ung Mats Hallin i SSK-dress. Arkivbild

Första säsongen för Mats Hallin i Södertälje var 1976/77. Då svarade han för två mål och totalt sju poäng på 15 matcher.
– Vi tränade hårt och vi hade ett bra lag också. Kalle Lilja och Roffe Nilsson var också där som nya, men de båda var mer värvade som riktiga stjärnvärvningar. Södertälje var ändå ganska heta på den tiden.
– Jag kommer bland andra ihåg Kjell-Arne WikströmDan LandegrenSverker TorstenssonDick Yderström och så vidare. Just ”Dicka” hade jag som gympalärare på dagarna och sedan var han min kedjekompis på kvällen. Jag fick bra betyg av honom så jag skötte väl mig hyfsat i alla fall.

Du spelade väl en hel del med Kjell-Arne Wickström?
– Ja, vi spelade ihop en del. Han spelade en modern ishockey då liknande den som spelas i dag. Han var väldigt bra på att skydda puck samtidigt som han var tuff runt kassen.

Hur var det att som 19-åring kliva in i SSK och spela den fysiska hockey som du stod för?
– Det var okej. Kjelle Svensson var tränare något år och han gillade min spelstil. Jag kommer ihåg en gång när han hade Kjell Svenssons hockeyskola här i Södertälje. Det här var något år innan. Då skulle vi spela mot ledarna. Jag ville göra intryck och Kjell stod i mål då.
– Jag kommer ihåg att jag lade pucken på mål och sedan körde jag över gubben. Han blev tokig ha ha…
– Landegren, Kjell-Arne och de andra spelarna tyckte väl det där var lite kul eftersom jag inte brydde mig. Han blev förbannad givetvis, men efter ett tag tänkte han att jag har något som gör att jag kommer att kunna fungera i ett lag.

Säsongen 1977/78 är ett svart år för hockeyn i Södertälje eftersom SSK, med Hallin i laget, åkte ur elitserien.
– Stan mådde inget bra då. Jag kommer ihåg när slutsignalen gick i den sista matchen i kvalet året efter. Vi mötte HV71 och Hannu Aravirta slog av klubban mot målburen. Sedan slängde han klubban och jag kommer bakom och får den mitt i solarplexus. Jag tappar luften, ligger ner på isen samtidigt kommer det glasflaskor, pang, och slår ner vid sidan av mig.
– När vi åkte ur var man ändå ung och mycket snabbare med att släppa och gå vidare. I dag säger man att det är bra med rutin i kvalserien och så vidare, men jag vet inte om det alltid är så bra. Många gånger är det unga spelarna som är obrydda av konsekvensen och spelar i nuet. Därför är det många gånger som amerikaner är bättre i sådana lägen när trycket blir så hårt på spelarna som är härifrån.

NOBBADE EDMONTON OILERS

Säsongen 1979/80 återvänder Södertälje SK till elitserien efter att i sista omgången av kvalserien besegrat Mora med 6-2. Jan-Erik Dantoft var för övrigt tvåmålsskytt i matchen. Hallin svarar för tre mål på fyra matcher och svarar för en mycket stark kvalserie.
– Jag var bra på gång där. Jag tror att Islanders såg mig i kvalseriematcherna plus i någon AIK-match i elitserien året efter där jag gjorde två mål, vilket sedan gav mig chansen att åka över dit.
– Vi hade ett bra lag med ”Lill-Janne” Eriksson, Thomas ”Malin” Jernberg, Krister ”Nippe” Bergström, Jan-Erik Dantoft, jag, ”Dicka” Yderström och så vidare. Målvakter var Åke Andersson och Lars Fernqvist.

Hur kom du att hamna i Indianapolis Checkers säsongen 1981/82?
– Jag var draftad av Washington, men det gick tre år och efter det var jag free agent. Jag hade sagt till min fru att får jag en chans så skriver jag på. Det är inte som nu. Jag jobbar som scout för Chicago och nu ska spelarna ha allt möjligt innan killarna kan tänka sig att åka dit. Sedan ska dem dessutom åka runt för att kolla på städer.
– Glöm det! Jag hade i och för sig inte valet att åka till olika städer så för mig var det bara att sajna på och åka. Jag kom till New York Islanders som var en bra förening för européer. Innan hade jag även ett kontraktsförslag från Edmonton Oilers i WHA. Men Björn Wagnsson, som vi alla hade som agent, sa ”Det här är det sämsta kontrakt som jag någonsin sätt“. Jag skrev i alla fall inte på för Edmonton utan det blev Islanders senare, ett bra envägskontrakt. Det var mycket på grund av Stefan Persson, Anders Kallur och Tomas Jonsson som också var i Islanders.
– Jag fick en axelskada i en träningsmatch mot New York Rangers, men jag hade haft svårt att ta en plats i det laget ändå. Islanders var världens bästa lag då. Då sa Bill Torrey att  ”Mats, du får åka ner till farmarlaget för lite ‘conditioning’”. Okej, tänkte jag, men det blev ett och ett halvt år i farmarlaget.
– Vi vann Central Hockey Leauge. Kelly Hrudey vaktade målet, Darcy Regier som var general manager i Buffalo, Scotty Howson som är i Edmonton nu, Kevin Devine som är assistant general manager i Buffalo, var också med. Alla som jag nämner träffar jag på nu i jobbet och har blivit kompisar för livet.

mats-hallin-5-1563690853.jpgMats Hallin i New York Islanders. Arkivbild

Du var ganska ensam om att vara en fysiskt spelande europé som åkte över till NHL vid den här tiden. Varför tror du att man valde att plocka över just dig dit?
– Thommie Bergman åkte över tidigare och han var ännu mer fysisk. Jag hade lite flyt eftersom Islanders såg några matcher där det gick ganska bra för mig. Islanders hade dessutom haft succén med svenska spelare vilket var en utav anledningarna.

Trots allt var du väl inte bara fysisk i ditt spel?
– Jag var okej. Jag brukar säga att jag hade ett väl dolt spelsinne. Du platsar inte i de här lagen om du inte har lite spelsinne i alla fall. Sedan har jag alltid tränat bra och alltid varit glad när jag kommit till träningarna.
– Jag var alltid i fjärde linen oavsett om jag spelade i Islanders eller Åkers IF. Jag hittade min roll och visste vad jag kunde samtidigt som jag bidrog i varje lag som jag spelade för. Sedan var jag inte heller blyg för att ta för mig. Det var aldrig så att jag bad om ursäkt för att jag var där och jag kände alltid uppskattning för det jobb jag gjorde i olika lagen.

mats-hallin-4-1563690956.jpgMats Hallin vann Stanley Cup med Islanders. Arkivbild

När man synar laguppställningen från dina år i Islanders, Bossy, Trottier, Goring, Potvin…
– Det var jättebra killar och jag satt bredvid Mike Bossy i omklädningsrummet. Dom här killarna låg före i seriositet och träning. Starka var dom också. Bryan Trottier var ruggigt tuff. Han var dåtidens Jonathan Toews.
– Jag minns en gång när Trottier kom fram, man var trött någon gång om året, och sa ”Du, vill du inte spela i det här laget”? Jo, men det är klart jag vill det ”Jamen, kör då för helv…”
– Genomgående i alla lag som jag vunnit i har vi haft en kår av spelare som varit drivande. Det var Trottier i Islanders. I Malmö var det jag själv, Mats NäslundPeter SundströmRaimo Helminen och Peter Andersson som drev på Robert BurakovskyDaniel Rydmark med flera när de slöade till. I Lugano, när jag spelade där under ett halvår, var det ”Lill-Kenta” Johansson som drev laget tillsammans med några andra.
– Tränare i all ära men det gäller också att vara smart och veta när man kan släppa till den här kåren av drivande spelare. Det finns inget lag som inte har en sådan grupp.

Hur var upplevelsen att få vara med och vinna Stanley Cup?
– Alla säger när man vunnit dit att det är resan dit som är grejen. Det är också så det är. Det är väldigt kul att åka till träningen varje dag och vara kompis med att dom här spelarna som är schyssta killar allihop.
– Första träningen skulle Sutter-bröderna sätta mig på plats, men det var bara att smälla tillbaka. Jag gillar den attityden med att testa nya spelare och så har jag varit själv många gånger för att se vilka som inte viker ner sig. Något som man även nu som scout vill se.

TOG MYCKET STRYK

Mats Hallin var inblandade i flera omtalade fighter i NHL, bland annat mot killar som Cam Neely och Tim Hunter.
– Jag fick stryk många gånger också, men Tim Hunter var en stor jäkel som slog lika bra med vänstern som med högern och som var tuff att möta.
– I farmarlaget slogs jag ännu mer. Jag kommer ihåg att jag redan i början gjorde bra ifrån mig. Då fick man lite respekt, men det var så att jag aldrig var någon tungviktare utan jag var lite bakom dom killarna. Var det någon som släppte handskarna så släppte jag också, men det var inte så att jag åkte och letade.

mats-hallin-1563691113.jpgMats Hallin lämnade Islanders för Minnesota. Arkivbild

På sommaren 1985 såldes Mats Hallin till Minnesota North Stars.
– På sommaren fick jag ett telefonsamtal. Det var Björn Wagnsson som ringde och sa att jag blivit trejdad till Minnesota. Lorne Henning hade varit tränare i Islanders och nu var han tränare i Minnesota. Han ville ha mig dit och då fick jag en chans att åka dit i stället. Det var hur bra som helst och ungefär som i Sverige.

Varför lämnade du Minnesota efter halva andra säsongen för att i stället spela för Lugano?
– Lou Nanne kallade in mig, jag tjänade då 160 000 dollar, och han sa till mig: ”Hallin, you are not a 160 000 dollar player.” Jag svarade bara: ”Yes I am, look in my contract”, skrattar Hallin
– Han tyckte att jag var överflödig där. Då gjorde vi en deal där jag fick betalt resten av året samtidigt som jag sa upp lite av den bonus som jag hade.
– Jag åkte hem till Europa och ville spela i Södertälje. Man sa nej eftersom jag var en dag för sen för att få spela. Hade det varit Mats Sundin eller Håkan Loob som flyttat hem hade det nog gått och vridit det här datumet lite grann. Men landslaget behövde inte mig så då var det lättare att sätta regler. Då blev det Lugano vilket jag inte ångrar för fem öre. Jag spelade inte så många matcher, men vann mästerskapet.

dsc-0153-1562230913.jpegMats Hallin. Foto: Ronnie Rönnkvist

Jag tittade på lite klipp från Youtube. När ni mötte Ambri-Piotta urartade matchen fullkomligt, alla slogs med alla. Vad hände egentligen?
– Det var någon kanadensare som jagade Kenta (Johansson). Det har alltid varit så att Ambri-Piotta spöat Lugano, rikemanslaget, samtidigt som det var tuffa kanadensare uppe i Ambri. Kanadensaren var på Kenta och vevade med klubban under hakan. Då säger John Slettvoll till mig: ”In och ta honom”.
 Min tanke var att gå in och göra mitt jobb. Jag var kanske inte den som slogs mest för det small ordentligt runtomkring mig. Vi vann matchen och jag gjorde något mål också, men det är ingen som brytt sig om det.

GULDFEST I MALMÖ 1992

Efter Lugano spelar Mats Hallin två säsonger med Södertälje innan han blir kontaktad av Malmö.
– Det var Timo (Lahtinen) som ringde. Jag sa ändå till Södertälje att jag ville spela där och ni har en vecka på er att säga om ni vill att jag ska vara kvar eller inte. När veckan gick och jag inte hörde något hade jag ändå det här i Malmö. Det handlade om familj och allting. Pelle (Hallin) gick i tredjeklass och ville gå kvar här.
– Då ringde Percy och han var jätteskön. Vi pratade om hur vi skulle lägga upp det och han bad mig ta med frugan och flyga ner för att se på boende. Helene och jag flög ner för att kolla boende. Ni vet jag kan åka ner och säga att något är bra och sedan är det inte bra. Därför var det bättre att Helene fick ta den biten. I mitt fall är det kanske hon som är den socialt begåvade och som har koll på det här med skolor och så vidare.
– Man byggde laget på tre år. Det var inte byggt på en dag som många tror. Percy hade resurser och han låg före i allt. Timo gjorde ett kanonjobb när det handlade om vilka spelare han ville ha. Tommy Theorin och Percy gjorde mer ”off-ice” grejer.
– Vi var riktigt bra, men vi hade även kul vid sidan av också och det tror jag var nyckeln till framgången.

mats-naslund-mats-hallin-001-1563691254.jpgKlassisk guldbild med Mats Näslund på Mats Hallins axlar. Foto: Bildbyrån

Hur minns du i dag finalserien mot Djurgården när ni vann guldet med Malmö 1992?
– Jag gjorde någon påse uppe på Globen efter att vi gjort en screening, interference. Det var Håkan Åhlund som plockade bort  ”Ärtan” Blomsten. Jag kom runt och tryckte in den på Tommy Söderström.

Mats Hallin var med i Junior-VM 1978. Sverige slutade tvåa efter Sovjet och Hallin blev näst bästa poängplockare efter Mats Näslund.
– Den spelades i Québec och Montréal. Vi spelade final mot ryssarna och förlorade med 5-2. Jag tror att jag slog ut alla tänder på en ryss. Det var inte meningen, men det blev så bara.
– Det jag minns bäst är ändå att vi vann med 6-5 mot Kanada. Bengt-Åke GustafssonChrister Löwdahl och ”Daje” Hermansson var i en line. ”Daje” gjorde tre mål i den matchen. Jag spelade i tredjekedjan med Claes-Henrik Silfver och ”Svajen” (Mikael Andersson).
– Wayne Gretzky var med och jag minns att det var ett väldigt liv borta i Kanada att han var med trots att han var tre år yngre. Sedan vann han poängligan med 17 poäng på sex matcher.

bb921105bb022-1563691414.jpgMats Hallin blev tränare efter den aktiva karriären. Numera är han scout för Chicago. Foto: Bildbyrån

Efter att Mats Hallin lagt skridskorna på hyllan tog han sig an jobbet som tränare under ett antal säsonger.
– Jag var assisterande tränare i Malmö 1993 och 1994. Det var då Timo säger åt mig att ta en intervju och då vänder sig Artur Ringart om i direktsändning och säger mellan andra och tredje perioden: ”Vem är du?”. ”Jag heter Mats Hallin och jag är tränare för Malmö” sa jag helt coolt utåt sätt, men inombords kokade jag, haha…
– Min fru jobbade på TV4 i Malmö så hennes kompisar faxade en bild på mitt stora huvud till Arthur varje dag i någon månad efteråt.
– Efter det blev jag tränare i Pantern. Då slog vi ut Södertälje i kvalet upp till elitserien. Vi hade Henke Lundin, Christian LechtalerDaniel Jardemyr, Jonas AnderssonJohan NorgrenPeter ImhäuserAnders Svensson och så vidare.
– Efter det fick jag chansen att komma tillbaka som tränare här i Södertälje. Jag och ”Lill-Kenta” Johansson skötte det här och då gick vi upp i elitserien. Sedan tränade jag juniorlandslaget i Winnipeg. Det var spelare födda 1979 och 1980. Sedan var jag även två år i AIK.

I dag jobbar du som scout för Chicago, vad lockar mest med det jobbet?
– Att få vara med. Jag brukar säga att får man inte vara med och spela blir man tränare. Får man inte vara tränare får man bli sportchef och får man inte vara sportchef blir man scout.
– Nu är jag inne på åttonde året som scout och Chicago är en helt fantastisk organisation. Innovativ, jobbar med nya grejer hela tiden och jag får gehör därifrån och känner mig även delaktig.
– Jag tycker att det är kul att jobba med unga spelare och nu har vi också haft framgång senaste sex, sju åren. Det är ett jobb som jag mår väldigt bra av och som också innebär att jag är lagom engagerad.

Den här artikeln handlar om: