Joakim Englund bjuder oss idag på en promenad genom minnenas allé när han presenterar fem spelare som han tidigare varit lagkamrat med. Skrattfest utlovas när han berättar om Connys utbrott i spelarbussen och den forne lagkamraten som lurades av sina kompisar att han kritat på ett miljonkontrakt.

I sommartider likt dessa är avståndet mellan nyheter inom hockeyns ramar längre än någonsin och det inte helt ovanligt med olika rankingar och listor.

Nej, jag tänker inte ge mig i färd med att tippa utgången av hockeyallsvenskan än. Den listan måste jag suga på i ytterligare ett par veckor. Jag tänkte istället lista de fem största profilerna, enligt mig, som jag spelat med under min hockeykarriär. Det behöver inte nödvändigtvis vara bästa hockeyspelarna utan det är spelare som på olika sätt gjort stora avtryck på mig.

Alla spelare på listan har även någon slags koppling till Hockeyallsvenskan.

5. Erik Josefsson, Växjö

Han valde bort locktonerna från hockeygymnasierna under tiden det begav sig någon gång i början av 2000-talet. Han ansåg sig helt enkelt få en tryggare och därmed bättre utbildning på hemmaplan i Gislaved. Som 21-åring var Josefsson redo att lämna tryggheten bakom sig och skrev på för Växjö Lakers säsongen 08/09 och vilken resa det skulle bli. Efter Eriks tre första säsonger i Lakers lyckades klubben ta steget upp till SHL där man idag är en maktfaktor inom svensk hockey.

Erik är nyutsedd lagkapten i årets upplaga av Lakers och jag förstår klubbens val till 100%. När jag spelade med honom förstod jag inte riktigt hur bra han skulle bli. Han hade inte den största verktygslådan var kanske inte den som glänste mest under matcherna, men när jag blickar tillbaka kan jag inte minnas att Erik gjort en dålig match. Han satte alltid laget före jaget och hade en dedikation och kärlek till sporten, vilket inte minst visar sig i den prestige han lägger i det hårda arbetet, både på och utanför isen. Att han nu tar över C:et efter Liam Reddox vittnar inte minst om detta.

En stor spelare och träningsprodukt som jag verkligen unnar framgången.

4. Marcus Eriksson, Vita Hästen

Macke har händer och ”hockeysense” som få, om ens någon, på allsvensk nivå kan mäta sig med. När solen skiner och Marcus är på lekhumör är han en fröjd för ögat att skåda. Jag har tidigare både sagt och skrivit att Macke Eriksson själv, på egen hand, är värd entrépengen. Ibland kan han dock verka ointresserad och oinspirerad att ta fram sitt trollspö, men när han gör det är han en fantastisk hockeyspelare att kika på.

Kommande säsong är inget undantag då Marcus ser ut att få en intressant omgivning med fler skickliga kedjepolare än senaste säsongen. Har ni möjlighet tycker jag definitivt ni ska ta chansen att se puckgeniet i vinter.

Allt som oftast låter han klubban och sina skills tala snarare än munnen vilket skiljer sig en del från andra profiler på den här listan.

3. Olle Liss, Dornbirner (Österrike)

En målskytt av rang som förmodligen har ett av hockeyvärldens hårdaste skott. Förutom att vara en skicklig offensiv spelare är han en riktig ”sköning” utanför isen med sitt breda dalmål, lättsamma sätt, axellånga hårsvall som någonstans får symbolisera att han är en av Sveriges få hockeyspelande rockstjärnor. Då har jag inte ens nämnt att han kör båge och att namnet Olle Liss redan andas så mycket artist det bara går.

När jag spelade med Olle säsongen 16/17 ”peakade” hockeyfebern i Västervik med välfyllda läktare många kvällar. När det vankades powerplay bytte Liss från sin svarta klubba till en något styvare klubba som dessutom var vit i färgen. Man kunde höra publikens förväntansfulla ”ååååååh” när Olle spatserade genom båset för att hämta den vita klubban.

Om jag ska försöka förklara hur hårt Olle skjuter gör jag det bäst genom att beskriva ett av hans mål när vi mötte Vita Hästen i Himmelstalundshallen. Han passerade blålinjen med någon meter och avlossade stora bössan varpå det klingade till rejält i målburen. Inte ens Olle jublade och spelet fortsatte i ytterligare någon minut. När sedan avblåsningen kom valde domaren att ringa på situationen. Jag passade på att fråga Olle om det var mål eller inte och han var tvärsäker; skottet hade gått i ribban. Efter någon minuts videogranskning tecknade sedan domaren för mål.

Om inte ens man själv hinner se om pucken går i ribban eller innerribban, då skjuter man hårt.

2. André Smulter, tränare för Boro/Vetlanda

Finnen är en riktig karaktär som jag lirade tillsammans med i Gislaved säsongen 06/07. Som hockeyspelare var han ”back in the day” en målskytt av rang som var ruskigt skicklig på att nyttja sina lägen. Hans främsta merit i Sverige är att han spelade i Troja/Ljungby säsongen 07/08 när de tog sig tillbaka till Hockeyallsvenskan.

En större glädjespridare får man leta efter. Om det inte var nya små hyss eller galna upptåg så är han en fantastisk berättare. Oavsett vad han berättade för historier så slutade dessa alltid med asgarv. Hos Smulter tycks det finnas oändligt med historier från hans kringflackande liv som hockeyspelare.

Nu som då var matchdagarna i Hockeyettan oftast onsdagar och söndagar. Skillnaden då var att vi tränade fredag och var lediga lördagar. Detta medförde att det var mer regel än undantag att vi satte oss med en öl eller två i bastun efter fredagsträningarna och bland annat lyssnade på Smulters galna upptåg.

En av alla hans historier var när han trodde sig slå igenom internationellt efter att fullkomligt ha vräkt in poäng i norska andraligan. En bra bit över 100 poäng hade han gjort under säsongen i Bergen. Hans polare hemma i Malax (Finland) lyckades lura honom att han signat ett miljonkontrakt för kommande säsong med ett tyskt DEL-lag. Kompisarna hade lyckats manipulera en fax där avsändaren hade tyskt nummer samt via förställande av röst på engelska med tysk brytning hade André blivit lurad. När sedan miljonkontraktet var påskrivet och tillbakaskickat via faxen ringde han runt till sina polare och berättade om det guldkantade kontraktet och bjöd även in till fest där han själv skulle stå för hela notan. Ett miljonkontrakt måste firas rejält tänkte han. Det hela slutade med att kompisgänget till slut berättade om det lilla pranket som hade pågått under ett par veckors tid. Men först i slutet på kvällen, när Smulter redan hade bjudit alla på en helkväll.

1. Conny Strömberg, klubblös

Var ska man börja? Han har släppt en bok, suttit i fyllecell, bidragit stort till att spela upp Örebro till SHL och ligger förmodligen i topp bland spelare som representerat flest klubbar under karriären. Just nu tränar han på uppe i Örnsköldsvik i väntan på att landa nästa kontrakt. Han fyller 44 år i höst och vägrar se slutet på karriären. Att Conny har passningarna och powerplay som signum på isen vet de allra flesta vid det här laget.

Det händer alltid saker kring Conny och i sommar har han bland annat varit aktuell som sommarpratare i radioovik.se som ni hittar här.

Conny är en mästare på att skapa rubriker. Kommer inte rubrikerna självmant så ser han till att skapa egna från egentligen ingenting. Häromdagen kom det en text på Sportbladet om att han vill göra ett nytt världsrekordförsök i att jonglera med en medicinboll. Videoklippet på det nuvarande rekordet finns konstigt nog inte kvar och han vill således få chansen att slå sitt eget rekord.

Conny är förmodligen den ärligaste och rakaste människan jag känner. I och med att han är så rak och ärlig sker det hela tiden roliga/lustiga saker/situationer kring Conny. Jag minns vår första säsong tillsammans där vi i Västervik var nykomlingar i allsvenskan och samtidigt lite av ett rock´n´roll-lag. Vi hade inte fått så mycket uppmärksamhet i media på några matcher varpå Conny kläcker ur sig idén att vi skulle värma upp utan hjälmar. Det skulle väl ändå kunna skapa lite rubriker tänkte han. Undertecknad var inte sen att nappa på idén varpå Conny snabbt hejdade mig genom att säga:
-- Men du får ju inte värma upp utan hjälm förstår du väl!?
Jag: - Varför inte?
Conny: - Det är ju bara vi stjärnor samt spelarna med långt hår som får värma utan hjälm.

Det hela mynnade tyvärr ut i att coachen fick nys om upptåget och stoppade det hela.

En annan rolig incident var när vi skulle på bortamatch mot Björklöven och en cirka tolv timmars bussresa låg framför oss. När vi åkt i ungefär en och en halv timme rasade bussen ihop varpå resan skulle ta ännu längre tid. Conny röt då till mot busschauffören som han tyckte tog för lång tid på sig. Se klippet i tweeten nedan.

Klacken levererar! pic.twitter.com/EA267S3cgW

— Joakim Englund (@EnglundJoakim) December 20, 2016

Det ska bli intressant att se om Conny får någon ny chans till världsrekord i jonglering med medicinboll samt vilken klubb han spelar för till hösten.