Ibland gör ishockeyspelare inte karriärval som vi på utsidan förväntat oss. Ibland kan en spelares val till och med dela in tyckare i olika läger. Men till syvende och sist måste vi applådera spelare som gör det som känns bäst för dem själva.

Jag lyfte luren igår och ringde målvakten Tim Hultstrand för att fråga om hans klubbval tidigare i somras. Den forne juniorlandslagsmannen kritade ju på för moderklubben Trelleborg i Hockeytvåan och det fick en och annan att höja på ögonbrynen.

Backgrunden till Hultstrands beslut var att hans tänkta klubb till kommande säsong, IK Pantern, först avsade sig sin allsvenska plats och sedermera gick i konkurs. Nu har de återuppstått och ska starta om i trean.

Men hursomhelst. Där stod Hultstrand i maj utan arbetsgivare och fulla målvaktsbesättningar på de flesta håll att ta hänsyn till. Jag vågar faktiskt ta gift på att de allra, allra flesta i den situationen hade avvaktat så länge det går, även en bit in på säsongen, innan de tagit beslutet att kliva ner två divisioner. En hel del hade nog kunnat tänka sig att vänta ända in på vintern i hopp om någon söndertrasad menisk någonstans.

Men inte Tim Hultstrand, trots att han absolut skulle tillhöra en av de bättre målvakterna i Hockeyettan. Han gjorde tidigt klart med moderklubben Trelleborg i tvåan och sa så här till mig om den saken:
– Jag tror att jag kommer få spela en hel del, det får jag väl hoppas i alla fall. Träningsmässigt kommer jag få den fysen jag behöver. Det är väl framförallt det, men sen försöka hjälpa till att vinna matcher och ta ett större ansvar. Även om man har stort ansvar som målvakt så känns det som det kommer bli ännu större och ännu mer press på mig. Det får man räkna med.

Man ska också veta att den unge målvakten haft mer än lovligt röriga säsonger de senaste åren med ett evigt hattande fram och tillbaka mellan klubbar. Det kan nog vara nyttigt att få lite lugn och ro nu.

I slutet av juni twittrade den förre Västervik – och Vita Hästen-backen Victor Lindmanom sitt beslut att lämna allsvenskan och istället spela nästa säsong i division 2 med Norrköpingsgänget IK Guts. Han motiverade med en tuff tid på det personliga planet fått honom att tänka på vilken riktning han skulle ta i livet. Han berättade att han trivdes i Norrköping och ville hitta tillbaka till glädjen till hockeyn. Då passade IK Guts bra.

De båda exemplen ovan har två olika infallsvinklar till sina beslut, men båda har fattat förbannat bra och mogna beslut utifrån sina egna behov. Jag tror knappast Lindman saknade anbud från andra klubbar och det hade ju varit enkelt för honom att ”göra det alla förväntat sig” och kritat på någonstans hos en klubb på en nivå som bättre motsvarat hans skicklighet.

Men hur bra hade han mått av det? Jag tror faktiskt både Hultstrand och Lindman kommer komma tillbaka på högre nivå som bättre hockeyspelare efter det här.

Robert Pettersson summerade det hela väldigt väl i den här krönikan för några veckor sedan apropå Jonathan Dahlén möjliga återkomst till Sverige och folks tyckande och tänkande om det. Jag håller med Pettersson i varje stavelse där. Dahlén ska göra det som känns bäst för honom själv, ingen annan.

Det mest kända exemplet på senare tid är naturligtvis Patrik Berglund. Inte just det faktum att han valde Djurgården i SHL, utan hans val att faktiskt lämna NHL helt och hållet när han kände att han inte mådde bra. Väldigt modigt beslut. Många av oss hade nog harvat på, i mångt och mycket för att det förväntas av oss, tills väggen sagt "STOPP OCH BELÄGG".

Om jag får väva in mig själv i dessa rader så tog jag själv för några år sedan ett rätt vågat beslut. Med barn, nyköpt hus och barn nummer två på väg tog jag tjänstledigt och började plugga. När studierna var klara så sa jag upp mig från en trygg anställning för att satsa helhjärtat som frilansjournalist. Det är nog en och annan som tyckte (och förmodligen fortfarande tycker) att jag är dum i huvudet som tog det beslutet. Jag kan erkänna att jag tvivlat ibland själv.

Men vad hade alternativet varit? Springa snabbare och snabbare i ekorrhjulet för att tillslut riskera att okontrollerat slungas iväg? Bara för att folk förväntar sig att man ska prisa en arbetsplats som man förvisso trivs på, men där man är utled på arbetsuppgifterna.

Livet som frilansjournalist är förvisso jäkligt slitsamt, men varierande och just variation i arbetsvardagen är något jag kommit på passar mig som handen i handsken.

Så jag talar av egen erfarenhet när jag säger vi alla ska ställa oss upp och applådera oväntade karriärssteg. Individen har förmodligen följt sin magkänsla, och då brukar det oftast bli rätt.