Sök
Old School Hockey

Poängmaskinen - Old School Hockey "Kneten" Andersson

Han var målsprutan som gick sin egen väg. I dagens Old School Hockey träffar vi 1970- och 80-talets svar på Conny Strömberg, rebellen Kent ”Kneten” Andersson. I en lång intervju berättar han om hur han hamnade i domstol för ett påstått överfall på isen och hur han har hållit räkning på de över tusen mål han sköt under sin 35-åriga (!) karriär.

Säger man namnet Kent Liljekvist så är det inte många hockeymänniskor som reagerar. Säger vi i stället Kent ”Kneten” Andersson så vet alla som kan sin hockeyhistoria från 1970- och 80-talet vem vi pratar om. 

”Kneten” var poängmaskinen från Lindesberg som blommade ut i Örebro och spelade hockey från 1960-talet fram till mitten av 2000-talet. Han var inte bara känd för sin målfabrikation utan även för att han gång efter annan syntes och hördes i media, i klädd hatt och ulster, uppträdande både arrogant och lite kaxigt. Oftast med glimten i ögat. 
– Jag har väl alltid gått mina egna vägar och hade kanske lite svårt att lyssna på tränarna. Mycket så var det och jag var inte direkt tränarens dröm.  
– Det hände att det stod om mig i tidningarna när jag gick omkring i hatt och kamelulster. När jag ledde skytteligan i elitserien intervjuade sportspegeln mig. Då frågade reportern mig hur det var att leda skytteligan före Per-Olov Brasar. Jag svarade ”Vem fan är Brasar?” Sådant fick man väl inte säga egentligen, skrattar ”Kneten”. 
– Visst lät det lite kaxigt, men jag var nervös inför intervjun och just då står jag klädd i kamelulstern och hatt. Men allt det här gjorde jag självklart med glimten i ögat. 

Varför har du bytt efternamn till Liljekvist? 
– Det var för att jag gift om mig och då tog jag min nya frus mormors efternamn, men jag kommer nog alltid få heta ”Kneten” Andersson var jag än är eller gör. 

Fick spela med A-laget - som 14-åring

Lindesberg ligger norr om Stora Lindesjön, norr om Örebro och väster om Västerås. Det var där som brödratrion Kent, Tommy och Sivert Andersson inledde sina hockeykarriärer. 
– Jag följde ofta med farsan för att titta på hockey. Han var väldigt intresserad av just ishockey. Då kan jag ha varit runt fem eller sex år. Det var så som allt började. Sedan blev det först skolhockey när jag började i skolan och sedan fortsatte det bara. 
– Efter skolan var det bara hockey som gällde för oss. Jag var 14 år när jag fick börja spela med A-laget i Lindesberg. Då kunde det hända att jag spelade med junior eller pojklaget på dagen och på kvällen åkte jag med A-laget för att spela. 

Höll du på med andra sporter samtidigt? 
– Ja, jag höll på med bandy samtidigt. Då kunde man spela bandy på lördagen och hockey på söndagen. 

Var det fotboll på sommaren också? 
– Nej, inte i början. Fotboll började jag med först då jag var 15 år. Så det var ingenting annat före det. 

kneten-andersson-1-1565513175.jpg

En spelare som man minns från tiden i IFK Lindesberg var blivande VM-spelaren Lars-Erik Ericsson (i dag Ridderström).  
– Lars-Erik och hans bror Rolf Ericsson var från Örebro. Lars-Erik spelade med mig i Lindesberg medan Roffe och jag spelade tillsammans i Örebro. Lars-Erik spelade i en klubb som heter Sturehov innan han kom till oss. 

Debuterade i division 2


”Kneten” debuterade i division 2 med Lindesberg säsongen 1970/71. Lindesberg tillhörde oftast toppen av division 2 (motsvarar dagens hockeyallsvenska) och slutade det här året på en fjärdeplats i tabellen. Vann serien gjorde Surahammar med bland annat en ung skyttekung vid namn Per Bäckman och världsmästaren från 1962, Uno ”Garvis” Öhrlund, i laget. 
– Jag minns debuten ganska väl. Vi stod uppe på Stadsskogsvallen och visste inte om vi skulle åka eller inte. Jag var skitnervös, men vi kom i väg. Det var två borta matcher på en gång. Första matchen var nog i Skövde men andra matchen spelade vi i Borlänge. Där hade dom ett tält över rinken och sköt man stenhårt i sargen så ekade det så in i helsicke, skrattar Liljekvist. 

I det Lindesbergslag som ”Kneten” debuterade i fanns bland annat två tidigare storspelare från gamla allsvenskan, Rolf Hallgren som spelat för bland annat AIK, Västerås och Örebro samt Olle Palm som spelat med Färjestad. 
– Båda två var med då och jag spelade i samma kedja som Olle Palm, till och med när jag debuterade.  
– Jag tror att jag även spelade några matcher säsongen innan, men det var i någon träningsmatch det året som jag var med och spelade första gången. Thorén hette tränaren som tog med mig i A-laget första gången. 

Hur gick värvningen till Örebro inför säsongen 1973/74 till? 
– Jag flyttade till Örebro redan 1969. Eftersom jag spelade två år till i Lindesberg så fick jag åka till träningarna och matcherna med just Lars-Erik Ericsson, Olle Palm, Roffe Hallgren och dom här som också bodde i Örebro. 
– Jag hade spelat TV-pucken och var kompis med örebroarna och dom tog med mig till träningen. Det hette gamla allsvenskan på den tiden. Des Moroney var tränare i Örebro och han var riktigt skön han, skrattar Liljekvist. 

"Moroney var speciell"

.

Des Moroney var stilbrytande som tränare på den här tiden med sitt mycket tuffa sätt att agera på, både som spelare och tränare. 
– Moroney var speciell som tränare. Han var stenhård och första träningarna fick vi inte ens ha puck utan fick bara åka runt målen. Han menade på att vi skulle vara sugna när vi väl fick träna med pucken.  
– Han var spelande tränare och man fick sina fiskar varma om man inte skötte sig. Jag låg ändå ganska bra till hos honom och jag var ju yngst av alla i laget. Han sa en gång att han skulle göra mig till stjärna och efter träningarna fick jag stå framför målet och slå på målvakten för att få in pucken. 

bb160216zv014-1562193309.jpegDes Moroney. Foto: Bildbyrån

Vilken kedja tillhörde du första säsongen i Örebro? 
– Staffan Tholson spelade jag en del med, men det var senare. Jag tror att jag spelade med ”Casco” (Jan Christer Nilsson) en kille som kom från Avesta. 
– Sedan spelade jag, som sagt var, med Tholson tills han slutade i Örebro. Efter det spelade oftast jag tillsammans med Lars ”Mozart” Andersson och Nisse Björk. 

Kent, 21 oktober 1973 reser ni till Karlstad men Örebro och förlorar med 15-2. Vad minns du bäst från den matchen? 
– Ingenting, ha ha….

Jojo-laget Örebro

Det var i den matchen du gjorde ditt första mål i högsta serien när du framspelad av Staffan Tholson gjorde 2-1 bakom Björn Fagerlund (bror till tidigare förbundsordförande Richard Fagerlund). 
– Första elitseriemålet gjorde jag uppe i Leksand säsongen 1976/77. Men 1973 hette det fortfarande allsvenskan. Målet du nämner kommer jag faktiskt inte ihåg. 

Under ”Knetens” år i Örebro var laget upp och vände i högsta serien tre gånger utan att lyckas etablera sig. Varför det var så har ”Kneten” en teori om. 

– Det var nästan bara örebroare i laget. Alla kom härifrån eller från orterna runtomkring. Örebro köpte nästan inte in några spelare. Sedan var vi unga allihop. De flesta var mellan 20 och 23 år. 

– Åren före vi gick upp i elitserien 1976/77 var det fortfarande Bosse Ahlén och grabbarna som spelade. Men när dom slutade var det jag Roffe Ericsson, ”Mozart”, Nisse Björk och några till kvar. Vi var för unga, tror jag i alla fall. Vi hängde med i början och gjorde det väldigt bra, men så dalade vi i slutet av serien. 

Lämnade för SSK

Säsongen 1976/77 svarar ”Kneten” för 41 poäng på 34 matcher vilket måste ses som sensationellt bra med tanke på att han spelade i seriens sämsta lag. På det slutade han åtta i elitseriens poängliga, 23 poäng efter skyttekungen det året, Mats Åhlberg. Trots det tycker inte ”Kneten” att det var hans bästa säsong. 
– I elitserien var det kanske min bästa säsong. Året innan låg vi i ettan och då gjorde jag 50 mål på 22 matcher. Den säsongen var bättre men det var ju också lättare motstånd också. Att göra 50 mål idag i Hockeyallsvenskan är nog ganska svårt så det där rekordet är nog ganska svårslaget. 

kneten-andersson-6-1565513228.jpg

Efter att Örebro misslyckats med att kvala upp till elitserien säsongen 1979/80 lämnade ”Kneten” klubben för spel i elitserien med Södertälje. 
– Lennart Källén hade varit tränare i Örebro och var nu tränare i Södertälje. Han tjatade på mig och tyckte att jag skulle komma dit. Södertälje gick upp det året och vi i Örebro fick stryk i kvalet av Luleå. Det här var året när Hardy Nilsson, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson spelade i Örebro. Det hade helt enkelt gått för lätt för oss i serien så vi var inte tillräckligt bra förberedda när kvalet började. 
– Jag var faktiskt på väg till Brynäs redan året före. Det var Wille Löfqvist som höll på att greja med det där. Jag jobbade med Koho och Torspo då och var ofta uppe i Gävle med jobbet samtidigt som det var ganska nära dit. 
– Min före detta fru och Källéns fru kände varandra så det var lite av den anledningen som jag valde Södertälje och det har jag inte ångrat en sekund. 

Spelade du i samma kedja som din bror Sivert i Södertälje? 
– Ja, det gjorde jag. Sivert kom året efter mig och det var roligt att spela tillsammans med honom. Vi spelade aldrig i samma kedja i Örebro. Han kom upp i A-laget där men sedan flyttade han upp till Leksand för att gå på hockeygymnasiet. 

Hur upplevde du Lennart Källén som tränare? 
– Han var mer på vårt plan, tycker jag i alla fall. Det var ingen diktator utan han lyssnade på oss spelare och var mer som en kompis. På den tiden var det lite mer så och vi spelare hade förtroende för honom. 
– Det finns säkert spelare som säger motsatsen också. Det är antagligen killarna som inte fick spela. 

Stängdes av i fyra månader

Södertälje SK åker ur elitserien redan efter en säsong, men under hans tredje år i klubben tar sig laget tillbaka till elitserien. Fast större delen av den säsongen fick ”Kneten” finna sig i att följa laget från läktaren efter en längre avstängning. 
– Jag krockade med en spelare i Almtuna (Stefan Gundt) och blev avstängd i fyra månader. Jag fick ett pass av vår målvakt och trampade runt så jag tittade inte upp. Då hade deras kille hoppat ur deras bås. När jag såg det skyddade jag mig med klubban och träffade honom. Det bara small. Man fick det till att jag skulle ha gjort det med flit vilket jag fan inte hade gjort. 
– Jag hade gjort två eller tre mål i den matchen och ledde med 5-0 så det fanns ju ingen anledning att jag skulle göra något sådant avsiktligt utan det var en ren olyckshändelse. Förbundet gick in och stängde av mig resten av säsongen. 
– Det blev rättegång om det här men jag blev friad. Man fick fram en video på det där som materialförvaltaren i Almtuna hade. Där syntes det att allt var en olyckshändelse. 

Efter säsongen åker du och Jan ”Lill-Janne” Eriksson till Ambri-Piotta i Schweiz. Hur trivdes du där? 
– Skitbra! Folket var helt galna på läktaren där. Det var precis som det var på fotbollsmatcherna där nere. Folk gick klädda i våra färger, blått och vitt.  
– Det gick bra för både mig (44 mål) och ”Lill-Janne” (40 mål) så det var synd att tränaren, Lasse Lilja, inte var så populär där. Istället tog man dit en kanadensare som ville ha dit sina kanadensiska spelare. Det innebar att vi fick åka hem. 

Hur var Lasse Lilja som tränare?

– Det var första gången jag fick uppleva den här riktiga managerrollen. Så fort vi kom från ishallen var det dock en helt annan kille. 
– Lasse var stenhård och hade tränat det schweiziska landslaget under många år. Han var kanske inte den största taktikern, men då fick vi dit Kent Sundqvist som hjälpte till på den biten. Då vart det lite bättre. Han hade tidigare spelat nere i Zürich några år.  
– Vi fick även dit en del kanadensare mot slutet när Kent kommit. Jag tror att det var nio kanadensare, alltså killar med dubbla pass, där mot slutet. Bland annat var Buffalospelaren Rick Martins båda bröder Michel Martin och Robert Martin med. Rick försökte också vara med och spela men hans knän var helt slut så det gick inte. 


Gjorde 21 mål – i samma match  

Efter äventyret i Schweiz återvände ”Kneten” till Sverige för spel i Westmannia från Köping. 
– Jag minns att jag gjorde en fruktansvärt massa poäng dom åren (96 poäng på 50 matcher). Man hade ett lite annat tempo i kroppen.  
– Där tränade brorsan (Tommy) mig och det var han som lurade dit mig. Jag var på väg till Frölunda, ”Lill-Janne” gick ju dit. Men eftersom Tommy skulle träna Westmannia i division 1 så skulle även Sivert komma dit. Nu stack Sivert till Norge i stället men då hade jag redan skrivit på. 

Du gjorde även en kortare sväng i Västerås. 
– Det var riktigt roligt. Västerås hade gjorde en satsning och hade tagit dit Roland Eriksson, Uffe Rådbjer, han som tränar Karlskrona nu Janne Karlsson, Göran ”Flygis” Sjöberg, Stefan Lunner i målet och så vidare. Vilket gäng vi var, haha… 
– Tyvärr gjorde vi någon plattmatch i kvalet så Modo gick upp i stället. Jag pajade ryggen den säsongen och var borta en del. Sedan försökte jag vara med i någon match i kvalet, men det gick inte. Efter den säsongen tänkte jag sluta eftersom jag hade så fruktansvärt ont. 

kneten-andersson-7-1565513257.jpg

"Kneten" Andersson.

Trots det fortsatte du spela fram till 2005, alltså 18 år till. 
– Min brorsa tränade Lindlöven säsongen efter och när han frågade mig om jag ville spela där åkte jag upp och testade. Jag provade några träningar och någon match. Det gick bra och sedan har jag fortsatt spela hela tiden. 
– När jag spelade med Kungsör i Division 3 en säsong gjorde jag 116 mål. Jag minns att vi spelade mot Hallstahammar och i den matchen gjorde jag 21 mål. Efter det blev Hallstahammar klassade som Sveriges sämsta lag. Jag har fört lite statistik och jag har kommit fram till att jag gjort 1 034 mål sammanslaget med DM och sådana matcher inräknade. 

Det blev aldrig spel för Kent Liljekvist i Tre Kronor. Men säsongen 1978/79 plockade B-landslagets förbundskapten, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, med honom i Vikingarna som skulle möta Edmonton Oilers i Karlstad. 
– Det hade varit på gång i flera år. ”Virus” Lindberg, Tommy Sandlin och dom här kallade mig för en oslipad diamant. Men jag var inte så bra på att komma hemåt utan jag var en spelare som bara ville komma framåt vilket troligtvis var anledningen till att jag aldrig fick chansen i Tre Kronor. 
– Under hösten var jag med i en match i Örebro där vi skulle möta våra svenska NHL-spelare. Där spelade jag ihop med Anders Steen och Harald Lückner. Det gick ganska bra och några veckor efter det blev jag uttagen i Vikingarna. 

Där ställdes ni alltså mot WHA-klubben Edmonton Oilers. 
– Först spelade vi mot Edmonton i Karlstad och sedan i Göteborg. Efter det fick vi åka över till Kanada och möta Winnipeg, Quebec och Edmonton (då med Wayne Gretzky i laget). Vi skulle ha spelat fem matcher men något bråk mellan förbunden gjorde att det bara blev tre matcher. 
– Jag gjorde två mål i debuten, men jag gjorde mål i alla fem matcherna jag spelade i Vikingarna. Lite besviken kan jag vara idag att jag inte fick chansen i Tre Kronor eftersom jag tycker att jag var värd det när jag var som bäst, avslutar kultliraren.

Den här artikeln handlar om: