I början av maj gick flera av de största nordamerikanska damspelarna ut och bojkottade den inhemska ligan. I ett gemensamt manifest som spelarna publicerade på sociala medier förklarade de att förutsättningarna var för dåliga. Man pekade tydligt på att avsaknaden av en hälsoförsäkring och låg ekonomisk ersättning var orsakerna till att man valde att säga ifrån på skarpen.

Efter att ha publicerat manifestet gick flera av de största stjärnorna – bland andra Hilary Knight och Shannon Szabados – ut i media och förklarade ytterligare vad det var som gjorde att de valde att agera. Vad det var som hade fått bägaren att rinna över.

Jag önskar att någon av de svenska spelarna hade gjort samma sak i dag.

Jag misstänker att de som valt att tacka nej till att representera Damkronorna har ungefär samma motiv som de nordamerikanska spelarna hade i maj. Men jag vet inte säkert. För efter att ha publicerat sin bojkott av det stundande lägret på Bosön och nästa veckas femnationsturnering i Finland har det varit tyst.

VAD ÄR KRAVEN?

Hockeysverige.se har kontaktat en rad av de svenska landslagsspelarna – bara för att antingen bli bortklickade eller hänvisade till spelarfacket Sico. 

Hade texten som spelarna publicerade på sociala medier varit lite mer klargörande hade deras röster kanske inte behövts i samma utsträckning. Men jag tycker att den lämnar minst lika många frågor som svar. 

"Vi har inga orimliga krav", skriver man till exempel.
Det tror jag inte heller att man har, men vad specifikt är kraven? Vad är det som fattas i dag?

Man skriver också att man vill få ett bättre bemötande och mer respekt från "gubbarna på förbundet".
Hur har det bemötandet och bristen på respekt yttrat sig?  

OTACKSAMT 

Jag tvivlar inte en sekund på att de här tjejerna har goda skäl att vara missnöjda. Att kombinera livet som elitidrottare med heltidsstudier eller heltidsarbete är sannerligen ingen dans på rosor. Det tär på psyke, fysik och ekonomi. Det är ingen slump att så många tjejer väljer att lägga av när man befinner sig i vad som borde vara sin absoluta prime. Att kombinera en civil karriär på heltid med professionellt idrottande är en ekvation som inte går ihop i längden. Man är dömd att misslyckas om man inte har någon form av uppbackning.

Det enda jag önskar är att spelarna som var uttagna att representera Damkronorna inte skulle undvika att lägga ut hela texten. Och framför allt inte undvika massmedias frågor efter publiceringen.

Jag hoppas i slutändan att det här blir en vändpunkt för svensk damhockey. Att vi kan se tillbaka på det här som en omstart som leder till en positiv utveckling. Både vad gäller förutsättningar och bättre prestationer på isen.

Men då måste någon våga ta bladet från munnen. 

Ska man uppnå revolution kan man inte stå med en skridsko på isen och den andra i båset.

Damkronornas brev: