”Det sägs att varje resa måste få ett slut. Min resa som spelare för Detroit Red Wings slutar här.”

Med de orden meddelade Niklas Kronwall idag vad vi så gott som redan visste, att han lägger ner den aktiva spelarkarriären efter 953 NHL-matcher för Detroit Red Wings. Något mer överraskande är kanske att han direkt kliver in i en roll som rådgivare till klubbens nya general manager och efterlängtade hemvändare, ikonen Steve Yzerman. 

Jag vet för närvarande inte exakt vad den rollen innebär för Kronwall, men han förefaller inte vara den typen av hockeypensionär som klubbarna ibland flyger in för att mysa med VIP-kunder och hänga i baren under draften. Att döma av de uttalanden både Yzerman och Kronwall själv gjorde idag så tycks han och familjen bli kvar i Detroit på heltid.

Om vi dröjer oss kvar där ett ögonblick så vill jag mena att det är ett mycket klokt beslut. Jag gissar att ett kontrakt med Kronwall, oavsett skridskor eller myggjagare som arbetsskor, stod mycket högt upp på Steve Yzermans önskelista inför den kommande säsongen.  

Yzerman må vara en legendar i Detroit, men han har inte arbetat i klubben på nio år och det Red Wings han lämnade var något helt annat än det han nu återvänder till. 

När han flyttade till Tampa sommaren 2010 hade laget förlorat en sjunde avgörande Stanley Cup-final så sent som 12 månader tidigare. De var fortfarande ett av ligans powerhouses på isen, och även om stommen i laget redan då började bli till åren kan man med fog säga att de antagligen var ligans starkaste och mest respekterade klubb. Ägare, ledare och spelare hade i nästan 20 års tid levt i en kultur som gick ut på att samlas i september med målsättningen att vinna Stanley Cup. Alla free agents ville spela i Detroit. Ingen tränare ville möta dem i ett slutspel. De draftade bäst och värvade bäst och spelade ofta bäst

Jag säger alls inte att Yzerman återvänder till en klubb i kris, men det är likväl en organisation som behöver hitta tillbaka till sin identitet och vägen dit är i nuläget inte helt uppenbar. Efter ett kvarts sekel av oavbruten slutspelshockey, som dessutom resulterade i fyra Stanley Cup, talar det mesta för att de kommer att missa slutspel för fjärde året i rad. 

Kronwall har tillhört klubben genom både topparna och dalarna av den här resan. Han kom fram under glansdagarna på 00-talet, men har sett den i dagens NHL så gott som oundvikliga cykeln från mästarklubb till bottenlag från insidan. Visst, Kris Draper och Daniel Cleary finns också där. Men Kronwall var assisterande lagkapten så sent som i april och är den bästa tänkbara länken mellan stommen i dagens nybygge och klubbens förpliktigande historia. 

Det kan bli värdefullt för Steve Yzerman, som lämnade Detroit när Dylan Larkin fortfarande spelade pojklagshockey i trakten.

Niklas med lillebror Staffan i Djurgårdens omklädningsrum 2002.Foto: Bildbyrån

Men det finns också väldigt mycket för svenska hockeytalanger att lära av Niklas Kronwall och hans karriär.

Hos dagens unga svenska superbackar är det namn som Erik Karlsson, Oliver Ekman Larsson och John Klingberg som oftast nämns som idoler. Men när de här spelarna själva kom upp genom juniorleden var det Niklas Kronwall och hans monstertacklingar som var hetast på Youtube och den stora snackisen bland fjuniga backar i lagbussarna runtom i Sverige. 

Tacklingarna kommer alltid ligga kvar där på nätet som den mest notoriska delen av Kronwalls eftermäle, både bland svenska och nordamerikanska fans. Jag tror inte ens Linus Hugosson någonsin kommer att ta bort referatet från en av Kronwalls stjärnsmällar från introt till NHL-timmen. 

Men hans spel var betydligt större än bara propparna.

Visst, det är inte ett lika mycket slutet på en era som när Nicklas Lidström, Peter Forsberg eller tvillingarna Sedin valde att lägga skridskorna på hyllan. Kronwall kommer kanske inte per omgående få sin tröja hissad i Detroit och blir nog inte invald i Hall of Fame. Två lockouter och en hel del skadebekymmer under karriären gör tyvärr att Kronwall missar den magiska gränsen om 1000 spelade matcher i NHL. 

Men som medlem i Triple Gold Club går Kronwall ändå till historien som en av svensk hockeys mest väldekorerade genom tiderna. Och det är inte bara hans meritlista som är imponerande. Han är också ett utmärkt exempel på hur en idrottsman hanterar både motgångar och framgångar. 

För det första: han var för liten  

Jo faktiskt, i synnerhet med den tidens mått mätt. Även om han alltid var en stor talang så blev han inte draftad under sitt draftår. Om det berodde på hans storlek eller andra faktorer är oklart, men 91 backar som inte hette Kronwall valdes i draften 1999 och ingen av dem hade en mer produktiv NHL-karriär. Det hade inte heller någon av de sex backar som valdes före honom när han till sist gick som 29:a i draften 2000, efter en säsong där han vann SM-guld med Djurgården och gjorde succé i JVM. 

För det andra: tålamodet och lojaliteten  

Han valde att stanna kvar i Sverige och göra fyra hela säsonger i Elitserien. Jag säger alls inte att det är vägen för alla, men här blev det rätt. Kronwall var en betydligt starkare, smartare och tuffare spelare när han väl lämnade, och i brist på storlek fått tid att utveckla sitt offensiva spelsinne som en av Elitseriens mest spännande tvåvägsbackar. 

Därmed hann han också med att vinna två SM-guld med klubben i sitt hjärta, något jag tror Kronwall själv ser tillbaka på med stor glädje nu när karriären är över. 

För det tredje: arbetsmoralen och skallen  

Trots att han åkte över vid 22 års ålder med två SM-guld och ett VM på meritlistan så fick han börja med mycket spel i AHL. Vid den här tiden var Detroit ligans mest stjärnspäckade lag med ärrade veteraner på alla positioner, och vägen till en plats i truppen även för färdiga spelare gick ofta via ännu mer tålamod, tålamod, tålamod under långa vintrar i Grand Rapids.

Kronwalls NHL-karriär startade också med idel motgångar. När han väl debuterat i ligan och skulle ladda inför sin första ordinarie NHL-säsong kom lockouten, vilket för rookien Kronwall innebar en hel säsong i Grand Rapids. När det väl blev dags för den efterlängtade debuten skadade han knät i en träningsmatch och missade mer än halva säsongen 2005-2006. Faktum är att han var över 25 år när han blev en ordinarie NHL-spelare.

Men något gnäll hördes aldrig. Tålamod och arbetsmoral hade Kronwall massor av och när han väl åkt över Atlanten var det Detroits organisation som gällde.

Niklas Kronwall – världs- och olympisk mästare 2006.Foto: Bildbyrån

För det fjärde: uthålligheten  

Inte minst Kronwalls tuffa spelstil gjorde skadorna till en vardag. Vid endast ett tillfälle spelade han samtliga matcher under en NHL-säsong och totalt spenderade han nära nog två hela säsonger på skadelistan. Ändå förblev han en mycket duglig NHL-back långt upp i åren och spelade 79 matcher som 38-åring. Kronwall vet alltså en hel del om hur man lyssnar på kroppens signaler, återhämtar sig i gymmet och jobbar för att hålla igång kroppen på somrarna. 

För det femte: ödmjukheten och ledaregenskaperna  

Under sina bästa säsonger nosade Niklas Kronwall på NHL:s absoluta toppskikt bland tvåvägsbackarna. Han kunde användas i alla spelformer och tog ett stort ansvar över hela banan och i alla omklädningsrum han någonsin satte foten i. Vare sig det handlade om Detroit eller Tre Kronor har alla jag pratat med nämnt Niklas Kronwall med total respekt. Till och med när snackets vågor gick höga omkring hans många tunga tacklingar var det inte särskilt mycket anklagelser om att svensken skulle vara en feg eller utpräglat ful spelare.

Under första halvan av sin NHL-karriär stod han i skuggan av Niklas Lidström och delvis även Brian Rafalski. Även om Kronwall säkert trivdes utmärkt där är jag säker på att han under sina bästa säsonger hade kunnat fylla en roll som uttalad förstaback i väldigt många av NHL-lagen. Men det var inte vad han i första hand ville: han ville vinna och det fick han också chansen att göra.  

Så med det sagt: grattis Niklas Kronwall till en mycket fin spelarkarriär, och grattis till ett mycket spännande jobb. Jag hoppas få äran att springa på dig på pressläktarna här borta i NHL under hösten.