Med det sagt fortsätter vi på gårdagens publikfriande trend och skriver om spelare ingen annan vill skriva om och som en del kanske aldrig hört talas om. Någon kulturskribent blev jag aldrig, så detta är min motsvarighet till djuplodande recensioner av svåra filmer som kanske aldrig gick upp på bio, men ändå har potential att trenda fett när de ploppar upp i ”Nytt hos oss” på Netflix. 

Let’s go!

Colin White, Ottawa Senators

Ännu en gång: White är ingen doldis för den som har stenkoll på prospects. Vi talar ändå om ett förstarundeval i en superstark draftkull. Men lite bortglömd är han nog trots allt. 41 poäng ifjol räckte till en femteplats i rookieligan, men ändå var det spelare som Elias Pettersson, Rasmus Dahlin, Miro Heiskanen och Brady Tkachuk som fick alla rubriker. 

White spelade U18-VM, gjorde två starka JVM-turneringar och var bäste målskytt i det amerikanska lag som slog Kanada i den högdramatiska finalen i Montreal. Men medan många av de amerikanska lagkamraterna och andra från 2015-kullen klev rakt in i NHL och blev stjärnor tämligen omgående, så tog Colin White lite tid på sig. Totalt blev det två år på college och merparten av ytterligare en säsong spenderades i AHL innan Colin White blev ordinarie i ett helt nedmonterat Ottawa Senators och på allvar började göra väsen av sig i NHL.

Det var ingen dum idé rent ekonomiskt, för honom. White hade redan fyllt 20 år när han skrev sitt första NHL-kontrakt och brände därmed sitt första år redan i NHL-debuten våren 2017. Totalt fick Senators alltså bara ut 94 matcher på hans entry level-kontrakt. 

För två veckor sedan hostade klubben upp 28,5 miljoner dollar för sex år, och med en sådan lönecheck lär White få alla tänkbara chanser att vara med och bära lagets offensiv.

Ottawa var inte mycket att hänga i julgranen förra säsongen. De lär inte vara det nu heller, men det ger Colin White en riktigt fin chans att blomma ut på allvar. Och om ni behöver skäl att titta på Senators så är han ett. En riktigt läcker forward att se på isen med sin fina skridskoåkning, och som så många andra spelare från USNTDP är han otroligt välskolad och har inga irreparabla svagheter i sitt spel. 

Foto: Icon Sportswire

Victor Olofsson, Buffalo Sabres

Det saknas inte tålamod hos den vasse målskytten från Ö-vik. Han draftades av Sabres redan 2014 och var på hela fem raka utvecklingscamper innan han till sist lämnade Frölunda som 23-åring med 200 SHL-matcher och en skytteligatitel i bagaget.

Sabres skickade dock honom till AHL i höstas och han var… Ja, för bra för AHL. När han till sist fick debutera i ett rejält vingklippt Buffalo mot slutet av säsongen var han en av lagets vassaste forwards. Utan tvekan redo för NHL. 

Men se på fan: i juni var Olofsson lik förbaskat tillbaka bland tonåringarna och de betydligt mer bortglömda sjunderundorna på Sabres sommarcamp igen. Sin sjätte i ordningen. Att döma av reaktionerna från fans och journalister på Twitter lär det ha sett ut ungefär så här:

Mark Scheifele blasting bardown clappers on little ass kids @ his hockey camp. Teach ‘em adversity young. #NHL pic.twitter.com/1XAVDBvqgA

— Tool fan acct (@Uppercut_Slut) June 24, 2019

Men målskyttar växer inte på buskar och en sådan är Victor Olofsson. Målskytt alltså, inte en buske. Jag blir inte förvånad om han gör en riktigt, riktigt vass säsong högt upp i hierarkin hos ett Sabres som måste fortsätta ta steg framåt.

Dominik Kahun, Pittsburgh Penguins

Det är en rätt ovanlig story, det här. En odraftad spelare med en inte särskilt superimponerande juniorkarriär, som vid 23 års ålder kliver rakt in i NHL från Europas femte bästa liga. 

Sådana experiment går sällan väl. Men jag följde Chicago med intresse under våren eftersom de spelade en galet rolig hockey, och Kahun såg de flesta kvällar oförskämt skarp ut över i hela banan. Det blev nästan en halv poäng per match för tysken.

Så vad gör en klubb som på dagens hårt dammsugna talangmarknad lyckats snärja en sådan oslipad diamant till ett mycket överkomligt pris? Korkar upp finkonjak på GM-kontoret och skålar och skrålar?

Icke. De trejdar honom, såklart.

Absolut. Blackhawks behövde förstärka i försvaret. Olli Määtä kommer vara med på en senare lista på temat revanschlusta, men låt oss hålla oss till Kahun här. Hux flux tillhör han plötsligt Pittsburgh Penguins, och för tyskens framtida karriär öppnas en sanslös möjlighet.

En säsong bredvid Sidney Crosby är i regel superbra för ekonomin. Det är inte särskilt tokigt att spela bredvid Jevgenij Malkin heller. Och det är inte alls omöjligt att det är just där Kahun hamnar under detta kontraktsår.

Ka-ching!

Foto: Jake Roth-USA TODAY Sports

Carl Grundström, Los Angeles Kings

Los Angeles Kings framtid är inte helt hopplös. Jag gillar verkligen Rasmus Kupari och Samuel Fagemo. Alex Turcotte har alla möjligheter att bli en stjärna i NHL på sikt. Men nutiden känns ungefär lika grå som de tredjetröjor klubben då och då ställer upp med. 

Det gäller att glädjas åt de guldkorn som finns, och ett av dem är Carl Grundström. 22-åringen från Umeå gjorde direkt ett starkt avtryck i Nordamerika när han tog klivet från Frölunda och blev Calder Cup-mästare med Toronto Marlies för ett drygt år sedan. Han fortsatte visa framfötterna under förra året, men någon plats i ett talangpackat Toronto Maple Leafs såg det inte riktigt ut att finnas. 

Trejden som skickade honom till Los Angeles Kings som en del av paketet för backresen Jake Muzzin ser alltså ut att bli Grundströms biljett till NHL. Han fick också debutera i NHL efter en månad och sköt två mål redan sin första helg i ligan.

Till kommande säsong talar mycket för att Grundström kan ta plats i någon av Kings toppkedjor. Kanske tillsammans med Adrian Kempe och veteranen Jeff Carter, men skulle det också kunna vara så att han hittar kemi med och i kraft av sin intensiva anfallshockey får liv i gamle storstjärnan Ilja Kovaltjuk?

Hur som helst är Grundström en välvuxen och rivig forward med fin målnäsa, som egentligen ser mer hemma ut i nordamerikansk hockey än på de breda rinkarna i SHL. Jag tror han har chans att bli en stor publikfavorit i ett Kings som är i skriande behov av sådana. 

Mathieu Joseph, Tampa Bay Lightning

Jag flyttade till västra Florida i julas och hockeymässigt var det länge en perfekt vår att få gå på Tampas hemmamatcher. Lightning är det bästa hockeylag jag sett sedan… Ja, sedan Detroit eller Colorado Avalanches absoluta glansdagar. 

Åtminstone fram tills den magiska slutspelsresan skulle börja. Det som skulle bli en två månader lång hockeyfeber i Tampa blev ju inte mer än en enda helg. Publiken i Amalie Arena buade ut sitt hemmalag efter noter redan två perioder in i den andra förlustmatchen mot Columbus. Sicket fiasko.

Kutjerov och Stamkos och Point och alla de där var såklart fantastiska. Men det visste jag ju. Det som var mer iögonfallande var vilken skön lirare Tampa har hittat i Mathieu Joseph.

Han ger alltid precis allt i varje byte. Är helt orädd både med och utan pucken, och Jon Cooper matchade honom hårt i många olika situationer. När Tampa framåt februari hade typ 50 segrar på kontot och stjärnorna i vissa matcher kunde kliva ut och göra 2-0 på fem minuter för att sedan sitta och halvsova på bänken i perioder, då var det killar som Joseph, Cirelli och Paquette som trummade på och såg till att segrarna ändå bärgades. Jag skrev om detta här.

Efter J.T. Miller och Adam Ernes utträde lär vi få se lite nya kedjekombinationer och roller öppna upp sig under Lightnings träningsläger. Här finns möjligheter för Joseph att ta mer plats.

13 mål och 26 poäng på 70 matcher under en rookiesäsong är kanske inga superstjärnesiffror. Men med Josephs oömma spelstil och offervilja framför mål tycker jag mig se en ny Wayne Simmonds i vardande. 

Det är alls ingen dålig karriärpotential. Och Simmonds hade faktiskt bara 23 poäng som rookie.