Försäsongen är den bästa för en hockeyskribent, för den är alltid ett blankt papper. I september kan man tippa och tycka och tro och sticka ut hakan bäst man vill. Spelare har flyttat och tränare har sparkats och nya talanger ska luftas. Alla variabler har kastats om, inga teser och teorier är för galna för att testas. 

I mars har verkligheten och statistiken och de torra, vetenskapliga underlagen kommit ikapp och oftast bevisat att man hade fel. Sedan börjar slutspelet, som är voodoo. 

Istället för att tippa hur det går försöker jag sätta fokus på lite spännande stories. Den här helgen är temat revansch och återupprättelse. September är ju inte bara blankt papper för hockeyskribenter, utan också för hockeyspelare. 

Milan Lucic & Tobias Rieder, Calgary Flames

Milan Lucic med sina 107 kilo och makliga älgakliv är inte modellen för en modern hockeyforward. Men så FRUKTANSVÄRT mycket snabbare är inte ligan nu än för två år sedan. Speed och skills har varit grejen i många säsonger nu. 

Snabbheten har aldrig varit Lucics varumärke, men han har mejslat ut en riktigt fin karriär ändå. Så sent som 2016-17 petade han in 23 mål och 50 poäng.

Förra säsongen 20 poäng. Sex mål. Till ett pris av en miljon dollar per kasse. Katastrof.


Slutsatsen? Lucic är slut. För stor, för slö, för gammal. 

En spelare som varken är gammal eller långsam är Tobias Rieder. Tysken gjorde inte ett enda i Oilers. Fiasko. Han fick till och med höra från klubbens ordförande att det främst var hans fel att laget gick så dåligt.

Lucic och Rieder har inte särskilt mycket gemensamt som spelare. Men de fick båda utstå floder av spott och spe i Edmonton ifjol. Odågan Lucic skeppades till Calgary i utbyte mot floppen James Neal i somras. Där ska även Rieder försöka slå sig in via tryout när campen drar igång i nästa vecka.

Behövs de? Flames har både stora och snabba forwards och lär bli ett topplag i sin division. Men deras special teams var inte fantastiska och båda spelarna kan på olika sätt göra nytta där. I Lucics fall kan det inte gärna gå mycket sämre än det gjorde i Oilers. Han behöver inte vara någon bärande offensiv spelare i Calgary, han är redan utdömd av en enig tyckarkår och jag skulle inte bli förvånad om han bara därför studsar tillbaka och hänger in sisådär 45 poäng i en tredjekedja. Rieder kan bli en billig breddlösning för en klubb som måste klämma in Matt Tkachuk under lönetaket.

Båda lär vara fett sugna på att visa att det är Edmonton och inte dem det är fel på.

Alexander Nylander. Foto: Icon Sportswire

Alexander Nylander & Olli Määttä, Chicago Blackhawks

Det är kanske fel att snacka om revansch för en spelare som bara är 21 år. Men sätt er in i Nylanders situation: han valdes som nummer åtta i draften och blev bortbytt efter att ha fått spela 19 matcher på tre säsonger i ett notoriskt bottenlag.

Jag hade nog varit ganska så sur. Och ja, revanschsugen.

Nu kommer Nylander ”tillbaka” till Chicago, för det var ju faktiskt där han började sin hockeykarriär som lite knatte. Han gör det i utbyte mot backtalangen Henri Jokiharju. Inget snack: Blackhawks ville verkligen ha Nylander. Han kommer utan tvekan få chansen i Blackhawks, mest troligt i den offensiva roll han måste ha för att få utlopp för sin uppenbara talang som playmaker.

Att det inte funkat i Sabres och inte heller slagit gnistor i AHL måste såklart också handla om Nylander själv och hans egen mognadsprocess. Men jag tror han har klart bättre förutsättningar att lyckas i Jeremy Collitons spelfilosofi än hos Ralph Krueger i Buffalo. 

En annan spelare som vill få ny fart på karriären i ett spännande Chicago är finländaren Olli Määttä. Även han byttes bort mot en spelare Blackhawks hade noll skäl att göra sig av med, Dominik Kahun. Här handlar det om att Chicago kan avvara defensiv för att föryngra och förstärka ett läckande försvar. 25-åringen från Jyväskylä såg i sin ungdom ut som en framtida storback, men har stagnerat i Pittsburgh och behövde en nytändning. Han har alla möjligheter att få gott om motion i egen zon här i en roll som typ fjärde-femteback under Tomas Mitells ledning. Det tror jag passar Määttä perfekt. 

Alexander Wennberg, Columbus Blue Jackets

Wennbergs tunga period är förvånande. Jag gillade honom redan som junior, han tog gradvis kliv framåt via SHL till NHL och för två år sedan såg det rentav ut som om han hade kapacitet att utvecklas till en förstacenter. Inte en Sidney Crosby eller Connor McDavid såklart, men åtminstone typ en Ryan Johansen.

Förrförra säsongen kom en svacka och lite skador, men förra säsongen är mer av en gåta. John Tortorella har sagt att han gillar Alexander Wennberg och vill att han ska lyckas, och i ärlighetens namn fick också Wennberg sina chanser. Men produktionen uteblev och slutade till sist på 25 poäng och sex av tio slutspelsmatcher på läktaren.

Columbus har brandskattats hårt i sommar. Jag ser inte att Columbus vågar göra sig av med en spelare med den här högstanivån, med mindre än att de får något riktigt bra i utbyte. Och med en tung säsongen i ryggen är det knappast säljläge. 

Helt genomusla tror jag dock inte att de blir, Tortorella trivs bäst i motvind, och med så mycket offensiva förluster i sommar borde Wennberg få alla chanser att studsa tillbaka.

Corey Perry, Dallas Stars

Att bli utköpt med två år kvar på sitt kontrakt efter 988 matcher och 776 poäng för den enda klubb man representerat i NHL måste svida rejält för självkänslan. När Anaheim vann Stanley Cup 2007 var Perry och Ryan Getzlaf stommen i den framtid som många trodde skulle ge fler pokaler längs vägen.

Men så blev inte fallet. Anaheim var i perioder en solklar contender, men lyckades alltid snubbla på sig själva eller en starkare motståndare i slutspelet.

Förra säsongen blev fördärvad av skador och Perry var inte i spel förrän efter årsskiftet. Då hade han mycket svårt att göra sig själv rättvisa och till sist gjorde Ducks en Lecavalier av honom. Precis som med den situationen tror jag inte Perry kommer hålla någon evig grudge mot Anaheim, men så länge han fortsätter spela kommer han varje kväll försöka bevisa att de hade fel.

Anaheim lutade sig mot Corey Perry i över tio år. En målskytts självbild av att vara den som ska göra det varje kväll är nog svår att skaka av sig även med tilltagande ålder, om man varit cementerad i lagets förstakedja i ett decennium. Nu slipper han den tyngden.

I Dallas får han inte samma press på sig. Här är det mer som när man går på återvinningscentralens fyndhörna och plötsligt hittar en gammal fin flygel. Man offrar några småslantar på ett extra stort släp, köper en låda öl till grannen för att stämma och putsa schabraket och så baxar man hem den i hopp om att det ska fungera. 

Kan en frisk Corey Perry studsa tillbaka och hitta rätt i en biroll i Dallas? I så fall kan det nog ändå bli rätt så hyfsad hissmusik för ett lag som saknade bredd i sin offensiv.

Matt Duchene. Foto: Bildbyrån

Matt Duchene, Nashville Predators

Jagar man revansch när man kommer från sin kanske bästa säsong i karriären, med 31 mål och 70 poäng?

Ja, för med en stor roll och ett fett kontrakt hos topplaget Nashville Predators har Matt Duchene chansen att på allvar definiera sig själv och sin karriär. Nu kan han motbevisa alla de fans och experter som målat ut honom som en självisk och smått bekväm spelare utan vinnarskalle som inte heller är en särskilt bra lagkamrat. 

Cirkusen som uppstod innan han till sist lämnade Colorado skötte han kanske inte skitsnyggt. Ubergate i Ottawa var milt sagt olycklig. 

Efter tio år som fixstjärna i ett haltande Colorado och ett Ottawa i fritt fall stod han på 727 grundseriematcher och åtta (!) slutspelsmatcher när Columbus baxade sig in i slutspelet i sista sekund i våras. Olli Jokinen-vibbar på det, helt klart. 

Men Duchene var helt strålande. Jag skulle vilja påstå att han var lagets bästa spelare i slutspelet. Han rev och slet och krigade och pangade in tio poäng på tio matcher.

Nu landar han då äntligen i det Nashville där han säger sig alltid ha velat spela. Klubben har velat ha honom länge. För kanske första gången i hela sin karriär startar Duchene en NHL-säsong i ett lag som förväntas gå till slutspel och ges hyggliga chanser att vinna Stanley Cup. Och jag tror han är precis vad de behöver.

När jag förälskade mig i staden Nashville och laget Predators våren 2017 var det som att se Mando Diao typ 2005. Ett gäng banditer på is, det var rivigt och röjigt, både retro och framtid, det var actionpackat och fullt av oväntad talang och energi.

I vintras och våras var det mer som att se U2. En hyllad och väl sammansvetsad orkester där alla hade sina fasta roller, som sällan spelade fel och hade ett gäng publikfriare som funkade hyggligt. Men över två timmar och femton minuter varje kväll under en lång turné blev det alldeles för förutsägbart och fantasilöst och det… Ja, det hände ju liksom aldrig något? 

Med Matt Duchene i laget får Ryan Johansen avlastning vid mikrofonen vissa kvällar, och kan hjälpa till att driva på kören istället. 

Det kan nog bli väldigt bra.