Det sägs att kändisar alltid dör tre och tre, och att en olycka sällan kommer ensam. Hur det är med goda nyheter vet jag inte, men igår kväll fick vi åtminstone en: vi slipper tjafset från en ny NHL-lockout till sommaren. 

Många drog en lättnadens suck här borta i Nordamerika i går eftermiddag. Spelarna hatar lockout, eftersom det är dyrt. Fansen hatar det, eftersom de måste sitta och fulstreama SHL i flera månader. TV-bolagen hatar det. Korvförsäljarna hatar det. Hockeyjournalisterna hatar det, eftersom Corsi och skottprocent byts mot nyckeltal de inte alls är lika bekväma med. Efter den förra lockouten skrev jag att den största lättnaden med det nya avtalet var att slippa se hockeyjournalister vikariera som ekonomireportrar. 

Många höll med mig. 

Borta hos er i gamla Sverige är det i regel roligare. Jag jobbade mycket med Hockeyallsvenskan och Viasat senast det begav sig 2012, och stämningen hettade till redan innan lockouten hade börjat. Minns ni? Tingsryds Petter Nilsson ställde sig upp på upptaktsträffen och idiotförklarade hela ligaledningen för att han inte fick kasta in Oliver Ekman Larsson i första backpar. Det fick han ju till sist inte göra ändå eftersom Oliver åkte till AHL, men tränarens utspel fick åtminstone Hockeyallsvenskan att plötsligt ändra sig och vrida gitarrförstärkaren till elva. Jodå, det var såklart himla festligt att åka till Ljungby och kolla på Anze Kopitar, men det var också lite som att låna polarens Ferrari över helgen. 

Man visste ju att det bara var på låtsas. 

MILJARDÄRER BRÅKAR MED MILJONÄRER

Lockout är inte minst tråkigt eftersom det sätter hockeyn i ett dåligt ljus. Miljardärer bråkar med miljonärer och ingen sida vinner några sympatier bland de hårt arbetande människor som stoppar pengarna i deras fickor. Istället för mossiga analyser om vad som är en skälig lön för en hockeyspelare vill vi ju se de bästa möta de bästa varje kväll, och tack vare dagens besked vet vi att de nästkommande tre NHL-säsongerna tillåts utspela sig på isen och inte i trötta konferensrum med malande fläktar, hämtkaffe och bistra advokater.

Gott så. Många trodde ju att det skulle gå åt skogen igen. 

Anze Kopitar i Mora 2012.Foto: Bildbyrån/Marcus Ericsson

I förra veckan började glimtar av hopp spridas i hockeykretsar, när NHL förkunnade att de inte nyttjar sin option på att riva upp det nuvarande kollektivavtalet. Sedan dess har förhandlingarna och diskussionerna på ligans kontor i Toronto gått varma, och i söndags kväll fattade även spelarfacket NHLPA sitt beslut. Under måndagen levererades det till en jublande allmänhet: 

Även facket låter avtalet löpa färdigt till 2022. 

Att ligan släppte sin option var inte oväntat. Så gott som alla bedömare är överens om att NHL var den stora segraren efter lockouten 2004-05, och att spelarna trots bättre sammanhållning och starkare ledning förvisso vann några småstrider, men ändå förlorade ny mark vid den efterföljande konflikten 2012-13.

Så att även spelarna valde att släppa sin rätt att riva upp avtalet ter sig då mer överraskande. De har ju varit irriterade på många saker. Allt från att de inte får vara med i OS till att uppemot 15 procent av deras lön sätts undan i escrow, ett system som ska säkerställa att spelarna inte får för stor del av kakan och bränner hela rasket på vin och kvinnor. Genom åren har det nämligen visat sig att de faktiska ligaintäkterna inte är lika stora som lönesystemets struktur med golv och tak medger varje enskild klubb att spendera. De flesta klubbar slåss idag mot lönetaket, få sliter i bottenträsket. Sedan systemet infördes har spelarna bara fått tillbaka en liten del av beloppet som satts av. 

SLAGLÄGE ATT CASHA IN

Varför har då facket valt att tacka ja till ytterligare två år med ett avtal de inte är helt nöjda med, när det är uppenbart att ligan den här gången har alla skäl att undvika konflikt? Vore det inte läge att ta revansch på två förlorade förhandlingar? 

Idag kunde vi läsa att ligan och facket har en mer diplomatisk relation, att de är tidigt ute för att försöka samsas och att de jobbar med ”gemensam problemlösning” istället för att kivas den här gången. Det låter ju fint och vackert, men givetvis beror det här på att båda plötsligt har massor att förlora.

Kort och gott: NHL har slagläge för att casha in ordentligt de närmaste åren.  

Ligan har haft en rejält fin tillväxt det senaste decenniet och mer än dubblat de årliga intäkterna, vilket kommit spelarna till godo. Inom de närmaste par åren ser de ut att spränga ytterligare vallar och facket vill inte sätta käppar i hjulet för det.

Först och främst kommer ligan att utökas med ytterligare ett lag i Seattle om två år. En ny klubb på en viktig TV-marknad i en region som huserar några av världens största företag. Microsoft, Amazon, Boeing. Det är inte bara 650 miljoner dollar i inträdesavgift som lockar med att ligan blir komplett med 32 lag. 

Samtidigt förbereder sig NHL för att förhandla fram ett nytt TV-avtal för den amerikanska marknaden. Priserna för TV-rättigheter har skenat rejält under många år, och konsumenternas betalningsvilja för direktsänd sport, on demand på flera plattformar, har visat sig vara enorm. Det nya avtalet ska börja gälla 2021, och en lockout i samband med de förhandlingarna skulle smaka surare än rävens rönnbär.

Även internationellt har NHL stor tillväxtpotential i sikte. Tonerna gick höga när klubbarna valde att inte släppa sina spelare till OS i Sydkorea, men resultatet känner vi: det blev en skitturnering med klent intresse och det lär IOK också ha noterat. Förhandlingsläget där lär inte ha försämrats av att Bettman och Daly ställde in sin medverkan. Bara månader innan kollektivavtalet löper ut 2022 kommer nästa vinter-OS avhållas, den här gången i Kina, och man behöver inte titta längre än till fotbollsklubbarnas intäkter från tröjförsäljning i Asien för att begripa varför NHL och NHLPA lär ha större förutsättningar att komma överens på den punkten tills dess.

Därtill har NHL i mina ögon varit den mest offensiva av de stora proffsligorna när det kommer till att omfamna avregleringen av betting i USA. Det svenska spelmonopolet är en viskning i jämförelse med regelverket här. Spel på sport har tidigare varit isolerat till kasinon i ett fåtal delstater, eller för en bredare allmänhet till kvarterets bookmaker. På nätet har det i princip bara varit tillåtet med olika former av fantasyspel med små insatser och liten utdelning. Den kartan håller nu på att helt ritas om.

Snart kan man betta på hockey på fler ställen än i bara Las Vegas.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

BÅDA HAR LIKA MYCKET ATT FÖRLORA

NHL var direkt på hugget så snart U.S. Supreme Court gav delstaterna fritt fram att själva besluta om vadslagning. Tidigt knöt ligan avtal med stora aktörer på området, och här har de en viss fördel av att vara mindre till storlek och mer förändringsbenägna än NFL och MLB. Dessutom verkar NHL i en global miljö, där man i åratal kunnat följa hur spelbolag blivit en viktig kassakossa för europeiska ligor och internationella turneringar. Spel med kort och tärningar må vara satans gärningar, men det tycks inte ha drivit fram något moraliskt förfall i länder som Sverige eller Finland. Hockeyn har i jämförelse med andra sporter varit förskonade från matchfixning och yttre påverkan.

Här finns såklart klirr i kassan. Dels från centralt håll i form av stora avtal och utvecklandet av nya bettingformer i ligans regi, men dels även lokalt för enskilda klubbar och de externa intressenter som är en del av NHL:s värdekedja. 

Delar av de här pengarna kommer naturligtvis att trilla ner i NHL-spelarnas kassa när ligans intäkter växer. Men spelbolagens inträde öppnar också möjligheter för åtminstone de stora namnen att fylla på lönekassan vid sidan av. Givetvis inte genom att börja oddsa själva, men det är lukrativt att vara omslagspojke på stortavlor och TV-reklam. 

Kan Zlatan kan Subban, typ. 

Att göra verklighet av alla de här möjligheterna förutsätter dock att det spelas hockey. Det vet både spelarna och ligan om, och tack vare detta ömsesidiga beroende i en viktig fas för hockeyns kommersiella utveckling kan vi vanliga dödliga se fram emot NHL-hockey de närmaste tre åren.

Jag tror absolut inte det sista ordet är skrivet. Att Don Fehr och Gary Bettman kan mötas igen i en sista strid som snabbt blir infekterad är inte otroligt, och det hela kan såklart nå en punkt där vi får se lockoutmolnen torna upp sig på himlen igen framåt våren 2022. 

Men just nu har både spelarna och ligan ungefär lika mycket att förlora på en lockout och därför slipper vi andra beskåda eländet.