Hade ni den där kompisen som aldrig var riktigt bra i någon sport som ung och man lite krasst tänkte att han eller hon borde ägna sin tid åt något annat? Att en vettig utbildning trots allt vore det klokaste alternativet?

Om jag hade varit kompis med Tex Williamsson när han var i 23-årsåldern hade jag förmodligen tänkt den tanken. Jag hade förmodligen aldrig sagt det åt honom, men jag hade tänkt tanken. 

Att fortsätta jaga drömmen om att bli hockeyproffs när man som 23-åring harvar runt i barackerna till islador i division 2 kan i teorin låta som en fin idé. En god tanke. Men när dygnets 24 timmar ska delas på ett socialt liv, träningar, jobb och timmar och åter timmar i lagbussen brukar de flesta nå en punkt där man känner att det får räcka. Jag själv hamnade där en gång i tiden och valde att lägga av.

Tur att Tex Williamsson inte gjorde det.

SPELADE I DIVISION 2

Efter att tiden på Växjö Lakers hockeygymansium kom till sitt slut 2010 lämnade Williamsson den då allsvenska klubben för spel i division 2-klubben Limhamn HC. Efter en imponerande säsong i Skåne fick Williamsson sedan chansen i Hockeyettan med Olofström, men säsongen efter var han tillbaka i division 2-gnugget igen.

Att spela hockey i divison 2 kan tyckas låta som en rätt lattjo grej att göra, och i ärlighetens namn är det väl också det, i alla fall där jag kommer från. Men det går inte bortse att de åtskilliga timmarna i hallen som ändå måste läggas ner. Hockeyspelandet betalar inte direkt hyran heller, så ett jobb – helst heltid – är att önska.

Jobba hela dagarna, träna hela kvällarna och bussa hela helgerna. Roligare saker kan man kanske ägna sin tid åt som ung vuxen.

Efter år av målmedvetet slit i de lägre divisionerna fick Williamsson till slut chansen i Hockeyallsvenskan för tre år sedan, när hans tidigare tränare i Limhamn Fredrik Hallberg, i dag assisterande tränare i Oskarshamn, tog honom till Pantern. Succén var omedelbar – och när säsongen summerades stod den då 26-årige Williamsson med riktigt starka statistiska papper (93,5 procent i räddningsprocent, bland annat) i ena näven och ett SHL-kontrakt med Malmö i den andra.

Två säsonger tidigare hade han harvat runt i division 2 Södra B med Tyringe. Kontrasterna hade knappast kunnat vara större.

SUCCÉMANNENS ADJÖ ÖPPNADE DÖRREN

Speltiden uteblev dock för Williamsson i Malmö, trots att han blivit lovad en plats som en av två målvakter i Skånelagets lagbygge. I stället lånades han ut till Leksand under sitt första kontraktsår med Malmö, för att under det andra året skriva på för Tingsryd, då Malmö, enligt honom själv, ”sket i hans andra år på kontraktet”.

Efter en av hans, också enligt honom själv, ”sämre säsonger” stod det i våras klart att Williamsson skulle återvända till Pantern för en ny sejour i Malmöklubben. På grund av de ekonomiska problemen som klubben stod inför gavs dock spelarna möjlighet att söka nya klubbadresser under våren, och efter att Oskarshamn tappat fjolårets succéman Christoffer Rifalk till Rögle valde SHL-nykomlingen att plocka in Williamsson.

Och på den vägen är det. 

För trots att Williamsson tillhört två SHL-klubbar (han var namngiven tredjemålvakt i Frölunda i våras) hade han inför tisdagens match mot Leksand aldrig spelat en minut SHL-hockey. När han väl fick chansen i Oskarshamns andra match för säsongen räddade han 32 av 33 skott.

Matchen därefter räddade han samtliga skott som Rögle bomberdarde mot honom och i helgens 3-2-seger mot Djurgården räddade han 29 av 31 skott. När jag i söndags satt och funderade på vilka som skulle ta plats i Veckans SHL-lag var Williamsson den första jag plitade ner på papperet.

FRÅN BARACKERNA TILL GLAMOUREN

Resan som Williamsson gjort genom seriesystemet är inte något annat än en ren och skär framgångssaga. Även om allt bara skulle gå utför nu, vilket jag så klart inte hoppas att det gör, så har Tex ändå visat att allt är möjligt. Jag vet, det är ett riktigt lökigt uttryck, men så är det också.

Jag hoppas att Williamssons resa kan vara en inspirationskälla för unga målvakter, eller utespelare för den delen, som kanske känner att de fastnat i seriesystemet. Att de kan titta på honom och se att det faktiskt är möjligt att ta sig från barackerna  i division 2 till glamouren i SHL. Att man trots uteblivet tv-pucksspel och ungdomslandslagsspel trots allt kan bli någon att räkna med på absoluta toppnivå.

Vägen till toppen kan vara lång ibland, men för att citera Karin Boye: 

”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Fråga bara Tex Williamsson. 

Han ångrar förmodligen ingenting.